Tag Archives: matrum

Status matrummet

Tapeterna är beställda och har kommit, men vi har inte hunnit hämta dem. Förra helgen ägnade vi i alla fall en del tid åt ytterligare väggförberedelser (för vi vill tapetsera innan vi ska sätta in kaminen). Mina föräldrar var på plats och rev lite till i tapeterna :-) På själva murstocken testade vi att ”svampa” med vatten för att helt kunna få bort tapeten – det vore snyggt att putsa den. Experimentet gick över förväntan, men vi får inte bort tapeten helt och hållet.

Vi gav oss också på supeskåpet bredvid murstocken. Mellan murstocken och väggen mot vardagsrummet, alltså en sträcka på kanske fyra decimeter, har det suttit ett typ platsbyggt inmurat skåp i trä, så att det liksom blivit som att murstocken fortsatt i väggen men med en dörr i. Skåpet var fult och ganska opraktiskt. Vi har haft vaser, ljus och ljusstakar ståendes i skåpet, men det har liksom alltid varit bökigt att ta sig in där. Dessutom har man uppenbarligen sågat av nedersta delen av skåpsdörren och spikat för den nedersta delen av öppningen en gång i tiden samt tapetserat över, så att skåpsdörren inte gått lika långt ner men att nedersta hyllplanet liksom hamnat ”i skåpets källare” eller ett etage ner eller vad man ska säga.

Nu har vi i alla fall bräckt loss skåpet. Det var hyfsat stabilt byggt, av rejäla plankor i topp och botten, och pärlspont i sidorna, samt reglar på diverse ledder. Med andra ord ganska svårt att få loss, med tanke på att det bitvis var spikat på yttersidan, det vill säga ”inifrån väggen” (ja, fast förstås innan skåpet ställdes in). På något ställe satt det en spik genom två och en halv bräda i bredd, det vill säga en spik på sisådär 20 centimeter. På hyllplanen satt en målad och profilerad list ytterst, med rester av sådan där skafferihyllpappersbård och häftstift. Ovanför hyllan finns inte det snygga pärlspontstaket satt i mönsterkonstruktion som vi har i rummet i övrigt (och i två andra rum). Inte heller finns den snygga topprofilen på murstocken hela vägen in – men tegelstensmässigt är det murat på samma sätt, med toppkrön, så det är bara frågan om att någon kunnig ska putsa det.

Skåpet är alltså borta. Tanken nu är att putsa till väggarna där skåpet har suttit och sätta någon annan sorts hyllplan därinne (kanske rostfria) och så ha det som en öppen hylla för till exempel ved. En snygg enhet med murstocken (putsad på samma sätt) och kaminen.

Men när vi ringer muraren visar det sig att han är sjukskriven. Och ja, det där känns som sånt som skulle bli mycket bättre om en kunnig gör det.

Där står vi nu.

Att välja och köpa kamin

Efter många om och men har vi nu beställt en kamin till vårt matrum.

Att vi skulle ha en kamin har vi tänkt länge. Matrummet ligger vägg i vägg med köket, och i den väggen går husets ena murstock. I köket fanns tidigare en vedspis, som vi dock tog bort i samband med köksrenoveringen (eftersom köket är litet och vi behövde platsen till annat). I matrummet har det inte funnits kamin sedan långt före vår tid (men vi hittade i alla fall spår efter det i samband med att vi bytte golvet i somras), men vi har planerat för att skaffa en kamin tids nog. För att det är mysigt, och för att det faktiskt är bra med en reservvärmekälla när man bor på landet i ett område där man då och då blir insnöad på vintrarna.

Och ja, tids nog är ju rimligen när man ändå håller på och grejar i det aktuella rummet :-)

Jag tyckte egentligen inte att vi hade så väldigt stora krav på kaminen. Vi ville ha en ganska liten och klassisk kamin, som stämmer i stilen med vårt hus (som ju faktiskt så sakta närmar sig hundra år, typ) och som inte sticker ut för långt, med tanke på platsen där den ska stå. Gärna med en liten kokplatta uppepå, så att man kan värma/laga mat i krissituationer. Jag tycker det är trevligt om man dessutom kan se elden, alltså att det finns en glaslucka. Ja, och så tycker jag det är viktigt med miljöaspekten. Både för att det är bra med vettig verkningsgrad och för att det ska vara en kamin som inte släpper ut för mycket dåligt i röken (det är ju för övrigt även en hälsoaspekt). Eftersom det finns en hel del svanenmärkta kaminer på marknaden känns det självklart att välja en svanenmärkt kamin.

Så vi har letat och tittat. Och konstaterat att det fanns kaminer hos tre olika tillverkare som kändes relevanta. Ja, bortsett från den där aspekten med miljömärkning, då. Alla tre tillverkarna poängterar i sina broschyrer att miljö är viktigt och att deras kaminer minsannär bra ur det hänseendet. Men när det kommer till märkning är läget ett annat: det var bara Morsö som hade intressanta kaminer som dessutom var svanenmärkta.

Nå, svanenmärkning är ju inget som kommer hoppandes av sig själv – företaget måste själv ansöka. Alltså kunde det ju vara så att de visst uppfyllde kraven men helt enkelt bara inte valt att märka kaminerna.

Så som den hopplöst besvärliga kund jag är så skrev jag och frågade. (Ja, okej, jag ska väl vara ärlig: jag tycker de båda andras kaminer är lite snyggare, annars hade det ju bara varit att välja Morsökaminen rakt av.)

Jötul har inte svarat ännu.

Från Dovre fick jag både kort svar från den svenska återförsäljaren, och långt svar från Norge. I det norska svaret får jag veta att de har en svanenmärkt kamin, och

Vi har flere ildsteder som kan svanemerkes, men vi har valgt å bare svanemerke Vintage 30.

I utgangspunktet er vi i mot å svanemerke vedfyrte ildsteder og årsaken til det skyldes at vedfyrte ildsteder er avhengi av riktige driftsforhold . Disse forholdene oppnås dessverre ikke hos alle.

Alltså: de vill inte svanenmärka sina kaminer, eftersom de menar att utsläppen från kaminer beror så pass mycket av hur man eldar i dem. Detta utvecklas ytterligare i en bifogad textfil på fem sidor, som är ett remissvar till Svanen gällande skärpta krav för svanenmärkning för kaminer.

Jag svarade:

Hej, och tack för seriöst svar :-)

Jag förstår ditt/ert resonemang. Självklart garanterar inte en miljömärkt produkt att produkten inte orsakar miljöproblem – miljöpåverkan beror också bland annat på hur produkten används. I det specifika fallet med kaminer beror utsläppen på hur man eldar etc.

Men det gäller i någon mån alla produkter. Även för en så ”banal” sak som tvättmedel; poängen med ett miljömärkt tvättmedel faller om man använder alldeles för mycket tvättmedel.

Men poängen med en miljömärkning är inte att garantera hanteringen av produkten genom hela dess livscykel. Poängen med miljömärkning är att hjälpa konsumenten (oavsett om det är ett företag eller en privatperson) att välja de bästa produkterna på marknaden ur miljöhänseende (och därmed också kunna välja bort andra produkter). Hur kunden sedan använder produkten ligger ju bortanför er makt.

Därför tycker jag inte ert resonemang håller. Jag som kund är inte hjälpt av att alla tillverkare av kaminer skriver ”vi jobbar på att våra kaminer ska vara bättre för miljön, och vi är allra bäst på det”. Det kan alla skriva, men jag kan inte bedöma vem som har rätt och vem som har fel. Det är därför det behövs en oberoende certifiering. En miljömärkning. Då slipper jag som kund sitta och skriva långa mejl med frågor på kvällarna :-) De flesta gör förmodligen inte det, utan utgår (vilket ju är rimligt) från att de som inte är miljömärkta också är sämre för miljön.

Jag skulle dessutom gissa att de som väljer produkter utifrån miljömärkning är bättre än genomsnittet på att ta reda på hur man bör hantera det inköpta. Jag kan i alla fall glädja dig med att vi sparar alla manualer.

För övrigt så skickade jag frågan även till Skandinavisk Spismiljö, som representerar Dovre i Sverige. Därifrån fick jag svaret ”Vi har valt att inte Svanenmärka våra produkter då detta har blivit alldeles för kommersiellt.”

Det skiljer sig ganska mycket från ditt svar…? Är det en uppfattning Dovre står för? Det vore intressant att få det utvecklat.

I svaret jag sedan fick, fick jag veta att de kaminer jag var intresserad av inte klarade kraven för Svanenmärkning. Dessutom skrev han:

Svanemerket har blitt kommersielt. For å inneha dette merket, koster dette x antall kroner av omsetningen av det merkede produktet + fabrikkbesøk + årsavgift osv.

Tja, det är ju inte så jag använder ordet kommersiellt, om vi säger så. Att verksamheten måste gå runt och att det därmed kostar pengar är ju inte samma sak som att det är kommersiellt.

(Men det vore ändå intressant att få en kommentar från Svanen – hur ser ni på att ni uppfattas som kommersiella?)

Nå. Kontentan av det hela är att vill vi ha en svanenmärkt kamin så får det bli en Morsö. Så det blir det. Vi har nu beställt en Morsö 1442. Det känns pirrigt och spännande och mysigt :-)

Äntligen har vi fixat bevattningen!

När vi flyttade hit fanns ingen vattenutkastare. I pannrummet/tvättstugan, som har fönster mot baksidan, och där vattnet för övrigt även kommer in i huset, fanns dock en vattenkran, med slangkoppling. Så det man gjorde var att man öppnade fönstret, krånglade in vattenslangen genom fönstret, och kopplade på den inne i tvättstugan.

Det tröttnade vi förstås på. Efter några år hade vi en hantverkare här som dels bytte kranen i tvättstugan till en modern enhandskran, dels satte en vattenutkastare i ytterväggen. Och på vattenutkastaren satte han den fula gula slangstumpen som tidigare suttit i tvättstugan.

Inget ont om hantverkaren, alltså; vi hade inte gett honom några noggrannare instruktioner om vad vi vill ha på vattenutkastaren, utan det viktiga just då var att få dit utkastaren alls. Resten fick bli sen. Och som alla småbarnsföräldrar vet, så kan ”sen” betyda lååångt senare… Man ska ju både ha tid att tänka efter vad man behöver, sätta sig in i vad som finns och dessutom hinna skaffa och installera. Men nu är det gjort:

På utkastaren, som alltså kommer ut på innergården, har vi satt en tvåfördelargrej (av mässing=håller förhoppningsvis) med avstängning för vardera öppningen separat. På den ena har vi kopplat en salng som går vidare genom dörren i mussen och bort på gaveln, det vill säga mitt emellan trädgårdslandet och örtagården. Där ”slutar” den i en ”extra kran-ställning”, det vill säga en grön metallstolpe med upphängning för slang. På denna kopplas slangen från vattenutkastaren in på baksidan. På framsidan finns en mässingskran, på vilken vi kopplat en bevattningstimer av det enklare slaget (tänk vanlig kökstimer/äggaklocka), och till detta har vi sedan kopplat en längre slang, som normalt kan vara uppvirad på den gröna stolpens slangupphängning, och som ska användas för bevattning med vattenspridare och slangmunstycken i trädgårdsland och örtagård.

Tillbaka till vattenutkastaren igen. Den andra krandelen har också en vattenslang inkopplad. Denna är lång nog att man ska kunna vattna tomaterna vid uthusväggen, och också för att man ska kunna nå bort till bilen på infarten. (Nej, det är ingen här som tvättar bilen på infarten. De få gånger vi kommer loss och tvättar den så görs det på riktig biltvätt. Men det är bra att kunna nå bort på infarten också, i alla fall.) I normalfallet är dock även denna slang upprullad, på en gjutjärnslanghållare som sitter på sidan av ett bord.

Bordet ifråga följde med huset från början, men har huvudsakligen stått utomhus och förfallit. Nu har jag plockat av bordsskivan och ersatt med en ny skiva av de gamla golvbrädorna från matrummet, satt dit en extra skiva längre ner (också golvbrädor) för vattenkannor, samt satt några tvärlåar på sidorna (också golvbrädor) för upphängning av gjutjärnsslangprylen (på ena sudan) och en korg för diverse bevattningsattiraljer (på andra sidan). Ovansidan har jag oljat. Där står dessutom ett stort emaljerat tvättfat och några mindre emaljerade fat (loppisfynd), för att man ska kunna stå där och skrubba potatis och morötter.

Och slangen som hänger på gjutjärnsprylen använder man förstås till att fylla vattenkannor och emaljfat.

För det är det som är huvudpoängen: Kunna fylla vattenkannor samtidigt som vattenspridaren är igång (eftersom man alltid kommer på det samtidigt). Slippa dra vattenslangen fram och tillbaka, kors och tvärs, när man ska vattna både tomater och trädgårdsland. Få lite ordning och reda.

*nöjd*

Det enda jag inte är nöjd med är att jag bett mannen kapa golvbrädorna med Stora Maskinen (TM). Jag tycker den är läskig, men samtidigt stör det mig att inte klara mig själv. Ska försöka komma över rädslan och lära mig.

Dryg golvolja

En gång i tiden oljade vi sovrumsgolvet däruppe. Nylagt trägolv, men egentligen inte ”riktigt golv”, utan vanlig jävla 28 mm råspont. Det var för snart fem år sedan, i september 2007.

Vi använde Kulturhantverkarnas golvolja. Linoljebaserad. Eller, ja, bara linolja, ”högt förädlad” sådan. Vi blev väldigt böjda med resultatet.

Men det hette att en flaska (liter) skulle räcka till 6-8 kvadratmeter. Så vi köpte två flaskor. Eller ja, i alla fall fanns det en halvfull och en oöppnad kvar ute i skåpet nu. Och eftersom vi var väldigt nöjda med resultatet så bestämde vi oss för att använda den kvarvarande golvoljan i matrummet, på det nya golvet.

Vi lyckades inte skruva upp den märkliga öppningen, som väl kleggat igen. Så jag tog till saxen. Herregud, den första, påbörjade flaskan måste ju ta slut nu, så det kvittar ju.

Nu har jag oljat matrummet. Typ 14 kvadratmeter eller nåt sånt. Det finns fortfarande olja kvar i den öppnade flaskan. Trots att jag verkligen inte snålat (tvärtom).

Hyland och flugspray bakom tapeten

Vi river bort gamla tapeter i matrummet.

Fula, tråkiga, trasiga färglösa tapeter. Och under dem äldre, mer spännande tapeter. River bort allt som lossnar – vilket ofta är stora kakor av många lager tapet.

På en del ställen – närmst dörren på en sida; närmst ytterväggen på en annan – sitter det tidningspapper underst. Vid dörren hittar jag notiser om gamla änkefrun som begravts och om Hyland som gör något i radion under hösten eller hur det nu var. Mot ytterdörren till hittar jag delar av något i stil med Land: det är mycket med lantbruksanknytning, som traktorer och förbättrade lastmöjligheter, och reklam för Gunnebostängsel och Flymaster –

FLUGMÄSTAREN GER DEM INGEN CHANS – det blir knockout från första trycket på den e-k-o-n-o-m-i-s-k-a ladugårds-aerosolen

med

6-dubbel-SUPER-PUNCH

(bekämpningsmedel mot flugor – numera förbjudet). Jag hittar datum på en av tidningssidorna: 29 mars 1961.

På ytterväggen sitter det masonit, har vi nu konstaterat (och inte treetex som i en del andra rum). Ovanför fönstren är masoniten bytt senare i en smal remsa, förmodligen i samband med att man bytte till ospröjsade fönster (en gissning är väl att alltsammans gjorts i början av 1960-talet? Det känns som att det borde stämma ganska bra med ”tandläkardörrarna” mellan matrum och vardagsrum); masoniten längre upp har fler lager tapet än det undre.  Läser på om masonit och treetex, och hittar bilder från en gammal treetexfabrik samt en text om svensk tillverkning av träfiberplattor från 1933!

Under tapeterna sitter det spik. Så vi har alltså knappast kvar de allra ursprungliga tapeterna ens som understa lager. På vissa ställen får man istället intrycket av att spikat fast tapeterna ;-) Och fästena för gardinstänger sitter under översta tapetlagret.

Jaha. Börjar väl bli dags att lägga sig. Mörkt är det i rummet också – ingen el där längre. Fast när man ska hitta var tapeten har släppt är det faktiskt en fördel med huvudsakligt mörker och små spots från sidan – då syns allt som tydliga skuggor :-)

(Egentligen skulle vi förbereda golvet för oljning, men det hann vi inte :-))

Vi har ett golv! (Fixat-färdigt-glädje och utmattning)

Vid ungefär kvart i elva igårkväll skruvade vi dit sista golvbrädan. Vi har nu ett fint, stabilt massivt 30 mm tjockt furugolv. Barnen var med och vakna ända tills vi var klara; det var liksom lite finalkänsla över det hela, och det hade varit elakt att köra dem i säng innan slutsignalen. Stämningen var upprymd, och en fixat-färdigt-glädje spred sig, allra mest i fyraåringen (som dock sedan fick en känslomässig reaktion av motsatta slaget i form av sorg och förtvivlan över en skalbagge som inte fick bo kvar i vårt hus).

Vi hade ytterligare något missöde på vägen igår, med barn som trampade igenom asfaboarden, som fördröjde det hela. Golvsågningsmässigt hade vi ju dessutom (i vanlig ordning) en massa saker att anpassa för: elslangar, dörrfoder, hörn, högre betongkanter – och enstaka jävligt bråkiga brädnoter. Och så han jag tänka många god tankar om uppfinningar som skruvar, självborrande skruvar, och skruvdragare med i- och urskruvningsmöjligheter :-) (och tack för golvskruven!)

Isoleringen (två paket 95 mm stenull – 8 battar i varje) räckte alldeles precis lagom: det blev två små bitar på ungefär 8×8 cm kvar – bättre än så kan man knappast lyckas :-)

Nu återstår förstås en massa jobb med väggarna, och med lister och en massa sånt. Men det kan man lättare ta lite pö om pö. Att fattas golv är liksom ganska besvärande…

Det är för övrigt en ganska märkligt känsla, när man lagom hunnit vänja sig vid att det liksom är extra högt i tak (eftersom lägsta punkten förflyttats en bra bit ner), och sedan kommer golvet tillbaka, snarast någon cm högre upp än från början. Det känns märkligt lågt i tak plötsligt.

Idag skulle vi åkt till Korrö folkmusikfestival, hade vi tänkt. Men vi kom fram till att vi faktiskt inte orkar. Vi har mer behov av att vara hemma, ta det lugnt, åka till stranden och spela spel. Just nu passar jag fyraåringen som badar skumbad och sänker skepp samt plockar upp delarna.

Mental verktygslåda och vad en tekopp kan ställa till med

Igår sågade jag oändliga mängder 20 cm-stumpar av 25×25-läkt, borrade hål fyra cm in från vardera änden och spikade fast i nederkanten på bjälkarna. Min man sågade stumpar av de gamla golvbrädorna och la mellan mina små ”konsoller” samt skruvade fast dem i ena änden. Detta ska alltså hålla uppe asfaboarden.

Utanför den yttersta bjälken mot vardagsrummet funkar inte denna lösning. Det finns bara bjälke åt ena hållet, och det är för smalt för att kunna spika eller ens skruva fast något. Efter lite funderande och klurande bestämde vi oss för att skruva dit plattjärn undertill på bjälken, så att de sticker ut på sidan där det saknas stöd, och sedan låta detta hålla uppe asfaboarden.

”Det är smidigt att ha en mental verktygslåda”, sa min man.

För det är ju så, Vi har vid det här laget löst alla möjliga märkliga saker under vårt renoverande. Visst finns det standardlösningar, sätt man ska göra saker på under normala omständigheter och när man följer ”skolboken”. Men så är det ju sällan i gamla hus. Även i de fall man till viss del kan göra som man ”ska” så behövs det nästan alltid speciallösningar till en del av det. Och då handlar det om att vrida och vända på de möjligheter som står till buds – i form av verktyg, material, hållfasthet och fantasi. Där är erfarenheten en viktig beståndsdel. Vi har hittat lösningar som funkar och som vi kan använda oss av. Kanske inte alltid konventionella, men funktionella. Sedan underlättar det ju förstås att även ha en fysisk verktygslåda där man hunnit samla på sig diverse nödvändigheter, och ett uthus med diverse skruv, spik och beslag samt ett brädgarage fullt med rester efter tidigare projekt ;-) (Jag minns när någon av oss en gång i tiden önskade ”en bräda” i födelsedagspresent, just för att det behövde finnas nåt sånt hemma…)

I alla fall, igår kom elektrikern förbi och tittade, och idag på morgonen var han här och drog ”slangar” under det blivande golvet till att dra elkablar igenom när vi är klara. Idag har sedan min man (fan, jag har fortfarande inte vant mig vid att kalla honom det – känns fortfarande skitlöjligt)) sågat till lagoma bitar av asfaboard och lagt i. Jag har sedan fyllt på med isolering i facken allteftersom (fast inte helt klart, eftersom det sitter klivbrädor i vägen på några ställen). Jag har tänkt tacksamma tankar över att vi nu har ett cc på ungefär 60 cm och undrar hur i helskotta de lyckades balansera omkring och lägga ett golv med 140 cc. Jag känner mig som en cirkusartist när jag går balansgång på smala bjälkar, dessutom med verktyg och isoleringsbattar i händerna…

Vid femsnåret fick vi första golvbrädan på plats, och en stund senare den andra. Jisses, det börjar ju se ut som ett riktigt golv, liksom. På det sätt det brukar se ut i instruktioner, till och med. Typ modernt.

Detta firade vi med att åka och bada. Årets första bad. Kallt till att börja men skönt när man väl kommit i. Och sedan åt vi god mat (i vardagsrummet! – för nu kan man ju hjälpligt ta sig dit) och tog det lite lugnt.

Imorgon såg vi en ganska okomplicerad dag framför oss. Själva biten med att lägga massivt färdigspontant brädgolv är ju enkel, jämfört med allt det andra. Visst, vi skagöra en liten inspektionslucka, som innebär lite trassel, men ändå. Nu är det roliga kvar liksom.

Men…

Dags att natta barn. Jag går upp och ska sitta bredvid fyraåringen som ska somna. Glömmer ta med mig tekopp och ber mannen hämta en åt mig. Börjar läsa en kort bok.

”Helvete!” hör jag nerifrån.

Min man har snubblat på en bjälke, slått i knät, blöder från tån, har gjort två stora hål i asfaboarden i två intilliggande fack, samt hällt ut hälften av mitt te på två isoleringsbattar.

Han har ont. Skitont.

Asfaboarden är trasig.

Isoleringen är blöt.

Imorgon får det sågas lappningsbitar av asfaboard. Isoleringen har jag torkat så gott det går och hoppas det räcker. Mannen har suttit och tagit igen sig en stund.

Morgondagen känns inte längre lika klockren.

 

Vi har ett bjälklag!

Efter diverse slöjdande i asfaltspapp, att lägga mellan bjälkar och underlag, och i lecablock, att stabilisera bjälkarna med, samt träbjälkar, som ju alltså ska bära isolering och golv, så har vi nu ett bjälklag.

Och jag har skrivit ihop en liten kort redogörelse på en pappersbit om hur det gamla golvet såg ut/vad det bestod av och när och varför vi bytte, och plastlaminerat med sådan där kall-laminering och stoppat ner där under bjälkarna – så att de som tar upp golvet nästa gång (förhoppningsvis dröjer det länge) ska få lite historik.

Tillbaka igen efter campingsemester men fortsätter att leva campingliv

Vi har varit på campingsemester på Öland en vecka (det är därför det varit så tyst här), och kom hem i fredags kväll. Sedan igår (söndag, väl? – jag är helt veckovill vid det här laget) är vi åter igång med golvfixandet. (Eventuellt kommer det ett campingsemestersinlägg senare, om jag hinner och orkar.)

Igår lyfte vi alltså ut de resterande golvbrädorna (som vi haft att kliva på) och de gamla golvbjälkarna. Sedan grävde vi ut lite löst grus till (framför allt för att bli av med så mycket som möjligt av organiskt material), kratsade ur de gamla bjälkhålen i grunden och sopade bort löst material i hålen och runt kanten.

Sedan återstod alltså en grusgrop.

Och det är där det fortsatta campinglivet kommer in. För matrummet ligger så att man måste passera det för att ta sig typ nästan var som helst. Eller, man kan beskriva det så här: På ena sidan ligger den renoverade verandan, hallen, trappan upp och därmed hela ovanvåningen. På andra sidan ligger den vanliga entrén, köket, kontoret, studion, badrummet och källaren. Och på tredje sidan ligger vardagsrummet, där vi för tillfället har matbordet och porslinet.

För att plocka ur diskmaskinen måste man passera grusgropen.

För att komma till matbordet och TV:n måste man passera grusgropen.

För att ta sig från sovrummen (på ovanvåningen) till toaletten måste man passera grusgropen.

Därför är det fortsatt campingliv. Vi äter i möjligaste mån utomhus. (Ja, vädret är välanpassat.) Vi går vägen runt huset (istället för genom grusgropen) när vi ska på toa. Även nattetid.

 

Och sedan började då arbetet med att bygga upp igen. Vilket förstås inte är det lättaste. För i vanlig ordning så är inte hålen som bjälkarna suttit i i grunden så användbara allihop (även om det var bättre här än i tidigare rum). Dessutom ska vi lägga fler bjälkar än det varit innan; de tidigare bjälkarna låg med bitvis så mycket som 140 cc (fast ner mot nästan metern på andra ställen) och vi vill ha ungefär 60. Alltså i med en extra bjälke emellan varje gammal bjälkes placering. Och för de nya bjälkarna finns det ju inga urtag.

Det är alltså specialslöjd, där bjälkar ska tas av i rätt längd, slöjdas till (med hjälp av både cirkelsåg och stämjärn) för att passa för stenar och urtag, stöd ska byggas av stenar och lecablock (som slöjdas med vinkelslip, fogsvans och huggmejsel), och så ska det kollas emd vattenpass så att bjälkar och golv hamnar rätt i våg på längden och tvären och dessutom rätt i höjd i förhållande till träsklar och annat.

Mycket tankearbete för att det ska bli rätt. Mycket praktiskt arbete för att få till det. Mycket mod för att faktiskt våga börja – och för att våga tro att det man åstadkommit är bra nog.

Dessutom två ungar som behöver roas samtidigt…

Kombinationen av att behöva tänka rätt och att behöva våga börja är jag sämre på än min man. Och ja, man ska utmana sig själv och jobba med det man är dålig på, men en del av det är att kunna stå och bara titta på och hänga med i tankearbetet, och… äh, jag vet inte. Dåliga ursäkter förmodligen. Han fixade med bjälkar, jag rensade i trädgårdslandet, vilket kändes betydligt roligare (tyckte jag) – men usch så dåligt samvete jag hade :-(

Idag har vi fortsatt med bjälkfixandet. Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt, och jag och fyraåringen har försökt vara delaktiga i byggandet lite grann. Jag har ägnat mig åt lite lecablocksslöjd med fogsvans och huggmejsel (fan vilket jävla tråkgöra!), och fyraåringen har sågat några småbitar läkt vi ska använda till att fästa en undergolvskonstruktion med.

För vi tänker köra på något liknande det som varit innan, fast i modernare tappning ;-) På sidorna av bjälkarna blir det längst ner små 25×25-läkt-bitar som fäste för mycket glest satta gamla golvbrädor, på vilka det ska ligga asfaboard (heter det så?). Ovanpå det 95 mm stenull. Och sedan Svanenmärkt 30 mm tjockt massivt Siljangolv (furu). Så idag har vi varit och storhandlat (asfaboard, isolering och golv). Dyrt blir det, för vi tänker inte skarva utan köra hellängder av golvbrädorna (det stabiliserar också), så det blir mycket spill – men det kommer också till nytta, förr eller senare ;-)

Katten på råttan, råttan på repet och råttan i grunden – men nu tror jag vi nått botten

Vi började alltså det här golvprojektet för att en av golvbjälkarna sviktade – trodde vi. Men när vi tagit upp golvet så visade det sig att det inte alls fanns någon bjälke där det sviktade utan bara en extra ”spikbräda” mellan bjälkarna. Att det sviktade berodde alltså på att det inte fanns någon bjälke, och på att gruset under spikbrädan hade trycks ihopa såpass med tiden att det liksom fanns plats under pikbrädan.

Trodde vi.

Men gruslagret under spikbrädan var bara sisådär sex-sju-åtta cm tjockt, och snarast hade nog en del av gruset försvunnit ner mellan springorna i undergolvet – och anledningen till sviktandet var förmodligen framför allt att undergolvet höll på att ge upp.

Tror vi.

Och nu tror jag att vi kommit till botten. Men man kan ju aldrig veta ;-)

Idag har vi grävt bort de mesta av gruset ovanpå undergolvet (det var omöjligt att få bort allt: en del rasade ner i de flera cm breda springorna, en del rasade ner när vissa av brädorna gav vika igår, och en del lyckades vi inte gräva bort för att spaden fastnade i gamla spik – och för att det helt enkelt inte var meingsfullt att försöka få helt rent).

Sedan lyfte vi bort undergolvet. Det visade sig vara mycket enkelt. Undergolvet var alltså konstruerat som så att man på var sida av bjälkarna satt brädor en bit ner, för att skapa en list man kunde placera de korta undergolvsbrädorna på. Och sedan hade man lagt ner dem där. Punkt. Det var bara någon enstaka bräda som faktiskt var fastspikad, de allra flesta var bara att lyfta upp, rätt upp och ner. (Och så fick man duscha i grusdimma på köpet.)

Till undergolvet hade man (i vanlig ordning) använt vad man haft över. Så det var en salig blandning av brädor: olika bredder, delvis olika tjocklek, en del spontant (fast det hade man ju inte använt sig av här) men det mesta inte. Och antingen så var det av väldigt olika ålder redan när det lades dit, eller så hade det klarat sig väldigt olika bra av helt annan anledning, för en del var väldigt orangripet och annat inte alls. Jag tror att man använt en blandning av gammalt och nytt trä. en hel del av det var i alla fall gammalt och hade spikar i sig från tidigare användning.

Och vad hittade vi då, när kom ner till botten? (Förutom själva botten då, som består av grus/marken.) Jo:

  • En sedan mycket länge död råtta, med helt skelett och svans och en hel del skinn
  • Fortsättning på den största vindaplantan samt en hel planta till
  • Andra ändan av ett ventilationshål till matkällaren

Nu är vi nere. The botten is nådd – the only way is up!

botten1

På bilden syns botten i delar av rummet, och i andra delar finns undergolvet kvar. De översta plankorna är från det gamla brädgolvet och ligger utlagda för att vi ska ha något att gå på.