Tag Archives: hushållning med resurser

En uppmaning till samtliga klädproducenter

Om ni nu ska envisas med att sy jackor där dragkedjorna är av sådan usel kvalitet att dragkedjan inte ens håller så länge som jackan passar på ett barn i storlek, se då för bövelen till att ha en konstruktion av jackan som gör att det blir lättare att byta dragkedjan!

Som det är nu så är alltså barnens vinterjackor gång efter annan i väldigt gott skick i övrigt efter en säsong, men dragkedjorna ger upp – öppnar sig nertill, tappar ”taggar” eller vägrar helt enkelt att stängas smidigt. Och eftersom man inte med gott samvete kan kassera en i övrigt okej jacka för att dragkedjan lagt av, så blir jag ju tvungen att försöka byta eländet – och då kan ni väl se till att jag inte ska behöva sprätta upp halva jackan för det?

Visst, ännu smartare vore förstås om ni kunde satsa på dragkedjor som höll lika länge som resten av jackan. Det skulle spara mig en massa jobb. Och dåligt samvete.

För ärligt talat är det ju så att jag inte alltid hinner och orkar ge mig på det där jobbet. Och barnen bör ju ha fungerande jackor när det blir kallt. Så ofta innebär det att högarna med saker som borde lagas växer – och så köper vi en ny jacka ändå. Eller en begagnad, där dragkedjan förstås lägger av ännu fortare, vilket bygger på lagningshögen ännu mer.

Och jag vill helst inte drunkna i ett berg av barnjackor som behöver ny dragkedja.

Den där maten som inte är ”bara de finaste”

”Bara de finaste majskornen” står det på paketet. Men vad händer egentligen med resten av majskornen? Det har jag funderat på länge (och skrev om för nåt år sedan).

Ja, inte bara popcornmajsen. Det handlar ju om apelsinerna i juicen, om ärtorna i fryspåsen med ärtor, om… det allra mesta i mataffären.

Och tyvärr är det nog som jag befarade: Det där som ratades till juicen, ärtfryspåsen, popcornen och så vidare används ofta inte till sämre varor heller.

Rejected: Almost Half of Food Grown in Kenya for Europe is Wasted

Last December I traveled to Kenya to meet farmers and exporters supplying fresh produce to European retailers. I visited farms and pack houses around the country that were routinely throwing away vast amounts of perfectly good food and were losing money as a result. An average of 44.5 percent of the food grown for Europe was being discarded, not because of spoilage, but because it did not meet the cosmetic specifications of the major European retailers.

Läs mer i artikeln Rejected: Almost Half of Food Grown in Kenya for Europe is Wasted.

Jag vet förstår inte om det är så överallt. Men det finns väl goda skäl att tro att det här är mer regel än undantag :-(

Att hushålla med resurserna är inte tillräckligt fint

Igår, när mina föräldrar var här, åt vi alltså kokt kyckling. Kycklingen ifråga hade älsklingen köpt vid något tillfälle till nedsatt pris för att det var ”kort datum” på den och sedan stoppat direkt i frysen. Nu blev det middag till sex personer på söndagen.

Ikväll gjorde jag soppa till oss fyra på buljongen som fanns kvar från kycklingkoket samt en rejäl omgång grönsaker. Så det var i någon mån grönsakssoppa – fast på kycklingbuljong. Så vegetariskt var det ju inte.

Det innebär alltså att båda måltiderna fick sin köttdel av sådant som annars skulle slängts. Resurshushållning. Bra för miljön. Tycker jag.

Men det får man inte tycka. För när jag säger det, händer det att jag får kommentarer av typen ”Hur kan du veta att köttet skulle slängts annars? Det kanske hade hunnit komma någon annan och köpt det om inte du hade gjort det. Kanske någon som behövde det bättre. Kanske någon som inte hade råd att köpa kött annat än om det var nedsatt pris. Och så länge du överhuvudtaget köper kött, även om det är till nedsatt pris, så gynnas du köttindustrin.” Och så vidare… Det innebär att numera, när jag står och tittar på kött med kort datum-nedsatt pris, så väger jag inte bara in vad jag själv har i frysen och om det är vettigt ur mitt hänseende att köpa det, utan också om det finns många paket kvar, och hur lång tid det är kvar till ”slängdags” – två dygn eller en halvtimme? Så att jag inte ska riskera att ta gamla fattiga tant Agdas möjlighet att köpa kött. För gör jag det så ska jag tydligen skämmas för att jag försöker göra en miljöinsats. Jag kunde ju nämligen alltid ha valt en ännu ”finare” miljöinsats. Att äta kött som  riskerar att slängas är inte tillräckligt fint – det är finare att låta köttet slängas och äta bönor istället.

I vanlig ordning är det dessutom jag, som faktiskt anstränger mig att göra något bra, som får veta att min insats inte var fin nog. Medan de som verkligen skulle behöva tänka till nog sällan får den sortens kommentarer…

Rykande ny platt-tv

Vi har länge länge klarat oss med gamla avlagda TV-apparater från andra. Gamla tjock-TV av stora dimensioner som folk inte velat ha längre utan sålt billigt. Vi har inte sett behovet, och det har varit ett sådant fasligt resursslöseri med alla dessa TV-apparater som skrotas trots att de är i gott skick.

Men så började den senaste tjock-TV:n bli sämre, och så dök det upp en begagnad platt-TV i en begagnatgrupp på FB, och så blev vi plötsligt med vår första platt-TV för en dryg månad sedan. En 32-tummare precis som den gamla tjock-TV:n. Och plötsligt funkade en del funktioner på TV-spel och annat som inte funkat innan.

Fast lyckan varade inte så länge. Idag började den ”nya” TV:n ”lukta ampere” och ryka och ha sig.

Så nu är vi utan TV. Eller ja, den gamla finns visserligen nånstans ute på uthusvinden bakom en massa annat…

Nu med fruktpress!

För några år sedan, när det var ett väldigt bra äppelår, började jag drömma om att skaffa en äppelpress. Kunna göra egen must och kanske till och med egen cider.

Fast jag konstaterade att en egen press förstås kostade en massa pengar. Och det är trots allt ganska få tillfällen per säsong man använder pressen – antar jag, i alla fall när det handlar om husbehov. En äppelpress (eller fruktpress) borde alltså vara en ypperlig sak att skaffa tillsammans med ytterligare några personer. Gemensamt ägande.

Fast jag hittade aldrig några andra som ville skaffa tillsammans. Och så rann det hela ut i sanden, som ju många saker gör. Man kan inte och hinner inte engagera sig i allt som verkar kul, typ. Och visst, varje år i samband med äppelsäsongen har jag googlat pressar och tänkt att man ju borde ta sig samman och komma till skott eller kanske önska sig i fyrtioårspresent eller nåt…

Så idag var jag inne på Jem&fixs webbsida för att kolla efter något annat – och så fick jag syn på att de i sitt annonsblad hade en fruktpress av klassiskt snitt i ganska liten storlek. För 700 spänn! Och eftersom vi ändå var i Ystad på eftermiddagen kollade jag hur den verkade, och den verkade helt okej :-)

Så… nu har vi köpt en press.

Fruktpress

Bild lånad från www.bygma.dk
Bilden föreställer precis en sådan press vi köpt: en Green>it från Millarco på 12 liter.

Lite intorkade rester blev bröd

Att ta tillvara rester är att ständigt utmana sig själv, vidga ramarna och testa.

Idag har jag gjort stekpannebröd på blandade skålar med överblivet från kylen:

  • Pressad potatis från igår
  • Intorkad couscous från i torsdags
  • Lite creme fraiche som stått utan lock sedan förra lördagen

Och så kornmjöl, och slutligen lite mjölk till lagom konsistens.

Överdåd, resursslöseri och perfektionism: filmskapare och miljön

I julas fick elvaåringen första Hobbitfilmen, extended version. (Hans pappa läste boken för honom för ganska länge sedan vid det här laget.) Nu när vi läst och sett första Ringen-boken och -filmen tillsammans konstaterade han (elvaåringen alltså) att han ju ville se resten av Hobbitfilmerna också. Så vi har skaffat hem andra Hobbitfilmen (den tredje finns inte som extended ännu).

Extendedversioner, ja. För dels är det ju kul att se maximalt långa filmer ;-) Och dels är det kul att se dokumentärer om hur de löst det ena och det andra och det tredje i filmerna :-)

Så… jag har nu suttit och sett ytterligare några dokumentäravsnitt om Peter Jacksons Middleearthfilmer. Och som sagt var, det är fascinerande. Men samtidigt är det mycket svårare att se sådant nu än för till exempel elva år sedan.

För det är ett sådant… överflöd. Ett sådant resursslöseri.

Som bara detta med att åstadkomma att dvärgar och hobbitar ska se mindre ut än människor, alver och trollkarlar. Och nu dög det inte längre med de lösningar man använde till ringenfilmerna, där man lekte med perspektiv och annat, för nu skulle det vara 3D, så då löste man det istället med att göra dubbla uppsättningar av all utrustning i vissa scener – en större, en mindre – och så parallellkopplade kameror och dubbel inspelning.

Eller alla oändliga mängder med ”prostetics”. Ja, alltså, silikon- eller gummimasker till alla dvärgarna, och till deras stunt doubles, och till deras scale doubles, och mycket av det är om jag fattat rätt engångsmaterial. Oändliga mängder material i alla fall – saker som sedan bara slängs. Och hur hälsosamt det är att gå omkring i de där maskerna etc hela tiden har jag ingen aning om.

Eller de oändliga mängder fisk som uppenbarligen gått åt till scenen där dvärgarna i stora trätunnor översköljs och täcks över med färsk fisk. Precis hur stora fiskmängder som helst. Fisk som jag antar sedan slängs. Trots problem med både överfiske och svält i världen, liksom.

Eller att flyga iväg med en del av Bilbos håla till London för att spela in några av scenerna där. Eller för den delen flygtransporter av skådespelare från hela världen för filmande i Nya Zealand.

Och så vidare. Ett sanslöst resursförbrukande. Och här sitter en annan och har dåligt samvete för att ha köpt ett spel till barnen.

Ja, det är förstås många som ser filmerna. Utslaget på alla som ser filmerna blir det förstås inte så mycket per person. Men ändå. Det är mycket. Vems koldioxidkonto och ekologiska fotavtryck ska det bokföras på?

Kanske borde vi ha miljökonsekvensbeskrivningar även för till exempel filmprojekt? För det finns många perfektionistkonstnärer som vill göra det absolut perfektaste som går och lite till. Och det kan mycket väl vara människans längtan efter perfektion som slutligen tar kål på oss…

Kanske man i alla fall kunde önska ig miljömärkning av filmbolag och liknande som ett första steg? Inte för att det kommer att bli avgörande för vilka filmer folk ser, förstås. Men det skulle i alla fall kunna vara en möjlighet för filmskapare att visa att de faktiskt bryr sig.

Äntligen har jag hittat något bra att göra med överblivet potatismos!

Ibland blir det potatismos över. Så där så det bara finns potatismos och inget annat.Den självklara restmaten av potatismos är potatisbullar. Men jag lyckas aldrig få till rätt konsistens: de trillar sönder och har sig. Och inte blir de särskilt goda heller.

Men idag testade jag att göra lumpe på potatismoset. Lumpe eller lompe är tydligen norskt potatistunnbröd, och egentligen ska det göras på kokt kall potatis som mosas och blandas med mjöl och salt. Men jag testade att göra det på potatismos, och jag tyckte det blev bra.

Så här gjorde jag:

Kallt potatismos (några deciliter, tror jag) blandades med dinkelmjöl och kornmjöl (ca 3 dl totalt) och lite salt till lagom konsistens. Degen delades i lagom stora bitar som jag kavlade ut ganska tunt på mjölad bänk. Och sedan stekte jag dem i torrt stekjärn.

Till detta serverades soppa på gårdagens hönsbuljong, lite överbliven ramslök, creme fraiche och ärtor – typ.

Viktig information: Det funkade bra att frysa in squash!

I somras hade vi rejält överflöd av squash från trädgårdens odlingar. Och det finns en gräns för hur mycket squash man kan sätta i sig frivilligt – speciellt när man har den försvårande omständigheten att halva familjen inte alls äter squash frivilligt.

Så då väcktes frågan: kan man frysa squash?

Tja, trots att jag är uppvuxen med att fylla frysen med grönsaker, frukt, bär, kött och svamp så hade jag aldrig träffat på infrysning av squash, och inte heller affärernas stora frysdiskar har bjudit på det.

Men vi får väl testa lite, tänkte jag.

Så dels frös jag in squash färsk, skuren i bitar. (Kluven i fyra delar och sedan grovskivad.) Dels fräste jag squash (riktigt grov och stor) ihop med lök och mixade och frös in.

Båda delarna har jag nu med framgång använt i olika sorters grytor.

Nu ska man förstås vara medveten om att jag gör mitt bästa för att maskera, mosa och gömma squashen så att barnen inte ska upptäcka den i maten. Jag vet inget om hur resultatet blir om man verkligen låter squashen se ut som squash.

Men det här resultatet räcker för mig :-)

Hur många lagningar?

Hur många gånger är det rimligt att laga samma par byxor innan man slutligen ger upp och slänger dem?

Beror det på vem man är eller inte? Gäller samma principer om man är pappan i Lilla huset på prärien, som hade hoppats på att kunna köpa nya vinterstövlar istället för de gamla som är lagade oändligt många gånger och knappt håller samman men som trots detta väljer att hellre lägga pengarna på ett bidrag till att staden ska kunna köpa en kyrkklocka till kyrkan, som gäller för mig?

Är det okej att jag slänger byxorna tidigare än någon som riskerar att annars stå helt utan byxor? Eller borde jag i rättvisans namn kämpa på lika länge?

Det finns förstås olika svar på den frågan. Det svar som förmodligen är det rimliga får mig att känna mig jävligt bortskämd och lat.