Monthly Archives: januari 2012

…och det bidde en skjorta…

Treochetthalvtåringen tyckte jag skulle sy en skjorta till honom också. Men så långt hann vi aldrig igår (klockan var ändå kvart över nio innan vi var klara). Så idag frågade jag honom hur skjortan skulle se ut.

– Vit och med röda trådar!

Aha. Typ en skjorta som liksom såg ut som vetefilten igår ;-)

Mycket längre än så sträckte sig inte hans intresse… han var ju med så mycket igår? Så under tiden jag har sytt och grejat så har han mestadels gjort annat. Typ tittat för mycket på film och spelat datorspel, plus lite annat.

Jag har sytt en enkel vit lätt utställd skjorta/tunika av samma lakan som användes igår. Med blomsöm runt halssprundet, hjärtsöm i nederkant, och en del andra dekorationssömmar. Alltsammans i röd tråd.

Snabbt, mycket slarvigt – och oerhört sött.

Och han blev också nöjd.

Status: åttaåring

Åttaåringen har åkt till London med pappa. Jag och treochetthalvtåringen är själva hemma.

Så… vem är då åttaåringen?

Bra i skolan. Suverän i matte, men bra även i övrigt. Tycker dock det är jobbigt/tråkigt att skriva.

Ägnar fortfarande väldigt mycket tid åt lego. Andra favoriter är plusplus och playmobil. Han gillar att pyssla, bygga, konstruera. Tänker ut saker och gör ritningar. Drar gärna igång många projekt. Sämre på att slutföra och plocka undan.

Tycker det är viktigt med rättvisa. Tycker att lillebror, som är fyra och ett halvt år yngre, ska ha samma krav på sig vad gäller plocka undan och ta ansvar för sina saker etc. Tycker det är jobbigt att behöva göra tråkiga saker, suckar och klagar och hittar ursäkter och smiter undan. Vill på vissa områden till och med vara mindre än lillebror och vill ha hjälp med att till exempel bre mackor, och tycker att om vi sitter hos lillebror när lillebror somnar så ska vi sitta hos honom också. Argumenterar för sin sak och är expert på att få det att verka synd om honom om han inte får som han vill. Tycker det är viktigt vilka saker som tillhör vem och poängterar gärna att saker är hans, speciellt när lillebror inte har likadant/lika mycket.

Har svårt att sitta still vid maten. Gör jämt många ljud. Men har inga problem att sitta stilla och fokusera om han har något intressant att fokusera på, som lego, pyssel, eller en bra bok eller tidning.

Löser gärna sudoku och korsord. Tittar gärna på tv-program om natur, naturvetenskap eller arkeologi. Spelar gärna datorspel.

Bryr sig om människor, tycker det är viktigt att saker går rätt till. Frågar i affären var frukten och grönsakerna kommer ifrån.

Är bra på att bevara hemlisar, till exempel tillverka saker i skolan till julklapp utan att avslöja det för en kotte här hemma i förväg.

Gillar att fotografera och har bra bildkänsla.

_____________

Nu vid nyår fick han som uppgift att plocka i och ur diskmaskinen. Han suckar men gör.

Vetefilt och moderna broderier

Jag är en älskare av vetekuddar. En varm vetekudde om en ond nacke eller rygg är guld värd, och en varm vetekudde när man kryper ner i en kall säng om kvällen är inte heller fel.

Vi har flera vanliga köpta vetekuddar, och jag har sedan tidigare sytt både en katt och en liten docka. Men alla har nackdelen att det mesta av vetet trots allt hamnar som en klump. Flera av kuddarna är visserligen sydda i flera avdelningar, men det blir ändå för mycket påsklump av det.

Så jag har länge tänkt att jag skulle sy en vetefilt eller nåt ditåt. En större yta, men indelad i många mindre delar.

Idag gjorde jag slag i saken: tog en bit gammalt trasigt lakan och klippte till samt kontrollerade hur mycket helt vete vi hade hemma. Och så började jag sy.

Och ska man nu sy en oherrans massa sömmar i en ganska tråkigt tyg, så kan man ju lika gärna sy med röd tråd, så det blir lite roligare. Och så kan man ju latja till det ytterligare genom att använda de många konstiga sömmar som finns i symaskinen. Bortsett från raksömmarna i kanten är det inga likadana sömmar i mitt rutnät på sex gånger sex rutor.

Och så har jag och treochetthalvtåringen suttit och vägt upp cirka femton gram helt vete till varje fack.

Nu har jag en liten vetefilt på dryga 40x40cm. De röda fantasifulla sömmarna på vit lakansväv får det att se ut som modern hemslöjd. Snyggt och praktiskt.

Hipp hipp hurra!

För åtta år och snart tjugo minuter sedan föddes ett barn.

Imorgon åker han till London. Med tanke på att jag är en mamma med katastroftankar hanterar jag det hittills rätt bra ;-)

Tights

En gång i tiden hade man tights när man tränade.

Eller ja, jag har det fortfarande (så omodern är jag!).

Tights var på den tiden tajta hellånga byxor men utan fot. Normalt slutade de vid fotknölen eller något ovanför. Men det fanns också tights som gick ner om foten, med hål för hälen, och för tårna förstås.

Tights var inte strumpbyxor. Strumpbyxor hade ju helfot. Strumpbyxor kunde vara tunna, av “nylon”, eller tjocka, av typ bomull. Och ingetdera hade man att träna i. Undantaget var sådana trikåer som man hade på baletten eller sådana hudfärgade dansstrumpbyxor man ibland hade på scen. Den tjocka sortens strumpbyxor (som en del för övrigt kallade kalasbyxor) var svåra att få tag i, i alla fall om man ville ha något vettigt.

Idag är tights något annat, det har jag insett på sistone när jag försökt handla. Tights verkar numera vara den gängse beteckningen på strumpbyxor. Står det tights på förpackningen så har de helfot. Vill man att de ska sluta vid fotknälen/före hälen så heter de leggings.

Numera finns det stora utbudet (fortfarande) på det som HETER tights. Det vill säga fotlösa saker är det svårt att hitta snygga. Men strumpbyxor finns det i gigantiska mängder varianter.

Och jag som inte gillar strumpbyxor :-(

Det här med nyårsraketer (bättre sent än aldrig…)

Jag gillar fyrverkerier. Det är vackert och effektfullt.

Däremot har jag aldrig begripit varför folk envisas med att själva köpa och skjuta. Det är dyrt – och det man rimligen kan ha råd med är ändå aldrig särskilt snyggt jämfört med det andra skjuter upp. Och det är farligt. Och varför vill man stå och pilla med att skjuta upp saker själv och missa hela föreställningen?

För det är ju alltid en massa andra människor runt omkring som köper dyrare och finare raketer. Långt mycket mer än man hinner titta på – en tiondel hade fortfarande varit överdådigt. Och det tycks öka för vart år som går.

Dessutom verkar det vara en trend att så mycket om möjligt ska fyras av på en gång. Jag vill hinna njuta av varje raket. Men nu ska visst alla upp på en gång. Som att det är mängden, antalet, så mycket som möjligt, som är det viktiga.

Istället för njutningen och skönheten hos var och en.

Puts och klimat

Betong och cement och bruk och sånt… det är dåliga grejer för klimatet. Orsakar massor med utsläpp av växthusgaser.

Sånt kan man bli deprimerad av att läsa. Inte minst när man bor i ett putsat renoveringsobjekt och ibland nyttjar en del av dylikt.

Då försöker jag trösta mig och döva mitt dåliga samvete med att det i alla fall är bättre att det är vi som bor här och gör som vi gör än vissa andra renoverare. Vi renoveringsputsar på gammalt klassiskt vis: tar bort det som är “bom” och putsar om, men låter resten sitta kvar.

För tyvärr är det inte alls ovanligt att folk tycker att ska vi göra det så ska vi göra ordentligt så att allt blir snyggt och nytt. Och så tar de bort all den gamla putsen och putsar om HELA huset. Även om det inte behövs – och även om huset förlorar en del av sin själ, karaktär och historia. Sämre för både plånbok och miljö.

Tvättstugemålning

Jag verkar inte ha skrivit så mycket om målningen av tvättstugan i somras. Det kom bort nånstans under den förlamning som orsakades av Utöya. För nånstans i den där vevan målade jag trots allt tre av fyra väggar i tvättstugan med Linusfärg. Två av väggarna blev klara; den tredje blev bara struken en gång, för sedan tog färgen och tiden slut. Och den fjärde var vi ändå tvungna att vänta med tills putsmannen varit här och putsat lite på utsidan också.

Och sedan har det inte blivit tid att fortsätta förrän nu.

Så häromkvällen flyttade vi ut saker ur tvättstugan igen. Och igår förmiddags slabbade jag primer på den nyputsade ytterväggsinsidan, under nogsamt överinseende av en mycket intresserad treochetthalvtåring. Han ville gärna vara med och måla, men primern är så slabbig så jag ville inte låta honom hantera den.

Idag har jag målat med Linus. En ny burk hade vi köpt. På den nya sugande (trots primern) och lite grövre väggen blandade jag med rätt mycket vatten, för att inte få mistor i alla groparna. Två tredjedelar av burken gick åt till den ganska lilla väggen med stort fönster… Treochetthalvtåringen fick också måla en bit, och det gjorde han mycket bra, noggrant, med känsla. Han har öga för det, ser var det blir missat, jobbar extra på de ställen där det inte täcker, ser till att det ska vara färg in till kanten och noterar när det blir kladd/kommer utanför/där det inte ska.

Resterande färg räckte osannolikt nog till de delar jag kunde komma åt av den vägg som bara hade fått en strykning (en liten del blockeras av pelletsbingen, som ingen kommer att lyfta bort förrän i maj någon gång).

Så – fortfarande bara nästan klar, och återigen är färgen och tiden slut ;-)

Ja, och så har vi då andra sorters beroenden…

I det här huset kan vi inte ha öppnade påsar med mandel eller nötter. För är en påse väl öppnad så springer vi och småäter tills mandeln/nötterna är slut, jag och mannen.

Jag är värst.

Medikamenter och droger – en genomgång av mina nödvändigheter och “beroenden”

Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. “Sertralin Ranbaxy” eller “Sertralin KRKA” till exempel.

Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)

Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.

Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.

Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)

Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.

Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.

________

Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.