Monthly Archives: februari 2012

Tänk, jag anade nästan det

Prognosen för idag visade ytterst små snömängder men ganska blåsigt. För Österlen utfärdades dock en varning om snö och blåst. DMI utfärdade varning om snöstorm för Bornholm. Jag anade att det kunde bli busväder även här.

När jag hämtade tidningen i morse hade det inte kommit någon snö, och jag kunde ana månen bakom molnen. En halvtimme senare började det vräka ner. Yrsnö. Fykande snö. Drivbildning. Ingen sikt. Snömodd.

En titt på SMHI:s prognos visar att de reviderat: det ska inte komma någon nederbörd alls här idag :-)

Har i alla fall fått iväg ungarna.

Det var ett bra beslut att jobba hemifrån just idag.

Åsså det här med bil och körkort

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Tåg och träning

Jag åker ju ganska mycket tåg. En genomsnittlig vecka, när jag inte jobbar hemma och när tågen går ungefär som de ska, tillbringar jag ungefär fem timmar på tåget.

Denna tid kan man förstås använda på olika sätt. Läsa, skriva, sova… Ganska ofta slösar jag bort tiden på att sitta och göra inget alls fastän jag vill, eftersom jag inte haft tid eller orka att tänka ut något läsbart att ha med mig (mer än en gratistidning från stationen) eller för att jag inte orkar gå och bära på en massa.

En sak jag skulle vilja använda tiden till är att träna. Jag har ganska nyligen hittat boken Smygträning för stillasittare – där finns många bra trningstips.

Men jag skulle egentligen vilja ta idén längre. I många år har jag drömt (drömma kan man väl få göra?) om en pågatågskupé med gym. Visst, alla saker skulle ju inte funka att ha ombord på ett tåg, av säkerhetsskäl och så. Men några motionscyklar? Och lite balansövningar? Eller varför inte någon sorts balansstolar att sitta på istället för de vanliga tråkiga sättena?

I den bästa av världar. Ja, jag inser att det är för dyrt :-( – i alla fall i det korta perspektivet. Och det är ju alltid det som räknas…

Nå, det blir väl som med mitt pocketbibliotek :-(

Jobba hemifrån-dagen 8 februari – fast jag jobbade inte hemma

Jag har inte jobbat hemifrån idag. Jag hade funderingar på att göra det. Initiativet till jobba hemifrån-dagen kommer visserligen från Microsoft, men tanken är bra, och bland annat Naturskyddsföreningen har hängt på.

Nu blev det av olika skäl inte idag för min del, men däremot kommer jag att göra det imorgon.

Sedan finns de ju en del nackdelar med att jobba hemifrån. Jag missar det sociala, och det är större risk att jag blir sittande kvar och jobbar med kaffet vid datorn. På det hela taget blir det mindre av småpauser med rörelse, eftersom jag aldrig behöver gå en bit in till kollegor eller bort till skrivaren, och jag behöver inte heller gå särskilt långt för att få lunch i mig. Framför allt får jag inte min vardagsmotion på väg till och från tåget.

När jag är på jobbet är det möjligen en eller ett par lampor som är igång enbart för mig – hemma blir det betydligt fler. Och tågen går ju ändå, så den energibesparingen är ju beroende av att någon annan tar min plats och att denna någon annars skulle ha kört bil.

För att det ska bli meningsfullt att jobba hemifrån ur ett miljöhänseende är det alltså viktigt att de som jobbar hemifrån sprids ut jämnt över veckodagarna. Och helst ska man alltså varannandagsdela sitt rum på jobbet med någon annan. (Miljömässigt sett är det alltså bättre att jag jobbar hemifrån imorgon än idag. Symbolvärdet däremot är mindre.)

Och ja, självklart finns det massor av fördelar med att jobba hemifrån. Lugn och ro. Och den restid jag sparar in kan jag använda till annat.

För övrigt var det ovanligt lite folk på tåget imorse. Trots enkeltåg var det gott om platser över. Hade verkligen en massa människor hörsammat uppmaningen om att jobba hemma?

Nej, jag tvivlar. Det måste varit nåt annat.

Apropå det här med Reinfeldts uttalande om att höja pensionsåldern…

…så är min spontana reaktion att det väl i så fall borde vara en bättre lösning att få folk att börja jobba tidigare? Som det är nu så är det jättemånga ungdomar som går arbetslösa och har jättesvårt att komma in på arbetsmarknaden. Och många pluggar, och reser runt i världen, och så vidare, en väldig massa år innan de ens försöker ta sig in på arbetsmarknaden.

Om problemet är att det behöver komma in mer pengar till ”statskassan”, så måste ju det väsentliga vara hur många år man faktiskt praktiskt arbetar och betalar skatt? Inte att man ska jobba så sent som möjligt i livet?

Personligen tycker jag det är bättre om man kan jobba mindre i taget, men mer utspritt över den arbetsföra tiden.

Och för övrigt: om pensionsåldern ska höjas, så måste ju det första steget vara att inte slita ut folk i förväg. Det vill säga bättre villkor för den som blir sjuk, oavsett om det är korta eller långa sjukperioder. Och bättre möjligheter att ta en andningspaus – genom tjänstledighet, friår och sånt – för den som är mitt i arbetslivet. Får man goda chanser att återhämta sig från det som är jobbigt så orkar man längre och mer.

Svart och vitt igen: alternativmedicin

Det här med alternativmedicin… Alternativmedicin – vad är det egentligen? Ja, enligt gängse uppfattning så är det allt som inte är klassisk skolmedicin.

Det handlar alltså om en massa olika sorters humbug och kvacksalveri, som homeopati och kristallterapi, som rimligen inte kan ha någon effekt teoretiskt sett, och som inte heller har det enligt seriösa vetenskapliga empiriska studier. Men också massage räknas till alternativmedicin. Och mellan dessa ytterligheter på skalan finns förstås en massa annat.

Som den naturvetare jag är tror jag ju inte ett dugg på homeopati, kristaller och healing. Men jag ser ett stort problem med den stora ihopklumpning ”alternativmedicin” är. För som sagt var, det enda som är gemensamt är en frånvaro. Ungefär som när man klumpar ihop alla ryggradslösa djur i en grupp, vars enda gemensamma drag är att de INTE har ryggrad. (Och nu skäms biologen i mig för att jag inte längre minns vad jag bör kalla en sådan grupp… Ickefylogenetisk? Ickekladistisk?) Eller, för att ta ett enklare exempel, att klumpa ihop alla grönsaker som inte är bönor i gruppen ickebönor. Gruppen ickebönor innehåller squash, morötter, ärtor, majs, tomater, sötpotatis, rödbetor, okra, och så vidare i all oändlighet. (Och nu ber jag alla biologvänner att bortse från att ”grönsaker” också är en idiotisk grupp – eftersom det här exemplet är menat för ickebiologer ;-)) Att då säga ”nej, jag gillar inte ickebönor” blir ganska märkligt. Jag kan ju mycket väl gilla både morötter och rödbetor utan att gilla squash, tomater och okra. (Fråga bara vår minsting!)

Bara för att något inte hör till den klassiska skolmedicinen behöver det inte vara att likställa med homeopati i empiri eller vetenskapsnivå.

Själv går jag då och då och får massage. Det funkar bra på mig. Och visst, jag är bara en person, och jag kan inte bevisa något. Men på något vis tycker jag det är lite skillnad på homeopati och massage ifråga om bevisnivå. Jag kan lätt konstatera att om jag slår med en slägga på ett äpple så blir det mos. Jag kan också lätt kontatera att om jag masserar en spänd muskel så slappnar den av. Visst, ska det vara strikt vetenskapligt vet jag att det behövs riktiga studier med många äpplen eller många massörer och massagekunder. Men ändå.

Därför irriterar det mig när man till exempel politiskt diskuterar alternativmedicin. Jag tycker att skillnaderna inom denna ”grupp” är för stora för att man alls ska kunna diskutera det som en grupp. Jag är absolut emot att skattepengar ska gå till homeopati eller att den vanliga sjukvården ska få förorda homeopati. Eller kristallterapi, healing, och så vidare.

Men massage är en helt annan sak, tycker jag.

Det blev vinter till slut

Det har varit kallt ett tag nu, faktiskt. Rejält kallt, till och med. Men ytterst lite snö; i princip har den frusna marken varit kal och torr, bortsett från enstaka små tunna snöfläckar.

Men i natt och morse kom det snö. Helt oväntat och utan förvarning i prognoserna. Sisådär fem centimeter lös luftig snö. Och den föll typ rakt ner  (eller ja, den yrde runt och så, men med huvudsaklig sammanvägd riktning rakt nedåt) och täcker marken jämt och snyggt. Inga drivor. Jättekonstigt. Det ser liksom mer ut som… nåt som någon gjort avsiktligt. Märkligt.

Barnen har gjort snölyktor. I skolan har de åkt pulka, och imorgon ska de åka pulka på gympan. Det gäller att passapå.

”Duktig” har nästan blivit ett fult ord…

Att vara ”duktig flicka” är numera snarast en diagnos, och som förälder får man lära sig att man inte ska säga att barnen är duktiga.

Och visst, jag håller med. ”Duktig” är inte nödvändigtvis positivt.

Men ibland känner jag att jag saknar något att ersätta det med. Som idag, när jag faktiskt varit och tränat två pass. Om jag inte ska säga att jag varit duktig, vad ska jag säga då?

Dagens insats

Jag har målat tvättstugans fönstervägg ett andra varv, med god hjälp av unge herr målare.

Momo eller kampen om tiden: De gråa herrarna ger färg åt våra kvällar

Jag och åttaåringen (ja, han är ju en sådan numera) läser Momo eller kampen om tiden. Han fick den av oss i julklapp.

Det var många år sedan jag läste den senast. Men den är fortfarande lika bra som jag minns den. Och åttaåringen gillar den också. Dels är den spännande – trots långa kapitel vill han jag ska läsa ett till när jag är klar – dels tänker han kring det här med att ”spara” tid och vad som egentligen är viktigt.

Utmärkt högläsning för en åttaåring!