Monthly Archives: februari 2016

Det här att argumentera emot bara ett lösryckt område – jag är så trött på er svartvita värld!

Jag blir så trött på de svartvita förenklade diskussionerna.

Som de som sitter och gastar, upprepat, om och om igen, till exempel på twitter: ”Ekologiskt är inte bra!” Eh, jo? ”Nä, för avkastningen blir mindre vid ekologisk odling!”

Ja, fast det är en förenklad bild. Och det är bara en liten lösryckt del av det hela. Den totala bilden är oerhört mycket mer komplicerad – vilka siffror vi får på avkastningen varierar förstås beroende på så mycket annat, och det är faktiskt FULT att avfärda ekologiskt rakt av bara utifrån den parametern. Det finns väl avvägda studier som väger in typ allt, men av någon anledning verkar de som skriker ”ekologiskt är dåligt!” aldrig läsa dem (eller så bryr de sig inte om det som står i dem).

Men visst, ja, sammantaget och i genomsnitt ger ekologisk odling och produktion mindre skördar etc. Det kan man bland annat lösa genom att äta mindre kött och mer vegetabilier.

Men då skriker de där enkelspåriga typerna istället: ”Nej nej nej, ni får inte äta mindre kött, då missgynnar ni svenska bönder!!”

För vi vet ju att alla att svenska bönder bara är köttproducenter?! De svenska bönodlarna behöver vi inte bry oss om?!

Vidare skriker de ”Strunta i ekologiskt, köp svenskt istället!”

Men alltså, jag vill ha svenskt. Jag köper svenskt i möjligaste mån. Jag vill ha svenskt av många anledningar: för resiliensens skull, för att vi generellt har god djurhållning och ligger långt framme vad gäller miljö i konventionellt jordbruk, för att jag vill gynna våra egna bönder för att jag tror att det är viktigt att de finns kvar och vi har bättre möjlighet att påverka jordbruket här på nära håll. Jag vill ha mat som är både svensk och ekologisk, och finns det det så köper jag det. Men ärligt talat kan jag inte hjälpa att inte svenska bönder satsar på ekologiskt i den utsträckning som det efterfrågas. Det tydligaste jag kan göra för att övertyga svenska bönder att satsa på ekologiskt är att efterfråga och köpa.

Ni som sitter och skriker (eller nej, ni skriker inte, och ni skulle säkert inte få för er att skrika, men ni sitter och envetet upprepar samma sak ganska högljutt, igen och igen, och det är nästan samma sak): Världen och sambanden är inte så enkla som ni vill ge sken av. Och vad värre är: ni utgår från, eller försöker ge sken av, att JAG inte skulle ha tänkt vidare i fler steg. Ni vill få mig att tro att det är ni som har helhetsbilden, och det gör ni genom att ignorera det som inte passar er bild – och försöka smutskasta mig.

Och jag tycker det är så tröttsamt. Jag tycker det är så tröttsamt med er svartvita värld, där ni vill avfärda och smutskasta en massa lösningar, istället för att se att det finns bra delar i många olika lösningar och ingen av dem är den totala lösningen men allesammans är bättre än det sämsta.

Och ovanpå detta så har vi hela biten med media… En växande andel av befolkningen litar inte alls på ”gammelmedia” utan förlitar sig på skumma ”alternativa medier” som svämmar över av rasism och konspirationsteorier. Och jag och andra försvarar de klassiska tidningarna och den riktiga journalistiken, med väl underbyggda reportage etc.

Samtidigt händer det allt oftare att ”gammelmedia” trampar rejält i klaveret. Det är journalister som inte kan ämnet de skriver om (ofta naturvetenskap), det är journalister som inte ens läser igenom det material de skriver om och därmed i sina nyhetstexter förmedlar något som är nära nog MOTSATSEN till det som sägs i till exempel forskningstexter (som till exempel när det gäller ekologisk odling nyligen) och där andra journalister sedan sväljer tolkningen rakt av utan att kolla upp källan, och det är tidningar som lockar med förenklade sanningar och click bait-rubriker (som ”nyheten” om hur bebisar ska sova – som Sydsvenskan på facebook sålde in med kommentaren ”Nyblivna föräldrar, se för allt i världen till att följa de här råden”). Och det känns ärligt talat stundtals lite jobbigt att försvara tidningarna etc när de samtidigt gör bort sig.

Hallå, jag vill inte ha er svartvita onyanserade förenklade värld! Jag vill inte ha oneliners och click bait-rubriker. Jag vill inte ha en polariserad värld med smutskastning, jag vill ha samarbeten där man hjälps åt att ta tillvara det bästa av olika lösningar. Även om jag inte alltid orkar eller hinner läsa de längre reportagen, så betyder det inte att jag istället vill ha dålig journalistik. Jag vill ha en nyanserad bild, både av lobby och journalister.

Den urbana normen

Plötsligt fylls flödet av folk som talar om att näthandel minsann inte alls är bra för miljön.

Källan visar sig vara en artikel i Ny teknik, som inleds så här:

Tvärt emot vad många hävdar så minskar inte näthandeln mängden bilavgaser, visar en färsk undersökning.

Läser man vidare visar det sig dock att det knappast rör sig om en allmängiltig sanning:

Delawareforskarna poängterar att studien endast gjort i en stad, Newark…

Alltså: studien har gjorts i en STAD. (Dessutom en stad som att döma av den ganska korta nyhetstexten i Ny teknik sannolikt inte är uppbyggd på riktigt samma sätt som städer i Sverige – men det är bara min gissning.)

Där är den igen: Den urbana normen. 

För alltså, ärligt talat så måste väl potentialen för näthandeln, både ur miljöhänseende och andra aspekter, vara större på landet? Det är vi som bor på landet som sparar in miljötyngande och tråkiga resor in till stan för att handla diverse tråkiga men nödvändiga saker genom att handla på nätet. Det är vi på landet som via näthandeln får tillgång till ett helt annat utbud, som gör att vi kan stanna kvar på landet och vara nöjda här istället för att vi ska flytta in till städerna och trängas på redan överbefolkade ytor med bostadsbrist och samtidigt vara olyckliga för att vi egentligen trivs bättre på landet.

Och visst, det finns absolut skäl att utvärdera vilka de miljömässiga konsekvenserna av näthandel är – det är inte alls självklart att det är miljömässigt bättre än vanlig handel (även om ju näthandeln som sagt var har andra vinster också). Men då behöver man ju titta på våra förutsättningar.

Men nej, i Sverige är det så man gör: man konstaterar att något inte är det bästa alternativet i städerna. Och sedan avfärdar man det som en dålig lösning. För när det handlar om att hitta bra lösningar så verkar det bara vara städerna som är intressanta. Och på något märkligt sätt verkar detta gälla alldeles extra mycket när det handlar om miljö.

Om miljöeffekterna av näthandel ska utvärderas så vill jag att man ska titta på våra förutsättningar, där det man handlar via nätet hämtas ut av oss själva på ”Posten”, det vill säga i vår vanliga mataffär när vi ändå är och handlar. Inte som i Newark-studien:

Studien visar att bostadsområden sällan har byggts för en ökad trafik av dessa små lastbilar, som dessutom parkerar på trånga gator och orsakar köer.

För inte sjutton får vi varorna levererade hem.

Och jag vill också att man tittar på helhetsbilden i vårt perspektiv – hur använder vi den tiden som frigörs? Och hur påverkar den minskade stressen vårt mående?

Och så vill jag att man skrotar den där urbana normen generellt och tittar på vilka lösningar som är rätt på landsbygden. Det gäller till exempel

Egentligen är problemet kanske ännu större? Det finns en övertro i Sverige på standardlösningar som ska passa alla – alla barn, alla typer av bostadsområden, alla whatever… Jag tror det hindrar många bra lösningar i många olika sammanhang.

Eller är det?

Inte mitt fel
Inte mitt fel
Inte mitt fel

Men det är inte lätt att ha en katastroftänks- och ångestläggning och en överdriven ansvarskänsla när älsklingen blir förkyld och det är några dagar till nästa cellgiftsomgång. Och när det dessutom är så att man vet att den cellgiftsomgången behöver ges som planerat för att vi ska kunna åka till England. Och man dessutom vet att cellgiftsuppehåll inte alls är bra…

Inte mitt fel
Inte mitt fel
Inte mitt fel

… att han är förkyld. Försöker jag intala mig. Fast jag lyckas så där, för det går ju självklart att hitta tusen saker som skulle kunna vara orsaken och där jag har ett finger med i spelet.

Jaha, då ska visst en massa bebisföräldrar få dåligt samvete igen

Vissa dagar är jag extra glad att jag inte är bebisförälder längre. Idag är en sådan. Anledningen är den här ”nyheten” (just här är citatet hämtat från Sydsvenskan):

Spädbarn bör sova i egen säng – och på rygg
Spädbarn sover säkrast i en egen säng under de första månaderna. Och ryggläge i sängen är livsviktigt.

Ja, nyhet och nyhet då. Det enda som är nytt är ju att någon gjort en avhandling – och nu vill jag inte förringa forskningsrön; det är säkert så att det stämmer att risken är allra minst för plötslig spädbarnsdöd om man följer de här råden. Och råden är ju då alltså fortfarande desamma som de var när vår äldste föddes för tolv år sedan: Barnet ska sova på rygg, i egen säng – och så ska föräldrarna låta bli att röka.

Det låter ju så enkelt i teorin: Lägg barnet på rygg i barnets egen säng, så är allting frid och fröjd.

Verkligheten är en annan. Våra barn vägrade sova i egen säng. Och ja, det finns folk som tycker att det är väl bara att sätta hårt mot hårt, och att förr eller senare somnar barnen. Men så ser inte verkligheten ut. Som förälder vill man att barnet ska få sova, så att både barnet och man själv som förälder ska kunna må bra. Spädbarnstiden är jobbig nog ändå.

Kontentan blir att man löser det på det sätt som funkar med ens eget barn ändå. Hittar de sätt som gör att ens eget barn sover – och därmed även föräldrarna. (För vår del handlade det om samsovning.) Och samtidigt har man konstant dåligt samvete för att man gör FEL, att man gör något som är FARLIGT, att man inte följer RÅDEN. Att man kanske kommer att DÖDA sitt barn.

Bebistiden är svår på så många sätt ändå. Det kommer så många råd från så många håll. Det man egentligen mest av allt behöver lära sig under den perioden är att lita på sig själv, att man som förälder kan, att man som förälder känner sitt barn. Istället fylls man med känslan av att man har fel, att man gör fel, att man är en dålig förälder.

Tänk om man kunde nyansera lite mer när man går ut med den här sortens nyheter, istället för att få en generation föräldrar till att känna sig dåliga?  Trots allt poängtera att det är väldigt få barn som dör i plötslig spädbarnsdöd, TROTS att många föräldrar samsover? Poängtera att det faktiskt inte leder till ”certain death”?

När barnen är borta dansar föräldrarna

En lördag i februari. Barnen är på annat håll: den äldste på scoutläger, den yngste hos mormor och morfar för övernattning enligt egen önskan. Jag och älsklingen är själva hemma, och båda mår hyfsat bra.

Vi hinner planera resan till Storbritannien om två veckor lite närmre. Grovskiss över veckan och vad vi ska göra, boka boende även för tiden utanför London. Kladdar prickar och cirklar på utskriven karta: Oxford, Cardiff, Stonehenge, Brighton och så vidare. Det ser faktiskt ut att bli en resa. Det känns faktiskt som något att våga se fram emot.

Och sedan far vi in till Malmö. På egen hand. På ledig tid. Utan att behöva fundera över barnen. Äter god indisk mat på Möllan. (Riktigt god, alltså. Fastän vi egentligen ”bara” ska äta för att äta ska man, och så väljer vi slumpmässigt ställe och så är det fantastiskt gott.) Och går sedan vidare till Barnens scen i Folkets Park, där Malmö Folk ordnar konsert med efterföljande danskväll. Och vi lyckas dansa både vals och schottis och polska. Flera gånger om. Så där så vi blir flåsiga och svettiga.

Det är liksom fruktansvärt länge sedan sist vi dansade. För under så många år har i princip alltid barnen funnits med. Och med barnen med kan man ibland komma iväg på konserter, men man måste alltid ha fokus på barnen, anpassa efter om de tycker det är kul, om de stör, och så vidare. Och sånt som att dansa blir liksom så mycket svårare då. Eller: det blir inte. Och absolut inte flera danser vid samma tällfälle. Och definitivt inte med all fokus på dansen.

En lördag i februari är förstås inte det logiska självklara tillfället att virvla runt med älsklingen i en polska. Och båda kropparna är skruttiga – jag allmänt fet och utan kondis, han både utan kondis och allmänt svag och sliten av cancern. Men ändå. det är första gången på evigheter som det blir av. Och det funkar faktiskt. Fötterna minns vad de ska göra. Vi dansar. Det är härligt. Och flåsigt. Och svettigt.

Och sedan, när vi inte orkar dansa mer, passerar vi istället inom en fest hos en av älsklingens vänner, och där vi står och stuffar till musiken på ett mer lågintensivt sätt, innan vi slutligen beger oss till tåget och tar oss hem.

Planering ger framtid och liv

Ibland känns det som att döden är så nära, bara ett stenkast bort och flåsar i nacken. Och andra dagar har den försvunnit bortanför horisonten, så där så att man kan låtsas att den inte finns, åtminstone för stunden.

Men vi fortsätter att planera. Som om det finns en framtid. För det finns en framtid, även om vi inte alls vet hur lång den är.

För det är drömmar och planering och en strävan vidare mot något som gör oss till människor. Har vi inte det har vi inget. Då blir allting frågan om verklighetsflykt. Och när verklighetsflykten inte heller finns kvar blir allting bara överlevnad för stunden – och utan mål innebär det liksom att man lika gärna kan ge upp. Då blir allting bara en väntan på döden.

Fast visst funderar jag på döden ändå. Och inte minst på sorgen. Jag funderar över hur sorgen skiljer sig åt mellan en sådan här ”utdragen död”, där vi ju ändå på något vis går och väntar på döden, samtidigt som vi lever och gör och är ”som vanligt”, och ett plötsligt dödsfall. För jag gör ju bitar av bearbetningen nu, i förväg – hela den här biten med hur hemskt det är att han ska dö och jag ska bli ensam kvar och en massa sånt. Självklart kommer jag inte att vara klar, men det är ju ändå en annan sak än med något som händer helt plötsligt och är över på två sekunder.

Näst i pipelinen av stora saker ligger att ta itu med vardagsrummet och den andra verandan – innan de faller samman och invaderas av andra organismer. Vi ska dit i pipelinen, även om omständigheterna ser annorlunda ut än förr om åren.

Och ännu tidigare ligger en vår med ett orangeri. Ett orangeri som inte är helt klart, men tillräckligt för att det ska gå att börja använda, ett orangeri som har ett behagligt klimat när man går ut där. Och steget innan det ligger att börja fundera på årets sådder av det som ska odlas därute.

I planeringen finns en hoppfullhet. En hoppfullhet som är en nödvändighet för livet.

I en orimlig tid

Sen lördagkväll. Jag står på Triangelns station och väntar på ett tåg hem. På andra sidan kommer ett Öresundståg, som tydligen är ett Konst- och kulturtåg, med reklam för kulturresmål och med tavelramar målade runt fönstren.

Plötsligt slår det mig: hela den här grejen med ID-kontroller och ID-krav på båda sidor Öresundsbron kanske i själva verket är en konstinstallation. Det är faktiskt den hittills rimligaste förklaringen till hela grejen.

Men världen och vår samtid är inte rimlig.

Evighetsmensen igen

Elva dygn eller tolv dagar varade mensen. Oräknat de där dagarna i början som bara var en färgskiftning.

Som om kroppen verkligen körde två omgångar mens på rad: först julmensen som aldrig kom, även om det kändes som att den ville det; sedan mensen efter som också var sen med alla mått mätt.

Utifrån allt jag lärt mig borde det inte kunna funka så.

Och allt jag nånsin lärt mig om mens från fackmannamässiga håll bygger på principen att kroppen ska funka som en klocka, med snygga rutiner och inga avsteg. Och min kropp har ändå alltid bevisat att det inte stämmer.

Ett och ett havlt dygn, eller knappt två, hann kroppen vara mensfri.

Nu på eftermiddagen började det kännas som mensvärk och mens på gång. Skitkonstigt, tyckte jag, och antog att det var något annat.

Men när jag sedan gick på toa för en stund sedan var det återigen rejält med färskt blod i flytningarna. Så antingen är det ny mens, eller så är det väldigt kraftfull ägglossning. Och det lär väl visa sig inom de närmsta timmarna vilket. (Om jag kan få våga anta att det inte är ett allvarligt sjukdomssymptom. Nej, jag kommer inte att googla. Vill inte väcka tanken på att vara dödligt sjuk mer än så här…

Kärleken och ögonblicket och evigheten

Djupare sett är det otänkbart att det som en gång existerat med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet och sedan genom hela den kommande evigheten fortfara som ett intet.

Ovanstående är ett citat av Schopenhauer, hämtat från någon av Maria Gripes böcker. Förmodligen är citatet inte ens helt rätt; jag skrev upp det i min citatbok någon gång i min ungdom, och numera vet jag inte ens var citatboken ligger.

Och visst känns det så. Tanken på att någon ska sluta existera är så omöjlig att ta in. Och då känns det Schopenhauer formulerade rimligt. Men det handlar väl snarast om vår egen begränsade begreppsvärld – och om att vi söker tröst.

Och om vi tittar närmre på det så visst, de fysikaliska eller energimässiga beståndsdelarna i en organism lär ju fortsätta att finnas i någon form – men det kvittar ju. Det vi bryr oss om är ju den specifika kombinationen i form av en specifik levande varelse. Hur gärna vi än vill kommer den inte att finnas för evigt.

Det finns stunder när jag önskar att jag hade kunnat hänga kvar i den där vibrerande tiden i början, när allting fortfarande var känslomässigt intensivt och framtiden var en tid när det skulle bli bättre. Den där tiden när tillvaron på sätt och vis bestod av plågsamma tvåveckorsperioder i väntan på nästa gång vi skulle ses, och så knappt två intensiva dygn tillsammans, och så repetera. (Ja, nu överdriver jag. Tillvaron var självklart mer än så, även då :-) )

Fredagskväll på balkongen mot innergården i kollektivet i Malmö, med varsin tekopp, när han efter lång längtan kommit med tåget. Nånstans önskar jag att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för evigt.

Jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

(Lasse. Som nästan allt från den tiden är det Lasse.)

Och jag minns tillfällen från den tiden, eller åtminstone de första åren, när mensvärken var förjävlig och plågsam och något att bara uthärda och genomleva, men samtidigt något som gick att uthärda just för att man visste att det var tillfälligt och övergående, tryggheten i att det är något som går över och inte är farligt, minns älsklingens förtvivlan och känsla av maktlöshet över att jag hade så ont och han inget kunde göra – samtidigt som jag var så glad över att han fanns där hos mig. Och jag vill liksom hänga kvar i den stunden, i dået som trots plågan är full av trygghet och framtid.

”Försök stanna kvar i det inre lugnet”, säger hon som håller BodyBalance-klassen när vi sätter oss upp efter den avslutande avslappningen. Men jag känner inget inre lugn. Träningen gör att tankar som jag annars aldrig hinner eller orkar släppa fram kommer igenom. Och jag har bara en tydlig känsla av den kommande ensamheten.

Jag vill ju bara hålla fast vid honom för evigt. Ibland tänker jag att jag liksom skulle vilja hålla liv i hans huvud på något konstgjort sätt, för att kunna prata med honom vid behov. För evigt. Få den tid som han kan leva att räcka till och portioneras ut. Som någon sorts ”The face of Boe”.

Oerhört själviskt tänkt.

Och så funkar det ju inte heller. Jag kan inte styra över liv och död.

Och nej, i verkligheten hade jag inte velat stanna i dået för evigt heller. Jag är så glad att slippa distansförhållandet, så glad att kunna dela vardagen istället för att värdera varje minut tillsammans så högt att man liksom var konstant drogad av den andres närvaro (eller frånvaro).

Religionen som moraliskt stöd gentemot andra?

Jag är ateist. Och jag har inga som helst behov av en religion för att stötta min uppfattning om vad som är rätt eller fel – moral behöver ingen religion som grund. Det där har jag skrivit långt och utförligt om en gång i tiden, i ett inlägg om något Marcus Birro hade hävt ur sig.

Samtidigt är det ju komplicerande att de allra flesta anser sig ha rätt. Och när det kommer till moral så kompliceras det av att det liksom inte riktigt funkar att argumentera med fakta och vetenskap. (Jo, ibland och till viss del – men inte hela vägen, eftersom det ju i grunden ändå handlar om tyckande. Plus att de man behöver argumentera emot ju ofta ändå inte är så förtjusta i fakta.)

Så även om jag tycker att jag har rätt och tycker att min sida är den goda, så antar jag att de som jag betraktar som onda också tycker det om sina åsikter. Jag tycker min sida är hjältar, de tycker deras sida är hjältar.

Jag antar att det är i det läget folk behöver religionen. Inte för att motivera för sig själva varför de tycker som de tycker – för folk lyckas alltid vrida religionen till det de själva vill motivera i vilket fall – utan för att motivera sin åsikt för andra. ”Min religion/min gud säger faktiskt så här!” ger liksom mer tyngd än bara ”Jag tycker…” eller ”Jag är säker på…”. Religionen blir liksom helt enkelt något att slå folk i huvudet med när annat inte räcker till.