Category Archives: Miljö

Och så gör de det igen…

För några veckor sedan beklagade jag mig över att Sydsvenskan bara skrev om flyg som resalternativ om man ska ta sig till Lofoten. Och Sydsvenskan svarade på twitter:

Idag har Sydsvenskan resereportage igen. Den här gången till Schweiz. (Hittar det inte på webben ännu.) Och resandet på plats i Schweiz är tågfokuserat.

Ja. När man är på plats då alltså. För så här ser reseinformationen ut:

Alltså: åk gärna tåg nere i Schweiz – men till Zürich är det flyg och bara flyg som gäller?

Jag hoppas att anledningen till att det FORTFARANDE är så här det redogörs är för att texter som resereportage ligger färdiga långt i förväg och man så här under semestertider helt enkelt inte hunnit ”tänka på detta i framtida reportage”.

Vill du ta tåget till Zürich? Gör en sökning på www.bahn.de

Sydsvenskan tycker visst inte tåget är relevant som ressätt till Lofoten

Sydsvenskans framsida lockar idag med resereportage om Lofoten.

Och jag tänker att åh vad bra, nu har de satsat på resereportage med något man kan ta sig till med tåg och buss. För man kan ju ta sig dit på det sättet, nattåg och sedan sista biten med buss.

Men Sydsvenskan missar den chansen. Det är bara flyg som tas upp som möjligt sätt att resa dit.

Nå. För den som vill åka tåg, så är det egentligen inte särskilt svårt. Steg ett är tåg till Narviks station. Det verkar finnas ett par resmöjligheter varje dag från Malmö; den med färst byten ser ut så här:

Priserna ser ut så här i nuläget, om du vill slippa sitta upp på natten:

Från Narvik tar du sedan bussen till Lofoten.

Mer om hur du reser med bland annat buss och tåg till Lofoten kan du läsa här.

 

Och ja, jag borde skriva till Sydsvenskan om det här. Igen. Fast de har ju tidigare svarat mig att deras läsare är intelligenta och att det därför inte gör någon skillnad att de har sådana här reportage, typ.

Jag personligen tror att vi alla är med och påverkar normer. Om tågresor oftare lyfts fram som ett naturligt och självklart sätt att resa så tror jag fler ser det så efterhand. Och det gäller både i resereportage och i folks berättelser om vad de gör på semestern på facebook.

För närvarande får jag i mina facebookminnen upp en hel massa minnen från när jag, älsklingen och barnen tog tåget ner till Frankrike för tre år sedan. Och i sommar är det många (Ja, många!) av mina vänner och bekanta som tar familjen med sig på tågluff i Europa. Det är så vi ändrar världen. Jag tycker Sydsvenskan kunde bidra, med den där lilla lilla detaljen att ta med tåg som resealternativ när det inte ens är svårt eller komplicerat.

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

När det är så här förbannat krångligt så tycker inte jag Sverige uppfyller kravet på att informera (miljögifter i fisk från Östersjön)

I förrgår var jag i affären och handlade lite midsommarmat. Och då hittade jag den här:

Det var inte färsk sill jag var ute efter. Mina midsommartraditioner handlar om matjessill och potatis, och matjessillen fanns redan hemköpt och är MSC-märkt och kommer från sammanhang jag inte behöver fundera närmre över.

Men färsk fisk är gott. Färsk fisk finns det oftast ganska begränsat av i de affärer jag handlar i. Den här gången fanns det mängder av paket som det ovan, och dessutom till ett fördelaktigt pris.

Men sill är knepigt.

Sill är i grunden jättenyttigt. Sill finns i ganska goda bestånd och är inte en fisk jag behöver ha dåligt samvete att det fiskas ur utdöende bestånd.

Men sill som levt i Östersjön innehåller alldeles för mycket gift. Dioxiner. PCB. Sill som levt i Östersjön bör man äta VÄLDIGT sällan – i alla fall gäller det stora delar av befolkningen.

För enkelhetens skull saxar jag här ur Livsmedelsverkets påminnande pressmeddelande inför årets midsommarhelg:

Fisk är nyttig mat och midsommar är ett perfekt tillfälle att förse sig av alla goda sill- och strömmingsrätter. Men tyvärr är inte all sill och strömming lika nyttig. Den som är fiskad i Östersjön och Bottniska viken innehåller höga halter av miljögifterna dioxin och PCB. Därför bör barn (både flickor och pojkar) ungdomar och kvinnor som vill få barn i framtiden inte äta strömming och annan fet fisk från Östersjön och Bottniska viken oftare än 2-3 gånger per år. Övriga kan äta dessa fiskar en gång i veckan.

Med ”påminnande” menar jag att det här ju inte är något nytt, utan saker som det informerats om i evigheter och som alla borde känna till – men så är det ju ändå inte.

Nå. Jag är en av de där som vet att jag bör se upp med var sillen fångats. Hade det stått strömming så hade jag kunnat vara ganska säker på att den kommer från Östersjön och jag alltså i praktiken bör låta bli att äta den. (Ganska säker. Inte helt, för det är inte alla som håller på namnuppdelningen.) Men det står sill. Alltså kan den vara fångad på ställen som gör att jag kan äta den hur mycket jag vill. Eller så är den fångad på ställen som gör att jag (eller främst mina barn; jag planerar inte att skaffa fler barn själv) i princip bör låta bli den.

Jag måste alltså använda mig av den finstilta infon om var fisken är fångad för att veta om jag ska köpa den.

27 IIId sekt 24.

Det är den infon jag förväntas kunna tyda, den infon jag förväntas antingen plocka fram vad den betyder ur minnet, eller annars ställa mig i affären och googla reda på vad den betyder.

Ärligt talat: hur många människor gör det? Hur många människor begriper ens att det är denna info de behöver läsa och ta hänsyn till?

Fet fisk från Östersjön innehåller mer PCB och dioxiner än vad som är tillåtet i livsmedel enligt EU. Men Sverige har fått till ett undantag som innebär att fisken får säljas som människoföda. (Se mer om detta längre ner.) Motkravet är att svenska myndigheter informerar om att fisken inte ska ätas för ofta. Precis det som Livsmedelsverket gör.

Men Livsmedelsverkets information bygger på att jag vet var fisken jag ska äta är fångad. Det är bland annat därför jag behöver den informationen. Ja alltså, den där siffer- och bokstavskombinationen. 27 IIId sekt 24.

För att ta reda på om fisken kommer från Östersjön eller inte behöver jag ta mig till den här sidan hos Havs- och vattenmyndigheten och sedan vidare till den här sidan och den här kartan:

Jag TROR, efter att ha tittat på kartan, att fisken i förpackningen är fångad mellan Skånes sydkust och Tyskland. Och det är Östersjön. Så jag lägger tillbaka fisken.

Men jag är inte säker på att jag tolkat och fattat rätt.

Så hög är alltså tröskeln för att få reda på om jag och mina barn borde äta den där fisken eller inte. Och jag är fortfarande inte säker.

Är det rimligt? Kan man verkligen tycka att Sverige uppfyller kraven om att informera? (Citat nedan från livsmedelsverkets webbplats.)

Gränsvärden och Sveriges undantag

Inom EU finns det gränsvärden för hur mycket dioxiner och PCB som animaliska livsmedel, inklusive marina oljor, som fiskolja och fiskleverolja, får innehålla. Syftet med gränsvärdena är att förhindra att livsmedel med de allra högsta halterna av dioxiner och PCB hamnar på marknaden. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern innehåller ofta dioxin och PCB över EU:s gränsvärden.

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk och 2012 blev undantaget permanent. De fiskarter som undantaget gäller är vildfångad strömming/sill större än 17 cm, lax, röding, öring och flodnejonöga som fiskas i Östersjöområdet inklusive Vänern och Vättern. Undantaget från gränsvärdet innebär att denna fisk får säljas obegränsat på den svenska marknaden.

Inför regeringens beslut om de skulle ansöka om ett permanent undantag eller inte, fick bland annat Livsmedelsverket och Fiskeriverket i uppdrag att ta fram underlag om undantagets betydelse för folkhälsan och fiskerinäringen. Livsmedelsverkets slutsats var att det ur ett folkhälsoperspektiv vore bättre att låta EU:s gränsvärde gälla även i Sverige.

Ett undantag från gränsvärdet innebär att exempelvis den strömming man köper i butik kan innehålla dioxiner och PCB i halter som är högre än EUs gränsvärden. Regeringen beslutade efter en sammanvägning av olika remissinstansers utredningar att förorda ett undantag från gränsvärdet. Livsmedelsverkets slutrapport från mars 2011 hittar du via länken längst ner på sidan.

En förutsättning för det svenska undantaget är att Livsmedelsverket informerar om riskerna med fet fisk från Östersjöområdet, och om verkets kostråd om fisk. Livsmedelsverket ska varje år rapportera till EU-kommissionen om hur vi sprider denna information och redovisa hur vi ser till att fisk som överskrider gränsvärdet inte exporteras till andra EU-länder.

Jag tycker inte det. Och även om man bortser från huruvida det är juridiskt korrekt eller inte så tycker jag att det är skitkasst, rent ut sagt. Jag tycker att information av det här slaget ska vara tydlig, begriplig och lättillgänglig – inte kräva superengagerade medborgare med hangup på information.

Vad tycker du?

Lämna inte utrymme åt bullshit!

Den här skiten hittar jag i veckans utgåva av Lokaltidningen.

Det innebär ju förstås att den sannolikt finns i väldigt många andra upplagor av Lokaltidningen.

Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Mest blir jag nog besviken på att Lokaltidningen tar in den jävla skiten. Varför upplåter de utrymme åt en gammal gubbe (Ja, han är ju professor emeritus) som använder sin professorstitel till att uttala sig om något som inte ens är hans ämnesområde och ger honom detta utrymme till att sprida lögner?

För det är bullshit. Det är bullshit att forskarna skulle ha dålig koll på de naturliga variationerna. Och nej, det är inte ”flera tunga namn på båda sidor” när det kommer till klimatvetenskap. Alla tunga relevanta namn är överens om att det är människan som påverkar klimatet. Åtminstone om man med ”tunga” menar de som uppfyller normala vetenskapliga krav om opartiskhet (dvs de som inte är köpta av fossilindustrin, på samma sätt som tobaksindustrin brukade köpa forskare till att säga att tobak är ofarlig). Ja, han till och med rapar upp det gamla skitargumentet om att temperaturökningen skulle ha planat ut.

Så… att det finns idioter som fortsätter att framföra den här ståndpunkten gör mig ledsen, men jag är inte förvånad. Men att Lokaltidningen – som annars faktiskt är bra på att skriva om lokala framsteg i miljö- och omställningsarbete – släpper in en sådan här text på sidan 2, det gör mig riktigt riktigt ledsen.

Jag hoppas att någon relevant person tar på sig uppgiften att skriva en bra, skarp, tydlig svarstext och får in den i Lokaltidningen.

Mervärde till tågresan: natur- och kulturguide om det jag ser utanför fönstret

Jag var ute och åkte tåg häromdagen. Ja, jag gör ju det ganska ofta: jag är tågpendlare sedan många år och egentligen van att åka samma sträcka dag ut och dag in. Fast i nuläget distansarbetar jag för det mesta.

I alla fall: den här dagen åkte jag åt andra hållet jämfört med vad jag brukar. Och det är väl ofta den sortens saker som behövs för att man ska slås av självklara saker. För jag satt och funderade över vilken väg tåget skulle komma att gå, mer på detaljnivå: skulle jag komma att passera genom ”snyggskog” eller inte? (Ja, det är sånt jag funderar på när maj är som vackrast och bokarna just slått ut.)

Och då slog det mig: Jag vill ha en natur- och kulturguide till pågatågsresorna.

Så här: När man på olika sätt försöker få folk att välja kollektivtrafik istället för bil så letar man ofta efter mervärdena med kollektivtrafiken och lyfter fram dem och hittar sätt att förbättra dem.

Och… när jag sitter där på tåget så har jag ju all möjlighet i världen att sitta och lyssna på en guide som berättar om det som finns därutanför: natur, byggnader, anekdoter om personer som bott där, historier om vad ortnamnen kommer av. Och nej, jag menar inte att det ska följa med en guide på tåget. Jag menar att man ska ha förinspelade guider.

För tågen går ju samma fasta sträckor hela tiden. Till och med tiden sträckan tar stämmer ju för det mesta ganska väl.

Jag tycker alltså att det borde vara fullkomligt självklart att spela in ”guidade turer” för de olika pågatågssträckorna, inspelade guideturer som jag kan ladda ner till telefonen och lyssna på. Inpratade av kända skånska profiler, kanske? Det kan till och med finnas flera varianter för olika sträckor: en allmän, en mer naturinriktad, en kulturinriktad, en med märkliga gamla skrönor…

Det vore ett fantastiskt mervärde för pågatågsresorna!

Kan inte de där andra åren få räknas lite?

Klimatfrågan har ”fått ett uppsving” på sistone, eller vad man ska säga. Det pratas och skrivs mer – i alla fall i vissa sammanhang – om klimatet än det gjort på ett tag. Det är förstås bra, och viktigt, och nödvändigt.

Det finns en del nyfrälsta därute. Folk som slutligen, efter många om och men, fattat att det här är viktigt och på riktigt och något vi behöver göra något åt. Det är bra.

Men en del av de där nyfrälsta går på som om ingen annan nånsin före dem fattat att det här är viktigt och på riktigt. Som att det inte var förrän just den dagen som hen såg ljuset som allvaret infann sig.

Och en del av de där nyfrälsta går på med uttalanden av typen att ALLA bara borde prata om klimatet och engagera sig i klimatet från nu och framåt, att alla andra problem ska läggas på hyllan nu, att vi ska prioritera bort andra saker i våra liv nu bums.

Det gör mig ledsen.

För jag har engagerat mig i miljöfrågor sedan sent åttiotal. Jag har utbildat mig inom området (och valde bort andra utbildningar bland annat för att jag tyckte jag borde göra något som var viktigt och meningsfullt). Jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt det. Och periodvis en hel del av min fritid. Jag har prioriterat utifrån miljöaspekter sedan högstadiet. Jag har inte orkat bli riktigt ”extrem”, dels för att det är krävande, men dels för att man som miljöengagerad ofta blivit motarbetad och smutskastad och idiotförklarad som extremist även när man gör saker på en sansad nivå.

Nej, jag har inte varit guds bästa miljömupp. Men jag har haft miljön med i det allra mesta jag gjort i snart 30 år, mer eller mindre.

Nu är jag i läget att livet kört ihop sig på en massa sätt. Min man dog, mina barn och jag har det känslomässigt tufft, och jag behöver prioritera att fylla på av sånt som ger mig kraft, i det lilla och enkla. Jag klarar inte att stå på barrikaderna nu. Och ja, jag har dåligt samvete för det. Men jag är inte hjälpt av att andra påtalar att vi alla behöver stå på barrikaderna just nu.

Kan jag inte snälla få känna att det jag gjort alla de andra åren kan få vara värt nu? Kan inte jag få lov att bara leva just nu?

Men jag antar att Skatteverket verkligen granskar den där tidsvinsten med bil?

Ungefär varje år när jag ska deklarera funderar jag över det här med avdrag för jobbresor. Så här står det i årets upplaga av ”Dags att deklarera”:

Alltså:

Om du har åkt kollektivt har du rätt att göra avdrag för utgifterna om avståndet är minst 2 km.

Har du kört bil eller motorcykel har du rätt att göra avdrag för utgifterna om avståndet är minst 5 km. Du måste dessutom ha gjort en tidsvinst på minst två timmar per dag för fram- och återresan, jämfört med om du åkt kollektivt.

Du har också rätt att göra avdrag för bil eller motorcykel om det inte finns några allmänna kommunikationsmedel och om avståndet är minst 2 km.

Det är möjligt att någon detalj i det är ändrat sedan tidigare år. Men biten om att du bara har rätt att göra avdrag för att köra bil/motorcykel om tidsvinsten jämfört med kollektivtrafik är tillräckligt stor har funnits länge (och jag tror det varit just två timmar så långt tillbaka som jag haft skäl att hålla koll, i alla fall).

Varje år undrar jag om Skatteverket någonsin granskar denna detalj. Alltså: om de faktiskt går in och kollar hur mycket längre tid det skulle ta med kollektivtrafik för alla de som söker avdrag för jobbpendling med bil. Jag gissar på att de inte gör det. Och det är i så fall väldigt synd. För här finns ju faktiskt en jättefin möjlighet som bara ligger alldeles framför näsan på dem och rimligen inte kan ifrågasättas, men som borde kunna göra en ganska rejäl skillnad för miljö – och för vad som är socialt accepterat. Plus att det faktiskt skulle kännas ganska fint för oss som liksom håller oss till de här reglerna.

Men det kan ju också vara så att jag har fel. Att de faktiskt kollar detta. Det skulle förstås vara förjävla skönt om det var så. Så snälla, säg att jag har fel!

Skärp er världen för helvete!

Ät mindre kött! 
Ät mindre kött!
Ät mindre kött!!

Kommer till affären strax före stängningsdags – för att fylla på nödvändigheter till nästa morgons frukost huvudsakligen. Mjölk, bröd, havregryn och sånt. Men passerar ju köttdisken (av nödvändighet). Konstaterar att det finns fem paket med svensk vakuumpackad oxfilé med röda kort datum-nedsatt pris-lappar. (Vilket brukar innebära 20% lägre pris.) Kollar datum. Det är dagens datum. Det innebär att om tio minuter kommer affärens sista möjlighet att sälja detta kött att vara över och de kommer att slänga köttet.

Jag köper så gott som aldrig oxfilé – det är väl på nivån att jag tror att det har hänt någon enstaka gång, inte mer. Men jag tycker inte om när fint kött slängs.

Så jag går till kassan och förhandlar. Förklarar det jag förklarat ovan. Undrar om jag kan få köpa ett av paketen till bra pris. Det får jag. Och när jag är klar i affären är det dags för affären att stänga. Och jag åker hem och lägger ett rejält paket prima oxfilé i frysen.

För helvete världen, skärp er, världen! Vi kan inte ha det så här, att det produceras mer kött än vad som äts upp – och då äter vi ju i snitt alldeles för mycket kött ändå här i Sverige – och sedan slänger vi det. Vecka ut och vecka in. Det duger inte!

Repair service hos Kavat!

Det var en kollega som tipsade:

Du vet väl om att hos Kavat så kan man numera skicka iväg sina skor på Repair Service, få sulor tillfixade och allmän översyn?

Hon, liksom jag, har nämligen Kavat-skor. Kavat, mest kända för barnskor, har miljömärkta skor av vegetabiliegarvat skinn (det vill säga garvat utan krom). Sedan ett antal år tillbaka även för vuxna.

Jag har tre par Kavat-skor för egen del. (Plus ett par sandaler.) Det första paret köpte jag 2011. Den gången var det ett par i storlek 40, och då fortfarande från barnkollektion (jag tror inte de hade vuxenskor då?). De skorna är fortfarande funktionsdugliga; de har varit hos skomakaren ett varv och fått en kompletterande skinninsida längst bak mot hälen/ryggen. Det andra paret är, enligt vad jag kan uttyda av gamla beställningsmejl, ett par svarta Linda inköpta januari 2013. De var hos skomakaren för ett drygt år sedan, för att sulan började lossna och behövde limmas dit.

Det tredje paret köpte jag för någon månad sedan nu i år. För sulan på de svarta börjar lossna igen och behöver limmas, och jag har inte, givet alla andra omständigheter, prioriterat att ta mig iväg till skomakare. Dessutom börjar sulorna på båda de gamla paren bli aningen snedslitna.

Men så häromdagen så nämnde alltså en kollega det här med Repair Service. Och så fick jag en länk, och från den hittade jag vidare till den här beställningssidan:

REPAIR SERVICE
599 kr

Endast på utvalda artiklar i vuxensortimentet.
Bodås, Borgvik, Hylte, Hofors, Nyhammar, Slite, Töre, Lugnvik

(Även äldre modeller t.ex Amanda, Anders, Forsbacka, Ove, Camilla, Axmar, Bengt, Ragnar, Emily)

Som ett steg i vårt arbete med miljön erbjuder vi nu renovering av dina gamla Kavatskor. Vi är många som har ett par väl ingådda favoritskor som sjunger på sista versen. Ofta är det inget större fel på skorna förutom en utsliten sula. På ovan nämnda artiklar erbjuder vi nu en helrenovering, där i ingår bland annat sulbyte av såväl ytter- och innersula. Vi fräschar upp dina skor så gott det går utifrån de förutsättningar som finns. Lagar eventuella trasiga sömmar, byter skosnören och putsar upp skinnet. Du kommer kunna fortsätta använda dina favoritskor i flera år framöver, dessutom gör du miljön en tjänst genom att återanvända istället för att köpa nytt.

Ingår
-Byte yttersula
-Byte iläggsula
-Lagning av eventuella trasiga sömmar där det är tekniskt möjligt
-Nya skosnören
-Putsning och infettning
-En burk Kavat Eco vax (88g)
-Fri frakt tillbaka

Du skickar dina skor till oss tillsammans med returblanketten…

Vi returnerar skorna kostnadsfritt så snart de är klara, räkna med 6-8 veckor.

UNDANTAG: Om våra skomakare anser att dina skor inte går att reparera förbehåller vi oss rätten att cancellera din order, detta rör sådana reparationer som inte är specificerade ovan. I det fallet tas en administrativ avgift ut på 99 kr och det görs en återbetalning på 500 kr till det kontokort som användes vid betalningen. Dina skor skickas tillbaka till den angivna adressen. Om du känner dig osäker eller om du saknar just din modell, får du gärna maila oss en bild så kan vi försöka göra en bedömning utifrån den., maila till support@kavat.com 

Så jag tog bilder på mina skor och skickade tillsammans med beskrivning och fråga till den angivna adressen – omfattas dessa skor av repair service?

Jag fick svar idag:

Tack för ditt mail och vad roligt att du är intresserad av vår repair service tjänst!
Tyvärr inkluderas inte någon av dina modeller av denna tjänst.
Det stämmer att den svarta kängan är en Linda, och ditt andra par är en Loke och är en juniormodell.
Vår repair service inkluderar endast vuxenmodeller, men tyvärr har vi inte material i produktion kvar för att kunna göra en repair service på tex ett par Linda.

Det var ju synd. Så jag skickade i alla fall en följdfråga:

Så synd, eftersom skorna verkligen skulle behöva bättras på :-)
Men väldigt fint att ni börjat med sådan service!
Har du någon aning om hur länge man kan räkna med att det finns material att tillgå för en skomodell? Det är ju först efter några år behovet infinner sig. (Jag har även ett par nyköpta skor från nu i vintras, och de behöver ingen åtgärd än.)

Och fick snabbt svar:

Våra vuxenmodeller kommer att kunna tas emot för repair service under lång tid framöver då vi nu jobbar utifrån konceptet och är mer jämna i vår produktion än tidigare.
De modeller vi inte kan ta emot idag är då tex modeller som tillverkades under endast en säsong under mycket tidigare år.
Du är så välkommen tillbaka längre fram!

Så, sammantaget: Mina gamla skor kan inte åtgärdas med denna service. Men för framtiden så är Kavatskor för vuxna nu ett ännu bättre miljöalternativ än tidigare. Inte nog med att de är miljömärkta (EU-blomman) och väldigt bra skor, det finns dessutom en service för att förlänga deras redan långa liv ännu mer.

Mer sånt önskas!