Tag Archives: konsumtion

Det är en ledsam dag att besöka mataffären

Vi behövde mjölk och frysta ärtor, så jag begav mig till affären för en stund sedan. (Ärtorna skulle vara till lutfisken, men det fanns inga ärtor i affären, de var slut.)

Däemot fanns det mycket kött i köttdisken. Oändliga mängder med butikspackade revben (eller ja, ett drygt tiotal paket, gissar jag på), med utgångsdatum idag och nedsatta till halva priset. Och ett antl paket med butikspackad blandfärs, med utgångsdatum igår; på dem satt det inte ens någon nedsattpris-lapp.

Det gör mig så oerhört ledsen. Så stora mängder kött, som bara kommer att kasseras. (Idag är det inte många som handlar mat, om man säger så…) Hela ”produktionskedjan”, med allt vad den innebär av påverkan på olika sätt – och till ingen nytta, liksom.

Jag köpte tre paket revben, som jag sedan här hemma skurit och delat upp på fem middagar och frusit in. Köttfärsen lät jag dock bli – inte ens jag vill köpa ”för gammal” färs, speciellt inte när den inte är vakuumpackad (helt kött som passerat bäst före-datum har jag däremot köpt ibland).

Och jag funderar king julen. Jag har inga problem med gamla tiders ”frosseri” kring julen, där grundprincipen trots allt var att ta tillvara så mycket som nånsin var möjligt och at passa på att njuta när man faktiskt hade nyslaktat kött. Det blev banne mig inget matsvinn då inte. Problemet nu förtiden är att du går till affären och köper just de delar du sälv väljer (och i viss mån det affären erbjuder, förstås). Och väljer du att bara köpa julskinka och inte resten av grisen, så blir det någon annans problem. Du behöver inte ta något ansvar för det eventuella matsvinn som uppstår av din kräsenhet eller dina preferenser. Det matsvinn som uppstår av dina val hamnar på någon annans ansvar.

Trycksvärtade fingrar och små små paket

Och jo, det blir paketkalender till barnen även i år. Den innehåller begagnat lego i år igen. Ganska få bitar åt gången, och inga uppseendeväckande varianter ;-) Jag har suttit och slagit in 48 små paket i gammalt tidningspapper (eller, inte jättegammalt; jag blev ganska svart om fingrarna).

Visst hade det varit fint med en uppdragskalender. Men texten som föreslår den varianten började ju inte delas i sociala medier förrän långt efter att jag redan hade skaffat allt som skulle läggas i kalendrarna; inköp av begagnade saker kräver framförhållning. Och fjolårets kalendervälgörenhetspengar kom inte iväg till sina mottagare förrän fö en dryg vecka sedan.

Så årets kalender är kanske inte den optimala, men den är långtifrån värsta tänkbara :-)

Jag vill ha kundvagnar vid busshållplatsen

För en vecka sedan var jag på Svågertorp och snurrade rundor. För er som inte vet så är Svågertorp ett sånt där externhandelsområde i Malmös absoluta utkant. Ikea, Bauhaus, Biltema, Jysk och allt sånt där.

Svågertorp är också en station för pågatågstrafik. Fast tågstationen ligger i den absoluta ytterkanten av området. Det går dessutom bra med bussar nuförtiden: två olika busslinjer och åtminstone den ena (kanske båda?) har tiominuterstrafik.

Men de allra flesta som åker till Svågertorp tar förstås bilen dit. Det är så det är planerat, det vore lögn att hävda annat.

Jag åkte i alla fall buss dit. Visserligen stannar mitt pågatåg där, men jag kom att liksom hamna ”mellan tåg” tidsmässigt, så buss från jobbet till Svågertorp passade bättre. Jag hamnade på en hållplats riktigt nära affären jag skulle till. (Jag skulle till en tygaffär för att köpa vitt fluff att stoppa mellan skumgummi och tyg i projektet klä om den trasiga Ikeasoffan så den håller ett tag till.) Jag fixade det jag skulle, vilket innebar att jag fick en stor säck med vitt fluff och lite annat att bära med mig. Inte tungt men lite otympligt. Så när jag var klar gick jag och tog bussen en hållplats, bort till tågstationen, för att sedan en stund senare kunna kliva på tåget vidare hemåt.

På det hela taget gick det alltså riktigt smidigt. Bra bussförbindelser, bra tågförbindelser, inga löjliga avstånd egentligen inom externhandelsområdet (eller vad det nu heter). Egentligen funkar det ganska bra att ta sig dit utan bil. Men de flesta åker ändå bil dit.

Då slog det mig:

Jag vill ha kundvagnar vid hållplatserna.

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.

Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle funka.

Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.

Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.

För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…

Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?

(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.
Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle gå runt.
Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.
Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.
För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…
Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?
(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

Antal saker och lagade byxor

Jag har suttit och lagat kläder ikväll. Huvudsakligen mina egna jeans. Byxor som lagats för andra och kanske tredje gången, huvudsakligen på samma ställen som innan, eller strax intill de gamla hålen.

Jag har plockat och sorterat och försökt få lite ordning. Man har ju en massa saker. Till viss del för många saker.

Fast ändå…

Jag ser ibland folk kommentera om att de gör sig av med saker, att de rensar ut och ska ha max ett visst antal saker och sånt där. Och en hel del av dem verkar hävda att de gör det som en miljöinsats.

Jag hänger inte riktigt med på det resonemanget. Visst, saker som an själv inte har nytta av kan någon annan istället ha nytta av. Och vissa saker kan återvinnas. Men oftast så är det ju så att man skaffat sakerna för att man sett ett behov. Att då göra sig av med dem för att man inte riktigt trivs med dem, lägga över sakernas problem på någon annan, och sedan tids nog skaffa något nytt – det är väl knappast någon miljöinsats?

Visst kan det vara skönt att rensa ut och göra sig av med en massa problemsaker, absolut!

Men om jag ska tänka ur ett miljö- och resurs- och omställningshänseende så känns det snarast som att det är bra att spara så mycket som möjligt. För det är inte alls säkert att det kommer att vara lika lätt att skaffa nya saker om nåt decennium eller två. Och när det inte finns några råvaror att använda så tar man kanske bättre tillvara det man redan har och drar större nytta av det än man skulle göra i återvinning eller förbränning idag.

Så jag behåller nog gärna onödigt många saker. Och satsar hellre på enstaka genotänkta nya saker.

Även om det innebär att antalet prylar jag äger fortfarande ökar.

När alla har rätt till allt

Vi är sju miljarder människor på jorden, sägs det. Och fler blir vi.

Och det skulle väl gå bra om vi alla nöjde oss med mat, kläder och ett anständigt drägligt liv – ett helt okej liv. Ett liv som uppfyller det som brukade kallas mänskliga rättgheter.

Men vem nöjer sig med det idag? Idag är det många som anser att alla ska ha rätt till allt. Det är liksom en mänsklig rättighet att få resa och se spännande platser på jorden. Inte en gång i livet och en spännande plats. Utan allt till alla, typ.

För varför skulle du, eller jag, eller någon, behöva nöja sig med mindre än alla andra, eller mindre än någon annan? Vi har vuxit upp och lärt oss att vi alla har samma rättigheter och alla är lika mycket värda. Att vi alla ska få samma möjligheter – alla möjligheter. Att vi kan göra vad vi vill om vi bara anstränger oss. Och att vi ska satsa på att göra det vi själva vill.

Vi har lärt oss att det är fel och fult att inte unna oss det bästa möjliga. Vi är värda det, och det är inte bara reklamen som gett oss det budskapet, utan föräldrar, skola, omvärld. Det är fel och fult att inte sträva efter mest, bäst – allt.

Varför avstå när alla andra gör?

Och så går det som det går med vår planet. Vad annat är att vänta, liksom?

Och ja, jag vet att det är många som inte har råd och inte möjlighet och att det verkligen inte är alla som ens har möjlighet att sträva efter det bästa. Även i Sverige.

Tillägg: och nej, jag menar inte bara resor. Jag menar gigantiska platt-TV:s, pooler, och en oherrans massa annat också. Men man kan inte alltid få med allt :-)

Ibland tror jag att det är vår längtan efter perfektion som kommer att ta kål på människan

Hos många människor finns en strävan efter att göra saker bättre, finare, noggrannare. En inneboende strävan, skulle jag nog säga.

Jag tror det är en strävan som tagit oss långt. Som har en stor och viktig del i människans framsteg vad gäller både teknikutveckling och samhällsbyggande. Människan hade inte varit människa utan denna strävan – kanske är det på något vis en del av det som definierar människan?

Det är en användbar egenskap. Den driver en framåt. Det är gynnsamt att ha en strävan efter att göra pilspetsarna riktigt skarpa och funktionella. Det ökar överlevnaden för dina gener om du lyckas bra med odlingen genom att du rensat bort mycket av ogräset. Du fryser mindre på vintern om du sköter om ditt hus till exempel genom att putsa, måla och vårda de yttre ytorna på andra sätt.

Men det är samtidigt en egenskap som är mest gynnsam så länge det är en omöjlighet att uppnå perfektion. När perfektionen är möjlig blir det i någon mån istället en dödlig egenskap. För det finns liksom ingen gräns i människans strävan efter perfektare, bättre, snyggare, häftigare. Så länge det finns en möjlighet att uppnå något ännu bättre så kommer människan att fortsätta sträva, och använda de möjligheter som finns.

Det är oljan – eller ja, de fossila bränslena, den ”billiga” energin – som ger oss i någon mån obegränsade möjligheter. Just nu.

Det behöver inte vara kliniskt rent på ogräs i trädgårdslandet eller åkern. Det räcker alldeles utmärkt att hålla tillbaka ogräset så att det inte tar för mycket av näringen eller sprider sig för mycket. Men oljan ger oss möjligheterna att få bort allt ogräset, även på stora åkrar. Med hjälp av traktorer, men också genom bekämpningsmedel (som ju i sin tur kräver olja för framställning och användning och så vidare). Och plötsligt är det där ribban är satt, och gott nog för skörd duger inte, utan ogräset måste väck – och lyckas vi inte med det så är vi misslyckade eller lata.

Våra hus behöver inte vara tipp topp och perfekta. Det gör ingenting att inte hela ytterväggen är perfekt slät och nykalkad på vårt vitputsade hus – det duger alldeles utmärkt att det här och var är lagad puts. Det gör inget att det saknas lister på ovanvåningen eller att källardörren har en märklig färg eller att tapeterna i vardagsrummet är slitna (eller vad ni nu har för skavanker i ditt hem). Det räcker egentligen bra nog att det funkar. Men visst, det är sunt att sträva efter att förbättra, inom rimliga gränser. Problemet är att oljan ger oss möjlighet att göra allt perfekt. Gör att vi inte behöver bättra på det befintliga, utan ger oss möjlighet att slänga ut allt vi inte tycker är bra nog och skaffa nytt. Perfekt. Ger oss möjlighet att rata det nyköpta om det har en skråma eller repa och kräva att få ett nytt exemplar. För oljan ger oss möjligheten.

Jag skulle kunna rada exempel i oändlighet, men det tjänar nog inte så mycket till. Min poäng är just denna: Oljan, den farliga, beroendeframkallande oljan (och all den andra fossila energin), ger oss möjlighet att driva vår perfektionslängtan all the way till stupet. För i väldigt många människor finns det inget stopp när det kommer till denna perfektionssträvan; the sky och oljan is the limit. Och för alla oss som egentligen kan tänka oss att nöja oss med något mindre så sätts ändå ribban om vad som förväntas utifrån oljekraven. Så vi drabbas av otillräcklighetskänslor och ångest över att det växer ogräs i hörn av trädgården (som vi ändå inte behöver för vår överlevnad) och över att tapeterna är slitna och huset stökigt.

Så människans längtan efter perfektion driver människan att utnyttja oljan i sin strävan efter det omöjliga. Och på det sättet förstör vi vår jord. Människans perfektionslängtan lämnar oss med klimatförändringar, skövlade skogar, förgiftade områden och så vidare. Samt ångest.

Karamellfärg och lego och rättvisa mellan syskon

Det börjar så sakteliga närma sig födelsedag och kalas och sånt där för den blivande femåringen. Och med det kommer många tankar och saker att ta ställning till.

Till exempel ska det planeras tårta. Födelsedagsbarnet ifråga har mycket bestämda idéer om vad han vill ha för tårta. Och jag är rädd att mina tidigare prestationer (vulkantårta till honom ifjol; riddarborgstårta till storebror vid nåt tillfälle) har trissat upp förväntningarna: han tror mig helt enkelt vara kapabel till vilka underverk som helst.

Han vill ha en tårta som ska vara som det exploderande regalskeppet Kronan. Det må ju vara hänt som idé. Och så långt som till att ha rulltårtebottnar i olika färger är det ju rimlligt. Däremot så tror jag inte mycket på hans idé om att bygga en hytt och så vidare…

Han vill ha blå botten som ska vara havet, brun botten till själva regalskeppet, och nåt rött till explosioner.

Jaha. Karamellfärger av diverse slag. Eftersom jag vet att Panduro har många färger, och dessutom av mer ”traditionell” karamellfärgstyp än det som finns i affären hemmavid, så kollar jag upp deras utbud. En del av färgerna har naturliga färgämnen, andra syntetiska. Den bruna är sockerkulör – inga tveksamheter där, mer än att den inte finns hemma och får beställas hem. Den oranga, som är gjord på paprika, får duga till explosionerna. Men den turkosblåa är ”briljantblå”, och efter lite googlande vill jag inte köpa den. Köper istället den gröna, gjord på bland annat gräs – färgämnet är klorofyll fast med en del av magnesiet utbytt mot koppar.

Den blivande femåringen är inte alls nöjd med detta när jag kommer hem. Grönt hav duger inte. Jag säger i alla fall att blått blir det åtminstone inte.

Jag skriver inbjudningskort till kalaset. Handskrivna kort. Och handritade av femåringen på andra sidan. Korten är av tillskuret kraftigare gråmelerat papper jag fick med mig när jag praoade på ett tryckeri på högstadiet, det vill säga runt 1990. Alltså papper som redan då var restpapper – det papper som blev över och skars bort vid produktion användes till lite allt möjligt. Och jag har alltså fortfarande kvar lite av det jag fick med mig då. (Och fortfarande har jag kvar några brevpapper och kuvert av det jag fick trycka till mig själv då, med riktiga typer.) Det blir handskrivet och handritat för att använda papper vi redan har istället för att skaffa nytt. Men också för att vi inte orkat göra något åt att vi återigen, sedan ett tag tillbaka, är utan fungerande skrivare. Jag inser, när jag sitter och skriver samma sak på kort efter kort hur ovanligt det är att göra så. Alla inbjudningskort som kommer nuförtiden är förtryckta eller uppkopierade på ett eller annat sätt – det enda som brukar vara handskrivet är namnet på mottagaren – och så adressen på kuvertet. Och ja, det tar en stund med skrivandet och  är ganska tråkigt och blir fulare för varje gång jag skriver. Jag ifrågasätter inte alls att man väljer att inte handskriva. Jag bara konstaterar.

Och så ska man fundera på presenter. Och vi försöker ju minska på konsumtionen av prylar, köpa begagnat i möjligaste mån, inte köpa för mycket över huvud taget… Men det är svårt det där. För samtidigt måste man på något vis väga in att vi har två barn, och vi måste trots allt sträva efter någon sorts rättvisa.

Nej visst, livet är inte rättvist, och hur man försöker kan man aldrig nå rättvisa. Olika personer har olika behov. Och två syskon kommer, trots att de växer upp i samma familj, trots allt aldrig att få samma uppväxt. Men som förälder tycker jag ändå man måste sträva efter och göra sitt bästa att vara rättvis, trots att det är omöjligt.

Och då blir det komplicerat. För nioåringen har växt upp med att vi visserligen haft ett stort miljötänk och ett försök att inte skaffa alltför mycket leksaker och presenter – men inte med att vi aktivt försökt minska konsumtionen, välja begagnat, etcetera. Medan vi alltså senaste året eller så (eller ja, det är ju en successiv förändring) försökt minska. På alla möjliga fronter – inte bara vad gäller vad vi köper, men också när det gäller vad vi ”önskar åt” barnen från andra. Så storebror har massor med lego och lillebror mycket mindre, och det beror definitivt inte bara på de fyra och ett halvt åren i åldersskillnad. Och lillebror är mycket medveten om att han har mycket mindre lego – och vill ha mer. Av många skäl. För att det är kul att bygga (förstås). För att känna sig mer jämbördig med storebror. För att inte storebror hela tiden ska säga ”det är mitt” – och så får lillebror vara med som på nåder.

Så jag vet att av en massa skäl borde vi köpa mer begagnat och mindre totalt. Och alltså rimligen inget lego till lillebror i födelsedagspresent. Men samtidigt så är det inte rimligt att göra så som förälder. Det rimliga i så fall är istället att aldrig mer köpa något sådant till storebror, men fortsätta att ”fylla på” åt lillebror ett tag till. För det är dessutom lillebror som mycket oftare får leva med begagnade kläder – storebrors avlagda, urvuxna saker.

Och ja, jag letar lego på Tradera. Men det ger trots allt inte fantastiska valmöjligheter. Och det tar mycket tid att bevaka och följa och hålla koll – och det är inte säkert att man lyckas.

Många tankar…

Vi gjorde fel

För ett par månader sedan gick vårt kylskåp sönder. Det var temperaturregleringen som hade lagt av. Det innebar att kylskåpet helt enkelt inte kunde reglera temperaturen korrekt. Större delen av tiden var det snarast betydligt kallare än det skulle i kylen – grönsakerna frös.

Vi velade fram och tillbaka länge. Laga eller köpa nytt? Man ska ju i första hand laga saker så att de håller så länge som möjligt, istället för att köpa nytt. Samtidigt är det knepigare med saker som drar energi, för nya prylar är energisnålare. Vilket är i praktiken bäst när det gäller ett kylskåp – vilket överväger om man gör en livscykelanalys? Vid vilken ålder på ett kylskåp är det bättre att köpa nytt än att laga det gamla?

Vi försökte hitta info, frågade runt bland folk som kanske borde veta, men fick inget svar, bara kommentaren att det vore intressant att veta och berätta gärna vad ni kom fra till, typ.

Så till slut lagade vi vårt tio år gamla kylskåp för ett par tusenlappar.

Det var tydligen fel beslut. Igår gick Naturskyddsföreningen ut med ett pressmeddelande:

I en ny beräkning som tagits fram för Naturskyddsföreningen så visar det sig att det blir en vinst för miljön om vi byter ut kyl och frys som är äldre än sju år.

– Om man vill göra en insats för miljön så ska många köpa en ny kyl och frys och lämna in den gamla på kommunens miljöstation. Då kan resurserna återvinnas till en ny och energismartare kyl och frys. Teknikutvecklingen har gått så fort och de har blivit så energieffektiva att vi ändrat vår rekommendation till att byta ut de som är äldre än sju år. Detta förutsätter att det gamla lämnas till återvinning och ersätts av ett som är klassat med A+++, säger Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen.

Uträkningen har tittat på en livscykelanalys av produktion och konsumtion av produkten. Energianvändningen har stor miljöpåverkan under en produkts livscykel därför skall dessa produkter bytas ut relativt snabbt när teknikutvecklingen är snabb. Annat är det med möbler och kläder, de skall användas så länge de bara kan.

Jaja. Då vet vi det. Nej, jag är inte ett dugg upprörd över att vi gjort fel eller inte hittat infon innan – jag är glad att infon finns att tillgå nu, så att jag kan tipsa alla andra :-)

Femtonspel med kakel

Nu börjar femtonspelet igen. Den där flyttkarusellen som nog de flesta renoverare är bekanta med.

Om en vecka kommer hantverkarna som ska renovera badrummet. Och då kan man ju tänka att det som behöver flyttas på är just de saker som finns i badrummet, och lösöret därinne är förstås rätt så begränsat.

Men nä, fullt så enkelt är det nu inte.

Vi bör förstås flytta på de saker som finns i skafferiet som än så länge är genomgångsrum för att ta sig till badrummet. Det där lilla smala utrymmet där vi har all återvinning, alla plastburkar, en hel massa stora grytor och liknande, och så vidare. Det bör flyttas, för att inte var i vägen eller bli dammigt.

Och så är det källaren. Den där lilla matkällaren som vi har saft och sylt och diverse annat i. Och en halv miljon tomma glasburkar och flaskor. Plus en massa annat på hyllor på vägen ner: kylväska och städprylar och annat. Varför vi ska tömma matkällaren? Jo, för den är delvis under badrummet. Och golvet i badrummet ska göras om. Nej, inte bara ytskiktet. Golvet i badrummet har visat sig bestå av ett gammalt vanligt bjälklag, alltså golvbjälkar, som man sedan fyllt betong i, och sedan har bjälkarna ruttnat där inuti. Ännu har inget blivit dåligt. Men det där är inget man gör ett nytt badrum på. Golvet ska göras om. Helt. Alltså måste matkällaren tömmas.

Och så är det hallen. Hallen på anda sidan badrummet från farstun sett. Hallen som dörren till badrummet ska vara i, när badrummet är klart. Men också hallen vars golv vilar på de där bjälkarna som fortsätter ut från det där gjutna badrumsgolvet. Så det golvet behöver plockas upp. Och då måste ju rummet tömmas. Ett par byråar upp på ovanvåningen. En hylla ut till uthuset. En massa andra saker som portioneras ut på diverse håll.

Trappan upp till andra våningen är fäst i bjälklaget mellan bottenvåning och ovanvåning, samt vilar på golvet i hallen. Det där golvet som nu måste upp tillfälligt för att bjälkarna är de dåliga i badrummet. (Att bjälkarna under hallgolvet är dåliga är dock i sig ingen nyhet – det golvet har gungat sedan vi flyttade hit.) Trappan måste alltså på något vis pallas upp.

Så vi flyttar runt saker. Tänker tankar om andra spännande överraskningar som kan komma att dyka upp. Hur mycket av de gamla väggarna i rummen kommer att kunna bli kvar?

Samtidigt känns det konstigt overkligt. Inte riktigt på allvar. Inte riktigt så nära i tiden som det verkligen är. För det är inte vi som ska göra det. Det är inte vi som måste lösa alltsammans. Den här gången är det hantverkare som ska göra i princip allt. En entreprenör som ska vara ansvarig. Så då går det lättare att knuffa det ifrån sig. Och svårare att ta till sig att det är SNART.

Om en vecka kommer bajamajan som ska vara vår toalett i en månads tid.

Vi ägnar oss åt att försöka komma fram till vad vi ska prioritera när det kommer till handfat, eftersom inga uppfyller alla våra önskemål. Det är ju egentligen lyxproblem jämfört med allt det där andra som handlar om hållfasthet och fukttätning och bortplockande av eternitrör. Fast samtidigt handlar det om vardagsfunktionalitet av det väldigt viktiga slaget. Ett handfat som funkar kommer att vara viktigt många dagar, om man säger så. Och även på detta område så kommer jag till den märkliga insikten att det finns hur många som helst men ändå väldigt få som gör det de ska enligt min uppfattning ;-)

Ja, vi ska renovera badrummet. Det kommer sannolikt att bli en del inlägg om detta framöver. Ja, jag vet att vi bör minska konsumtionen för miljöns och vår egen överlevnads skull. Alltså ska man bara renovera om det verkligen behövs. Jag gör bedömningen att det behövs. Och ja, jag har ändå ruskigt dåligt samvete. Mer om detta: Badrumsångest.

Den irrationella människan, stadens utbud och konsumtionen

Det sägs att det är bättre för miljön om folk bor i städer. Och det må väl vara sant, om man ser det teoretiskt. Kortare transporter. Bättre möjligheter att samordna transporter. Bättre möjligheter att ha saker tillsammans. Och så vidare. Mer rationellt, helt enkelt.

Men… människan är nu inte bara rationell, om nu någon trodde det.

Och staden ger inte bara bättre möjligheter till att samordna och dra nytta av varandra på sådana där miljöbra sätt. I staden finns också ett mycket större utbud av saker att ”konsumera”. Ja, köpa då alltså. Och visst är det bra att det finns mer ekologisk mat att välja på när man bor på ett ställe där det finns fler som är som en själv. Men det finns också, på motsvarande sätt, fler av de som inte bryr sig om miljön. Och ett mycket mycket större utbud av saker som man faktiskt inte behöver. Som oändliga mängder kläder och prylar.

Jag tror att risken att man handlar saker man faktiskt inte behöver – alltså sådan där meningslös nöjesshopping – är mycket större om man bor i stan, där sakerna finns att köpa ”överallt” och liksom nästan hoppar på en om man är ute och rör sig, än om man måste lägga halva dagen bara på att ta sig fram och tillbaka till stan där affärerna finns.

För ja, jag märker också av hur lätt det är att påverkas, och övertala sig själv om att ”jag nog behöver” eller ”en sådan skulle vara bra att ha” eller ”ja men det kan jag ju få lov att unna mig” om man rör sig i och kring affärer i centrum. Den påverkan, den striden, behöver jag ju inte alls bry mig om hemma på landet.