Tag Archives: konsumtion

Bara de finaste majskornen

På Icas popcornpåsar står det något i stil med ”Bara de finaste majskornen”. Jag antar att deras tanke är att det på något vis ska göra mig glad.

Men så funkar ju inte jag. Istället uppstår en massa frågor:

  • Varför är det viktigt att ha de finaste majskornen när man ändå ska poppa sönder dem?
  • Hur stor andel av majskornen är det som anses var de finaste? 10 procent? 30 procent?
  • Vilka aspekter tas med i bedömningen av vilka majskorn som är finast?
  • Vad är det för stackars satar som sitter och väljer ut vilka majskornn som är finast?
  • Vad händer med resten av majskornen?

Och alltså, det är inte alls säkert att det här är ett problem. Kanske är det jättebra att man gör den majsuppdelningen. Men det saknas väsentlig info för att kunna avgöra det. Som det är nu känns det bara fånigt – och definitivt inte som ett försäljningsargument. (Det tunga försäljningsargumentet i sammanhanget är att det finns inget annat att välja.)

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer ”Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta ”inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig ”funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

”Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Okynneskonsumtion är den mest oroande klimatfrågan

Vilken klimatfråga tycker du är mest oroande idag? Vi vill veta! #climatemonday

Ja, så frågade @svtvetenskap på twitter igår.

Jag funderade en liten stund innan jag svarade. Efter att ju ganska nyligen ha skrivit inlägget om flygberoende passerade mina tankar just flyget. Och ja, flyget är problematiskt. Men är det verkligen det mest oroande idag?

Nej, inte som enskild företeelse. Snarast är flygandet, och hur folk ser på flygandet, en del av ett större problem: något man skulle kunna kalla okynneskonsumtion.

I ordet okynneskonsumtion lägger jag in all konsumtion av saker vi inte behöver. Kläder vi köper för att de är billiga, snygga eller för att vi behöver nåt nytt och fräscht – fastän vi egentligen har alla kläder vi behöver. Skorna vi köper fast garderoben redan är full. Småprylarna – servetter, en ny serveringsskål, några ljusstakar och ett par tavlor – som kommer med från Ikea fastän vi bara skulle dit och titta på en bokhylla. En ny mobiltelefon fastän den gamla funkar.

Jag skriver vi. Jag hör till dem som verkligen försöker låta bli detta, som vänder och vrider på alla tankar innan jag köper, och som har ett överaktivt samvete. Men ja, det händer mig också.

Och flygandet är också en del av denna okynneskonsumtion. För ja, visst finns det tillfällen då det är motiverat att flyga. Men väldigt många av de flygresor som görs är inte nödvändiga. Nej, de ÄR inte det! Men folk har vant sig.

Tänk efter. Om någon i min tidiga barndom, eller ännu tidigare än så, blev kär i någon från ett annat land, så flyttade den ene till den andres land om man hade för avsikt att fortsätta vara ihop. Idag finns det folk som veckopendlar till London, eller för den delen flyger flera gånger per år till partnern i Thailand. (Ja, jag har bara andra-, tredje-, fjärdehandsuppgifter på detta, så rätta mig jättegärna om jag har fel.)

Och många av de som okynneskonsumerar flygresor, som flyger var och varannan vecka, tycker inte heller det är nåt konstigt med det – de ser det som självklart, naturligt, ”inget konstigt alls!”. (Och om de någonstans grämer och oroar sig litegrann, så skyller de på någon annan. Chefen eller företaget kräver det. Eller så är det bara omständigheterna. Inget de själva kan hjälpa eller påverka.)

Och ja, mina tankar om flygberoende är ju förstås i högsta grad relevanta även vad gäller shopping – där finns ju även ett etablerat ord: shopoholic.

Även mat okynneskonsumerar vi. Vi köper för mycket – och slänger för mycket. Och vi köper för lyxiga saker: för mycket kött, grönsaker som inte är i säsong och som därför måste odlas i växthus eller transporteras skitlångt.

Och det hemska är att grundproblemet till stor del är att vi har det för bra. (Ja, jag är fullt medveten om att det inte gäller alla. Det är en annan historia.) Vi har råd och möjlighet att skaffa oss mer än det vi behöver för vår överlevnad. Vi har råd att köpa mer mat än vi hinner äta upp. Vi har råd att köpa nya kläder istället för att laga de som gått sönder.

Och ”mycket vill ha mer”. De där pengarna vi har över när vi köpt det vi verkligen behöver, dem som skulle vi ju kunna använda till att köpa kvalitet. Men tvärtom så satsar vi många gånger på att köpa så billiga saker som möjligt så att pengarna ska räcka till så mycket som möjligt. Så många saker och flygresor som möjligt. De där billiga sakerna, med allt vad de innebär i form av negativ miljöpåverkan, dåliga arbetsförhållanden, dålig djurhållning…

De där billiga varorna är dessutom till stor del det som över huvud taget möjliggör okynneskonsumtion – eller i alla fall gör den intressant som ett alternativ. Hade det bara funnits dyra kvalitetsvaror så hade det kanske inte känts så lockande, så lätt, att köpa det där du inte behöver. Då hade du nog inte köpt något alls? Kanske hade du hellre sparat pengarna till att ha som reserv när du faktiskt behövde dem? Men den där billiga saken, den gör ju varken från eller till på det hela taget. Ja, alltså, för din ekonomi. Fast alla de där sakerna tillsammans gör faktiskt skillnad. Även för din ekonomi. Men det känns på något sätt mer okej, just för att de är många. Du fick mycket för pengarna, och det har vi lärt oss är viktigt.

Men vet du vad? Det är fel. Det viktiga är att vi får bra saker för pengarna. Saker som uppfyller våra behov, utan att orsaka onödig skada.

Vi skulle klara oss med så mycket mindre. Om vi slutade med okynneskonsumtionen och nöjde oss med att skaffa det vi behöver, så skulle många miljöproblem minska. Det skulle förstås inte lösa alla problem, men det skulle vara ett stort och viktigt steg. Och nej, det skulle inte innebär att vi återvände til stenåldern. Konsumtionsmässigt skulle det kanske snarast påminna om hur jag minns min barndom.

Och det är alltid bättre att angripa problemen vid källan, eller hur? Bättre att försöka göra något åt detta genom att konsumera mindre än genom att sedan hantera alla problem som uppstår.

Tyvärr är det här inget enkelt att lösa. Det där med beteendeförändringar är en knivig nöt.

Byt namn och golv så blir nog allting bra?!

För några år sedan invigdes köpcentrat Entré vid Värnhem i Malmö. Det är bara ett av ett stort antal köpcentra i Malmö, och de flesta har nyligen renoverats, håller på att renoveras, eller är helt nybyggda.

Entré öppnades ganska kort tid innan den närliggande järnvägshållplatsen Östervärn lades ner. Vid Östervärn klev jag ganska ofta av och på, och närheten till tåget är väl det enda som skulle kunna motivera ett besök på Entré – men den orsaken försvann alltså. I övrigt är entré helt ointressant. Befinner man sig på Värnhemstorget fattar man förmodligen inte ens att det finns ett köpcentra därinne. Men om man tar sig in där så konstaterar man mest att det inte gör så mycket; det finns ungefär samma saker där som på alla de andra köpcentrana. Och ärligt talat, livet blir inte roligare av att det finns en till av en massa vanliga klädkedjebutiker. Jag behöver inte mer kläder för att det finns 11 H&M än vad jag hade behövt om det bara fanns 10. (Nej, jag vet inte hur många H&M det finns i Malmötrakten.)

Det går inte så bra för Entré.

Är NÅGON verkligen förvånad över detta? Det finns en överetablering av köpcentra i Malmö. Entré erbjuder inget unikt. Folk behöver inte mer prylar. Köpcentrat behövs helt enkelt inte – alltså går det inte bra.

Det är bra att de inser och erkänner att det inte går bra. Det rimliga då är förstås… att inse att man helt behöver ändra inriktning. Att det går dåligt för att folk inte efterfrågar det man säljer. Att man kanske borde satsa på något helt annat. Att lokalerna borde användas till något som folk behöver.

Man skulle kunna satsa på ett centrum för återbrukshandel? Eller möteslokaler för föreningar och för de utsatta människor som, åtminstone enligt fördomar, finns i stor mängd i området. Eller något annat som behövs.

Tja, man har insett att förändringar behövs. Så här har man tänkt göra det (citat från Sydsvenskan, delvis nerkortat – markerat med /—/):

Nu byter Entré namn, sannolikt till Malmö Plaza.

Över 300 miljoner kronor satsas i en total ombyggnad. /—/

Av ett drygt hundratal butiksytor står 30-35 tomma.

-”‰De flesta av dem har aldrig varit uthyrda. Vi har gjort fel och måste nu göra vår hemläxa, säger Krumrei. /—/

En total ombyggnad väntar. Entré försvinner.

-”‰En så stor ombyggnad leder till en nystart, som kräver ett nytt namn. Malmö ska vara med i namnet. Jag är förtjust i Malmö Plaza, säger Meinhart Krumrei. /—/

Entrén mot Värnhemstorget ska flyttas och vidgas. Gigantiska skyltfönster ska öppna upp fasaderna ut mot Värnhemstorget och Pilgatan, där det passerar 25″‰000 människor varje dag. /—/ Till exempel ska alla svarta stengolv, uppemot 35″‰000 kvadratmeter, rivas upp.

-”‰Jag vill ha en varmare och ljusare upplevelse, där vitt kontrasteras med färger som gult och beige, säger Meinhart Krumrei.

Så om man byter namn och golvbeläggning, och bygger om för gigantiska pengar, så kommer folk plötsligt att få behov de tidigare inte haft och alla problem löses? Något är fel i den analysen. Något allvarligt.

Att bygga ett köpcentrum och sedan mer eller mindre skrota det efter fyra år är förstås inte hållbart. Det är vi många som förstår. (Läs till exempel Karin Arbsjö.) Frågan är när de som sitter på pengarna ska våga förstå.

Must have – ursäkta, men det bestämmer inte ni

Jag var inom H&M och Lindex på vägen från jobbet till tåget. Det är ganska sällan jag gör sådana avstickare för tillfället, eftersom vi alla i huvudsak har vad vi behöver. Men nioåringen behöver nya regnbyxor (för de han hade har försvunnit) och jag tänkte köpa dem på H&M eftersom alla H&M:s kläder sedan årsskiftet ska vara fria från fluorerade ämnen. Det visade sig dock vara svårt att hitta: först var det svårt att alls hitta regnbyxorna (det hör till sådant där ointressant som man hänger rejält undangömt), sedan stod det inte något på dem om fluorfriheten, så jag kände mig allmänt osäker, och när jag frågade i kassan hade de förstås ingen aning. Nå, jag fick tjejen i kassan att skriva upp artikelnumret åt mig så att jag skulle kunna ringa kundtjänst och fråga.

Jag var också på jakt efter strumpor till samma barn, eftersom antalet strumpor som är hela och inte för små blivit mindre än vad som känns hanterligt. Både H&M och Lindex gick dock för närvarande bet på kraven ekologiskt, i färg men inte rosa (det vill han numera inte ha) samt rätt storlek. Hade jag hunnit hade jag gått tillbaka in på H&M och köpt en packe svart-grå-vita, men det får helt enkelt bli en annan dag.

Det som i huvudsak mötte mig i båda affärerna var stora skyltar som skrek

Must have!

(Eller ja, i den ena affären stod det nog strikt talat ”A must have”.) Dessa skyltar hängde vid många olika ställningar med kläder.

Must have? Ursäkta, men det är väl ändå inte upp till era reklamavdelningar att bestämma? Ärligt talat, H&M och Lindex, det äcklar mig. Det äcklar mig att ni talar om för mig och alla andra vad vi måste ha. För ni ljuger. Ni ljuger med berått mod. Förmodligen går alldeles för många på era lögner. Eller, förmodligen låter en massa människor sig påverkas av detta. Därmed driver ni folk till att köpa saker de inte behöver. Och därmed bidrar ni aktivt till ett ännu mer ökat överutnyttjande av jordens resurser. Ett fortsatt och ökat övertrasserande av kontot vi alla ska leva av.

Såvitt jag kunde se var inga av sakerna som ni markerade som ”Must have” något nödvändigt alls. Det rörde sig om helt vanliga kläder – tröjor, byxor, skjortor. Säkert i vårens färger och material. Och? Ja visst, baskläder behöver vi. Men de allra flesta av oss har sådana kläder i en sådan mängd att vi inte behöver köpa nytt på flera år, om det handlar om att hålla oss varma, skydda mot väder och vind eller för den delen skyla oss såpass som anses kulturellt motiverat. Vi behöver inte fler t-shirts och toppar. Ändå är det dessa saker ni hänger fram en masse.

På H&M kompletterades dessutom med något budskap (också på engelska) av typen ”Köp nu, innan de här sakerna är slut och det är försent!”. Ja, för vad händer då? Blir jag utan kläder? Öh, nä, knappast.

Ja, jag vet att ni lever på att sälja kläder. Jag vet att ni behöver göra reklam. Men det fråntar er inte ansvar för vår gemensamma framtid. Det finns seriösa och kloka budskap ni kan pumpa ut. Ni kan tjäna pengar på ansvarsfullhet och kvalitet.

De enorma mängder som faller över en i affären

Ibland när jag går i stora affärer så liksom slår det mig, nästan fysiskt: vilka kopiösa mängder med varor det finns. Massor. Och då menar jag inte framför allt utbudet och valmöjligheterna, utan de gigantiska mängderna av samma sak.

Häromsistens var jag i en stor mataffär just när de fyllde på fläskfilé. Det var ett antal likadana stora papplådor – minst ett tiotal, tror jag – på en vagn, och hon öppnade den översta och började langa upp. Det måste ha varit kanske tjugo-trettio hela vakuumförpackade fläskfiléer bara i den första lådan.

Det är så bisarrt. Det handlar om delar av levande djur. Men en levande gris har inte 30 filéer utan två. Det innebär att en oherrans massa grisar slaktats för att producera fläskfiléerna i de där lådorna.

Nu tror jag ju inte på något vis att resten av grisarna slängts, det menar jag inte alls. Men det blir liksom ändå så bisarrt. För mig är liksom ändå det ”normala” att man slaktar ett djur, och då blir det en väldig massa olika sorters kött, som man också tar hand om i samma veva. Man kan inte bara köpa filéer. Man kan inte bara leverera tio lådor färsk vakuumpackad fläskfilé.

Eller jo, det kan man ju förstås, helt uppenbart. Det var säkert något erbjudande. – Vilket ju å andra sidan i sin tur förmodligen innebär att ett stort antal affärer i samma mataffärskedja hade samma erbjudande och också fick lådvis med filéer.

Men nej, känslan gäller inte bara kött. Den gäller oändliga hyllor med matvaror, och oändliga hyllor med prylar. Massor med galjar med kläder. Så oerhört mycket det produceras. Så oerhört mycket av det som måste produceras utan att man ens vet om någon nånsin kommer att efterfråga det. Det är liksom hissnande. Man producerar löjliga mängder, och radar upp det, med förhoppningen att någon ska vilja ha det. Och lite extra för säkerhets skull, så att ingen ska råka bli utan. För att någon blir utan fläskfilé eller julskinka eller vad det nu är man har erbjudande på eller som man tror ska bli modernt är ju värre än att det blir lite över.

Lite spill får man räkna med – eller?

Lite, ja. Men det här handlar ju knappast om lite.

Och det ger mig märkliga blandade känslor att stå där i allt överskottet. För på ett sätt äcklar det mig. Och på ett annat sätt vill mitt världssamvete att jag ska göra mitt bästa för att inget av det ska behöva slängas. Det finns en överhängande risk att jag köper lite mer än jag egentligen behöver av det som jag ser annars riskerar behöva slängas. Vilket ger mig mindre utrymme att använda saker jag själv odlat.

På nåt vis vill jag allt mindre besöka de där stora överfulla affärerna och bara klara mig på mitt eget. På hemodlade grönsaker och lammet jag köpt direkt från uppfödaren. I min del av världen, där man inte bara kan få en styckningsdetalj.

Jag handlar också gärna på hemmaplan – problemet är att jag inte får

Före jul körde kommunen en kampanj. Flaggor med text i stil med ”Visa att du bryr dig – handla på hemmaplan”. Och jodå, det gör jag gärna. Det finns många goda skäl att vilja gynna hemortens handlare. Men nu är det ju inte fullt så enkelt.

Jag jobbar i Malmö. Varje morgon lämnar vi barnen på skola och dagis, och sedan tar vi oss in till kommunens huvudort – med bil eller buss – för att sedan ta tåget vidare in till Malmö. Vi får ha barnen i barnomsorg den tid vi arbetar, plus restiden fram och tillbaka.

Jag är alltså inne i Malmö större delen av dagen. Och min hemkommun kan inte lägga sig i hur lång lunch jag tar, det är arbetsgivaren som bestämmer över sånt. Det finns alltså inget som hindrar att jag utöver att stoppa i mig mat smiter ner ett litet varv på stan för att fixa ett ärende. (Det innebär för övrigt i praktiken ändå inte att jag tar längre lunch än en timme.) Likaså är det inget som hindrar att jag går fem minuter tidigare från jobbet än vad som krävs för att jag ska hinna lagom med tåget – och då kan jag också hinna köpa något längs med vägen jag går.

Men när jag kommer hem till hemkommunen, så är det raka vägen till dagis och fritids som gäller. Jag får inte ens stanna och köpa mjölk eller blöjor på vägen (men det har hänt att jag brutit mot det enstaka gånger).

På det sättet biter kommunen sig själv i svansen. Visst, det kostar kommunen pengar med barnomsorgen, och självklart ska barnen inte vara där längre än nödvändigt. Men det kostar rimligen också en hel del, i förlängningen, att pendlande föräldrar till barn i barnomsorgsålder i hög utsträckning handlar i andra kommuner. På det sättet krymper kommunens företagares omsättning och kommunens skatteintäkter…

Och ja, vi kan åka in till huvudorten på helgen. Men det känns miljömässigt dumt att köra in på helgen, ifall det finns möjlighet att lösa nödvändiga inköp utan extra biltransport en annan dag.

Buss? Bussen går nästan inte på helgen. Totalt fyra-fem turer i vardera riktning. Turer som måste beställas minst två timmar i förväg. Då får det banne mig handla om något riktigt kul eller livsavgörande.

Det räcker inte med god vilja och kunskap

Idag diskuteras det köttskatt i sociala medier, efter att Jordbruksverket typ sagt att det skulle åstadkomma det man vill men ändå absolut inte förslår det. (Exakt vad som faktiskt står i rapporten har jg inte hunnit sätta mig in i – jag har bara sett att det diskuterats flitigt i sociala medier idag. Både de som är för och emot verkar i alla fall tycka att Jordbruksverket är på deras sida ;-) För den som hinner läsa: här finns webbnyhet och rapport.)

Ett vanligt argument emot köttskatt i dagens diskussioner – bland annat förde Jordbruksverket fram det på twitter, om jag inte minns helt fel – är att man istället bör satsa på ökad kunskap och därmed få folk att äta mindre kött.

Jag håller förstås i grunden med. Jag skulle också önska att det räckte med att folk vet vad som är bra och dåligt för miljön, och varför, och att de därmed skulle göra kloka och genomtänkta val. Både när det gäller mat, resor och annat. Jag skulle önska att det räckte med folks goda vilja, rättvisetänkande, moral eller vad ni nu vill kalla det.
Men alltså, det är ju ganska uppenbart att det inte funkar! Det har informerats om miljöpåverkan från matproduktion, från resor och transporter, från tillverkning av prylar, och så vidare, under decennier. Ändå går utvecklingen åt fel håll. Folk äter mer och mer kött totalt sett (även om vissa av oss äter mindre), folk reser allt oftare på långa flygsemestrar, och så vidare.

Det behövs andra styrmedel. Lagstiftning och ekonomi är trots allt de enklaste att ta till isåfall.

För ja, även jag, som är medveten, faller dit. Jag, som har Luther på min axel, faller dit på att köpa saker för att de trots allt är billiga och tillgängliga. Även om jag vet att jag borde äta mindre kött, så faller jag till föga för att ”det vore gott”. Även jag som anstränger mig tycker lite för ofta att ”jag får unna mig”. Om det vore dyrare så skulle det vara svårare att falla dit – ekonomi är ett tungt argument. Inte konstigt att de som inte ens tänker i de banorna äter mer kött och köper för mycket prylar!

Och visst, köttskatt är inte okomplicerat. Ska man ha köttskatt behövs en differentierad skatt som gör skillnad beroende på hur köttet producerats. Kanske är inte skatt alls lösningen. Jag vet inte.

Men det jag vet är att det inte funkar tillräckligt bra att förlita sig till den goda viljan hos dem som är intresserade av att bli välinformerade.

För övrigt, om det räckte med den goda viljan så skulle vi inte heller behöva lagar mot att döda folk.

Och ja, självklart ska den som orsakar miljöproblemet också betala. Det är ytterligare ett argument för just köttskatt. Som det är nu så får vi alla lida av den skada köttfrossarna åstadkommer – det är självklart inte rimligt.

Det finns tillräckligt med saker i världen

Människor behöver, i rimlighetens namn, bara en viss mängd saker för att leva sitt liv. Även om vi snackar ett ganska bekvämt liv.

En del av dessa saker är förstås att betrakta som förbrukningsvaror, vilket innebär att det behöver tillverkas nytt relativt ofta. Men många saker är sådana som håller och fungerar väldigt länge.

Grytor. Porslin. Möbler. Ljusstakar. Lampor. Hammare och skuvmejsel. Skottkärror. Spadar. Leksaker. Och en massa massa annat, förstås. Saker som visserligen inte varar för evigt, men ganska länge (om man tar hand om dem, i alla fall). Saker som i alla fall borde vara ganska tidlösa, så tillvida att det är funktionen som är det centrala.

Och för den delen gäller detta även en hel del ”prydnadssaker” eller saker vars huvudsakliga funktion är just att se ut. Julpynt och annat.

Att sakerna håller ”för evigt” (tja, en del av dem gör ju nästan det, sett ur mänskligt perspektiv) innebär att de finns kvar när människorna som haft dem inte längre behöver dem – för att behovet upphört, till exempel för att de blivit gamla och dött.

Det innebär att det totalt sett finns oändliga mängder av den här sortens saker. Ärligt talat: det måste finnas tillräckligt många av en hel del av de här sakerna i världen. Tillräckligt mycket för att det inte ska behöva tillverkas nya. Tillräckligt mycket för att vi till och med ska kunna välja och vraka bland det som finns att välja bland, i många fall.

Ja, det finns massor med undantag. Självklart går det inte alltid att få fatt i det man behöver inom rimligt avstånd, eller rimlig tid, eller som faktiskt funkar just där man behöver det. Bor man som vi i ett gammalt hus med konstiga mått så kan det ibland vara svårt att hitta saker med rätt mått, och hittar man då en bra lösning så är det ibland ointressant om det rör sig om en ny eller gammal sak när man har letat i flera år. Och även sådana här saker slits ju faktiskt ut. Dessutom är det ju självklart så att nya saker ibland har påtagligt förbättrad funktionalitet.

Men en rostfri gryta. I princip outslitlig. Varför gå och köpa en ny, när det måste finnas oändligt många därute?

Det finns en massa fördelar med att köpa begagnat:

  • Oftast är det billigare än att köpa nytt. Det innebär alltså att du får mer kvalitet för samma pris.
  • Någon annan har redan gjort kvalitetskontrollen åt dig. Om prylen har använts av någon annan och uppenbarligen tålt normal användning och ser okej ut, så håller den nog för dig också.
  • Det är respektfullt mot både dem som tillverkat prylen och dem som ägt och använt den tidigare om prylen används tills den verkligen är utsliten.
  • Ofta gynnar ditt köp något gott ändamål, som välgörenhet eller en lokal idrottsförening. Det gör att det kan kännas rätt okej även om du efter ett halvår inser att prylen inte motsvarade dina behov. Då kan du skänka prylen till någon förening igen, och så kan någon annan köpa prylen och du har i praktiken skänkt pengar till nåt bra (vilket nog känns bättre än att köpa nytt och dyrt som sedan visar sig vara fel).
  • Ett köp av begagnade saker bidrar också till BNP och ekonomiska siffror som kan glädja ekonomimuppar som säger att vi måste ha tillväxt. För deras del verkar det centrala vara just hur mycket pengar som flyttas fram och tillbaka ;-) Vilket ju i någon mån borde innebära att om samma sak säljs många många gånger så är det jättebra… (?!) Okej, viss reservation för den här sista punkten; jag har egentligen aldrig riktigt fattat hur ekonomer tänker, så jag kan ju ha fel :-)

Härifrån till evigheten

Det har smugit sig in ett nytt tankesätt i min konsumtion. Eller ja, inte helt nytt egentligen. Men mer uttalat, mer konkretiserat. Ett nytt perspektiv: härifrån till evigheten.

På ett sätt kan man väl säga att det hänger samman med ålder. Att jag så påtagligt har landat, och inte räknar med några drastiska förändringar framöver i mitt liv. (Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, och peppar peppar, och så vidare. Varandes den jag är tycker jag det är döläskigt, bokstavligt talat, att uttrycka mig så. Men ändå.) Jag kan ha det perspektivet, liksom – det kan man ju inte när man är femton, helt enkelt för att man faktiskt vet mycket mindre om hur saker kommer att utveckla sig.

Det är ju för övrigt en av fördelarna med att ha gjort en massa av de där valen, och därmed ha stängt en massa dörrar. Med färre dörrar öppna är det lättare att landa. (Men visst tänkte jag långsiktigt även när jag var femton, det är inte det jag menar. )

Men, alltså. Konsumtion. Så här: om jag köper en sak nu, så kan jag faktiskt ha perspektivet härifrån till evigheten. Det vill säga, jag kan i någon mån väga in resten av livet. Är det här en sak jag kan ha nytta och behov av ungefär så länge, grovt räknat? Om jag väljer ett annat alternativ, ökar det då sannolikheten för att jag ska kunna använda den resten av livet?

Och ja, jag vet att jag inte kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Men jag kan ändå titta på framtiden med någon sorts sannolikhet. (”Peppar peppar peppar” skriker katastroftankarna i ångesthjärnan.)

Jag menar inte att det behöver handla om dramatiska och stora inköp. Men som låt säga en jacka eller ett par skor. Är det en jacka jag kan komma att använda i tio år? Tjugo? Är den praktisk? Kommer den att hålla? Ifall den kan väntas uppfylla generella krav på en jacka även om fyrtio år, så kan det faktiskt vara rimligt att köpa den även om jag bara använder den under vissa omständigheter – det är mitt sammanvägda behov under 40 år som är relevant för min bedömning, tillsammans med möjligheten att jackan varar så länge. Det kan till och med vara rimligt att köpa en jacka till, fastän jag redan har en som fungerar. För har jag två jackor så har jag bättre möjligheter att laga den ena när den andra är trasig (eller med skor: lämna in det ena paret till skomakaren utan att behöva gå barfota så länge), och jag kan välja att köpa jacka nummer två när det finns något som uppfyller mina krav, istället för när ettan gått ohjälpligt sönder och jag akut måste köpa något jag inte vill ha. Med livstidsperspektivet är det rimligt att anta att två jackor faktiskt kan behövas.

Det är ju förstås samma tänkande kring huset, även om det kanske är ännu självklarare där. Där handlar det ju dessutom i bästa fall om mer än min egen livstid. Och i det perspektivet är det liksom enklare att betala mycket pengar för kvalitet. En företagsekonom skulle säkert tala om det i termer av avskrivning och sånt? Eller jag vet inte, jag kan inte företagsekonomi. Å andra sidan handlar det ju om sunt förnuft…?

Och även om jag aldrig varit den köpt saker som jag bara gillat för stunden, utan alltid haft ett längre perspektiv (och därmed ofta varit en ”feg” konsument, som velat och hellre låtit bli att köpa), så är detta en förändring som känns påtaglig inombords.

Dessutom, i perspektivet av fyrtio år, så kommer andra faktorer med. Eller, ”behöver” blir ett starkare ord. Precis som ”håller”. Och desssutom vägs liksom på något vis in en tanke av typen ”Är det här något som jag tror kan bli svårt att få tag i och som jag kommer att vara tacksam över att jag har en?”.

Det är svårt att uttrycka, men det handlar om att bedöma om det rör sig om beständiga värden. Beständiga värden i en föränderlig värld.