Idag har vi gjort ett försök att höststäda trädgården – alltså samla ihop allsköns saker som hamnat lite varstans på tomten under sommarhalvåret men som bör komma under tak innan snö och kyla tar över världen. (De tre senaste nätterna har vi haft frost. Nu ska det bli lite varmare om nätterna igen. Och märk väl, enligt SMHI är det fortfarande sommar *skakar på huvudet åt märkligt satta definitioner*)
Bland annat monterades ”växthuset” ner. Och då kom jag åt fler gröna tomater. Så det blev en omgång chutney till, ungefär så här den här gången:
knappt ½ kg gröna tomater, halverade (de få större delade jag något mer)
ungefär 1 litet äpple (strikt talat ett litet och tvåyttepytte), klyftat och därpå skivat
3 gröna omogona milda chilisar (hit ner alltsammans från trädgården)
Bredvid mig här på skrivbordet ligger mitt dopljus.
Större delen av mitt liv har jag inte ens vetat om jag haft ett dopljus. Och fram till för några månader sedan har det legat hos min föräldrar. Men de har städat och rensat och ville inte ha kvar det.
Ja, jag är döpt. Och sedan länge ateist.
Dopet i sig är alltså inget betydelsefullt för mig. Ljuset har inget religiöst värde för mig.
Men det känns som att jag liksom inte bara kan kasta det. Rent principiellt. Det har liksom ändå någon sorts symbolvärde. Typ för att någon har velat mig gott som liten bebis, och haft tankar om min framtid och mitt liv. Eller nåt sånt. Det skulle kännas som att skymfa de goda tankarna att slänga det.
Samtidigt ger religiösa symboler som liksom ska kopplas till mig – och utan att jag haft en chans att välja det – mig obehagskänslor. Ganska diffusa, men ändå.
Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Därför blir det liggandes. Det har legat under högar med annat här på skrivbordet, men nu städade jag och hittade det :-(
Jag får väl lägga ut det i någon låda på uthusvinden och glömma bort det igen.
Det är ju ganska självklart vad resultatet av det blir.
Men jag tycker det är ganska ointressant. Jag vill veta vad skillnaden är mellan takåsmodell UTAN skruvkork (alltså den modell som använts för Skånemejeriers mjölk sedan tidigt åttiotal, tror jag, och som i alla fall fortfarande används till den ekologiska mjölken) och tegelstensmodellen (som Arla fortsatt att använda).
För takåsmodellen är lättare att öppna och lättare att hälla med. Och, framför allt, så går den att återförsluta. Och då håller mjölken bättre och slipper smaka kylskåp.
Men visst, än har jag bara läst pressmeddelandet. Kanske finns den här informationen i själva rapporten? För det kan väl knappast vara så att Livsmedelsverket inte vet att det finns andra aktörer på mjölkmarknaden än Arla?
En gång i tiden var det min avsikt att satsa på dansen.
Men som den förståndiga flicka jag var så lyssnade jag på mina föräldrar och gick natur på gymnasiet. ”Det är bra att ha något att falla tillbaka på.” Eller ja, jag ska nog inte skylla det helt på mina föräldrar; det fanns egentligen inga rimliga alternativ på nära håll – dansgymnasium fanns på den tiden på ytterst få ställen, och varken i min kommun eller grannkommunen.
Men efter gymnasiet skulle jag satsa på dansen! Skulle jag… Så jag dansade två-tre gånger i veckan under gymnasiet, och prioriterade dansen framför skolan. Inte så att jag inte skötte skolan, men dansen hindrade mig från att vara för ambitiös och nitisk (eller snarast duktig) i skolan, och det var nog en himla tur.
Så närmade sig studenten. Och mina föräldrars varningar om hur osäker dans- och musikalbranschen vr hade hunnit ta skruv. Jag visste ju hur kassa oddsen var. Skulle jag komma här och tro att jag hade en chans? Självklart inte. Alldeles för osäkert och vanskligt. Och dessutom så dåligt betalt så att man inte kunde klara sig även om man fick jobb, typ.
Så jag vågade aldrig söka. Jag sökte istället en hel drös olika högskole- och universitetsutbildningar via VHS (och fyllde i alla tolv möjliga val – förstahands, andrahands, och så vidare) – biologi, miljö, journalist, agronom… Plus dessutom ett antal fristående kurser på olika ställen. Och så kom jag in på mitt förstahandsval – biologiprogrammet, på den ort jag ville.
Många heldagar på universitetet, med föreläsningar och labbar, och jättetjocka böcker på engelska att läsa på kvällarna. (Dansträning till nöds en kväll i veckan.) Och slutligen tio poäng kemi – svårt, långa krävande labbar, psykisk press. Efter ett drygt år kraschade den flitiga studenten.
Jag kämpade mig tillbaka, lite visare, lite försiktigare.
Ytterligare ett drygt år senare, två och ett halvt år efter studenten, satt jag hemma i mitt rum hos mina föräldrar på ”jullovet” (lov har man ju inte på den nivån egentligen) och pluggade inför januaritentan. Min julklappsskiva med Bowie på. Och gång efter annan satt jag inte längre och läste vid min sekretär, utan for upp i improviserade dansnummer.
Det fanns ju i min kropp. Det ville ut. Min kropp ville få lov till detta. Eller, den krävde.
Dansen är för mig framför allt en fysisk känsla. Något min kropp vill göra och uppleva, mycket mer än jag vill visa upp den eller mig. Upplevelsen är mer riktad mot mig själv än mot publiken – förhoppningsvis får publiken ut något av det också, men ur mitt ärliga hänseende är det sekundärt.
Jag insåg att jag i alla fall måste ge det en chans. Jag måste försöka. Bättre att misslyckas än att inte ha försökt.
Mina odds var sämre än tidigare – jag började ju redan bli gammal i sammanhangen, gudbevars. Inte mycket att göra åt det.
_________________________________
Ja, resten är en lång histora. Danslinjen kvällstid samtidigt som jag pluggade dagtid för att ha råd, försök i två år att komma in på flera olika längre utbildningar utan att lyckas. Och så gav jag upp, satsade på att bli klar med min biologiexamen, fick spela musikal på fritiden, fick nys om en annan musikalutbildning, sökte och kom in…
Och ja, det sket sig. Det blev aldrig mitt jobb. Och det är jag nöjd med.
Men jag är ändå väldigt glad att jag försökte. Jag är glad för en hel del av upplevelserna och erfarenheterna det gav. Jag är oerhört glad över året på danslinjen. Jag ångrar inte min utflykt till denna andra ”värld”.
Och minnet av den där dagen när Bowie återuppväckte mig finns fortfarande i mig – nästan mer som en fysisk känsla.
______________________________
En av de viktigaste Bowie-låtarna för mig är förstås numera förstörd av kommersialiserad TV. Så ni får hålla till godo med den här – en av världens absolut bästa låtar:
Angående det här med skolfoton: så fort man föreslår en helt digital lösning, så brukar det komma påpekande någonstans ifrån om att det faktiskt finns människor som inte har tillgång till dator hemma, och som inte har någon e-postadress.
Ja, men det finns säkert en dator med internet på ditt bibliotek, är mitt svar. Och en e-postadress behöver man ju inte en egen dator för.
Ärligt talat fattar jag inte hur man kan klara sig utan en e-postadress idag. (Ja, om vi bortser från riktigt gamla och riktigt unga människor – helt enkelt de som inte behöver ta något större ansvar.) Har man någon gång ett behov av att själv göra saker via internet behöver man i princip en e-postadress.
Idén om att låna någon annans e-post för att utföra saker på nätet tycker jag känns fullständigt bisarr. Men ja, det träffar man ju på då och då på Blocket. ”Mejla inte, för e-postadressen är lånad.” Och det har faktiskt hänt (under senaste året, ska jag tillägga) att jag fått mejl av någon helt okänd vilt främmande människa, men sedan har jag insett efter ett par genomläsningar att den som skickat mejlet är någon helt annan, som jag känner, men som av någon anledning inte har en egen mejladress.
Varför då?
(Och nej, jag tror inte det rör sig om principer om att inte ha reklamfinansierade tjänster hos multinationella företag :-))
Varje år ordnas det fotografering i skola och dagis. Barnen fotograferas, och under förutsättning att man som förälder skrivit på en lapp, eller skickar in en talong, eller gör motsvarande intresseanmälan via nätet, skickas efter några veckor en drös bilder hem; dels ett gruppfoto, dels ett porträttfoto av barnet, i ett antal olika storlekar. (Har du barn, eller själv har varit barn under de senaste 35-40 åren så är du säkert väl införstådd med ovanstående modell, även om de exakta formerna varierat.)
Ibland finns en möjlighet att till viss del påverka vad som skickas ut – det kan finnas olika varianter på ”paket” att välja bland – men oftast är det allt eller inget. Grundkonceptet är i alla fall att fotoföretaget skickar ut ett paket, och sedan väljer man vad man vill ha, skickar tillbaka resten och betalar för det man behållit. Tar man hela paketet får man en påtaglig rabatt jämfört med summan av de enskilda korten. Å andra sidan är det ändå frågan om en stadig kostnad (hela paketet kostar i år 400-nånting för vardera barnet; till detta kommer senare även skolkatalogen).
Och vad händer sedan med korten man skickar tillbaka…? Jag utgår från att de slängs; allt annat lär ju vara en omöjlighet.
Jag vet förstås inte hur många som väljer att köpa hela paketet, eller som väljer att inte alls få några kort hemskickade. Men jag är rätt säker på att det finns många fler som gör som vi: beställer hem för att titta på och sedan köper en del men skickar tillbaka en del*.
Det innebär med all säkerhet att det är KOPIÖSA mängder kort som först tillverkas, sedan skickas fram och tillbaka, för att till sist slängas. Snacka om resursslöseri!
Med modern teknik vore det ju hur enkelt som helst att lösa. Man kan enkelt skicka ut den digitala bilden för koll till kunden, som sedan kan beställa önskade format. Det skulle ju till och med vara möjligt att ta betalt för den digitala bilden. Och skickar man ut den riktigt lågupplöst så borde man inte behöva oroa sig för att föräldrar ska välja att skriva ut själva istället för att beställa.
Det skolfotoföretag som i år anlitades** av vårt rektorsområde gav möjligheten att anmäla via nätet att man ville få paket hemskickat för påseende. För skolbarnet kunde vi välja mellan ett antal olika varianter på paket (men de var ungefär lika ”stora”); för dagisbarnet i praktiken ett. När vi hade gjort våra val kunde vi välja att gå med på att få nyhetsbrev skickade till vår mejladress, och som tack för detta kunde vi få den digitala bilden på vårt barn som sms när bilden var klar. MEN detta val kunde vi göra först när vi talat om att vi ville ha ett paket hemskickat. Jag vill alltså ha det tvärtom: först den digitala bilden lågupplöst som sms eller per mejl, sedan möjligheten att välja vilka bilder man faktiskt vill beställa. På riktigt.
Ja, hanteringen skulle säkert bli lite dyrare. Men tänk så mycket resurser som skulle sparas!
Förresten, är inte en del av de där fotoföretagen svanen-märkta? Hur går det ihop med den här hanteringen?
*Nu skulle gärna någon representant från något av fotoföretagen kunna få bidra med statistik, så att man kan räkna på det här på riktigt.
**Ja, jag vet att skolan säger att de inte har något med fotograferingen att göra. Men det sker på skoltid, klassvis, med lärare, skolan informerar om det, och så vidare. Klart det har med skolan att göra!
De nytillverkade fönstren till glasverandan kom häromdagen. Så idag har jag målat första strykningen grönt på dem.
Mannen har stiftat och kittat de glasrutor som fortfarande var hela i de smala fönstren, samt gjort diverse karvningsjusteringar i ytterbågen på de fönstren för att det ska passa på plats.
Och tvättmaskinen riskerar att bli en följetong även den här gången… i torsdags var reparatören har (samma firma som för två år sedan), lyfte på locket, drog åt skruvarna som håller fast betongklumpen ovanpå trumman, satte dit locket igen och åkte. Maskinen lät bättre. I ett par dagar.
Nu låter den ungefär lika illa igen. Jag kan inte vara i köket när den centrifugerar ens om jag stänger dörren ut mot tvättstugan. Det verkar som att skruvarna skruvat ur igen…
Päron är inte någon jättestor favorit i familjen. Men med huset och trädgården följde två stora päronträd. Två olika sorter (även om de ser ganska lika ut). Båda med egenskapen att päronen har mognadsutveckling omogen-omogen-omogen-övermogen.
Ytterst få av päronen brukar bli uppätna – om man nu inte räknar det getingarna äter upp. Detta ger mig förstås dåligt samvete.
Idag har jag därför improviserat ihop en päronpaj. Den blev faktiskt riktigt god. Dessutom fick jag användning för sista slatten turkisk yoghurt, som annars snart behövde slängas, och en äggvita som stod i kylen.
Deg:
75 gram smör, mjukat i mikro
½ dl rörsocker
1½ dl havregryn
1 dl vetemjöl
Blanda. Tryck ut i en liten pajform (18 cm?). Grädda i 220 grader i ca 10 min.
Skala, fyrdela och kärna ur tre päron. Skiva päronen från kortsidan. Bre ut på pajskalet.
Blanda turkisk yoghurt (det kan väl ha varit en knapp dl), en äggvita, 1½ msk vaniljsocker, ½ tsk malen ingefära och 1 msk rörsocker. Bred ut ovanpå päronen. In i ugnen, 200 grader, 30 minuter.
För vad hjälper principer om att hålla isär kuddar och täcken och inte gosa, åtminstone inte med ansikte och händer, där blåsorna finns, när lillplutt har en fruktansvärd natt och det kliar och gör ont och han inte kommer till ro, och han vill ligga nära och hålla om och gosa in sig…
Nattvak. Sitta bredvid orolig unge, ha honom i famnen, klappa, krama om, ge trygghet, ett par timmar på natten när jag själv är så trött att jag vill kräkas.
Jag har svårt för smittsamma sjukdomar. Svårt för allt som inkluderar smittrisk. Kräksjuka, höstblåsor (som antagligen lillplutt har nu) och allt vad det är. Man ska vara noggrann med hygienen, tvätta händerna, hålla isär handdukar… inte gosa och klappa och ha en massa fysisk kontakt. Sköter man allting rätt och bra så kan man klara sig undan smitta. Så då ska man göra vad som står i ens makt.
Ansvar.
Noja.
Så när barnen är eländiga och sjuka och behöver pysslas om, så blir jag… tillbakadragen. Eller, försöker undvika närkontakt av sådant slag som kan leda till smitta. Vilket ju gör mig allmänt undvikande. Och det är ju inte alls bra. Men hur gör man annars om man ska försöka undvika att smittan sprids? Sprida smitta får man inte göra.
Det är svårt att tro att jag jobbat med att städa sjukhus en gång i tiden. Men min smittnoja var inte så illa på den tiden. Det betyder inte nödvändigtvis att min allmänna noja blivit värre. Nojan hänger samman med insikt om vad som kan hända, insikt om vilken skillnad små saker kan göra i praktiken, och en massa andra besläktade insikter – som väl är delar av det som populärt kallas livserfarenhet.
Det är mitt ansvar som vuxen, med kunskap och insikt och erfarenhet, att se till att dumma saker, som jag har kunskap om hur man undviker, inte händer.
Därför är det också mitt ansvar om jag skulle dö av bröstcancer (eller någon annan cancer, eller någon annan allvarlig sjukdom). För det är ju mitt ansvar att hålla koll. Vi vet ju alla hur man ska hålla koll och hur viktigt det är. Så om jag inte upptäcker en eventuell knöl i tid, så är det jag som inte tagit ansvar, inte gjort min del. Det är mitt mitt MITT ansvar. Och skiter det sig så dör jag – och då är det mitt eget fel.
Och om man ska upptäcka i tillräckligt god tid, så måste man vara uppmärksam på varenda liten tendens till något som skulle kunna betraktas som knöligt. – Inte sjutton vet jag hur det ska kännas, alltså måste jag vara uppmärksam på allt och misstänka det värsta om allt.
Vilket förstås innebär att allt jag överhuvudtaget kan känna av ojämnhet i brösten ger mig ångest.
Alltså låter jag trots allt hellre bli att undersöka dem. Valet står ju i praktiken mellan 1) undersöka, hitta en massa, ha ångest, men inget är något att bry sig om, eller 2) inte undersöka och inte ha ångest. Och den dagen det skiter sig – vilket ju statistiken nästan säger att det ska (enligt en GAD:ares sätt att läsa statistik) – så kvittar det ju egentligen vilken strategi jag haft, för det kommer lik förbaskat att vara mitt fel att jag inte upptäckte det i tid, eftersom det hade behövt upptäckas tidigare.
