Monthly Archives: oktober 2011

Det luktar höst

Vi har fått pelletsleverans idag. Och det var vältajmat, för nu behöver huset värmas. Bara 8-9 grader ute. Så nu är pannan igång, på riktigt.

Det luktar lite svagt av eldning i huset. Höstlukt. *gillar*

Vad pengarna skulle räcka till och att vad som är normalt att lägga pengar på är så olika

LD skriver om körkort och pengar under uppväxten och vad de skulle räcka till.

Jag ska kanske börja med att säga att visserligen har mina föräldrar huvudsakligen betalat mitt körkort, men jag tog det inte förrän jag var 26 år, när jag sedan länge hade flyttat hemifrån. Jag hade inte intresse av att ta körkort förrän då, när jag faktiskt behövde det för jobbet, och av miljöskäl ville jag inte. (Men ”alla andra” hemma tog körkort strax efter att de fyllt 18.)

I övrigt var pengar inget som fanns i överskott hemma under min uppväxt. Vi hade så vi klarade oss, men nog vändes det på pengar och letades extrapriser.

Men det här med studiemedel… När jag gick på gymnasiet fick jag studiemedlet själv. Det skulle räcka till kläder och nöjen och allt sånt. 750 kronor i månaden.

440 kronor i månaden gick till månadskort på kollektivtrafiken, så att jag skulle kunna ta mig till grannstaden två kvällar i veckan för dansträning. (Dessutom tränade jag en kväll i veckan i min ”egen” stad.) Dansavgifterna betalade jag med sommarjobbspengar. De 310 kronorna i månaden efter busskort skulle räcka till allt annat.

LD pratar om att studiemedlet skulle räcka bland annat fika och cigg. Jag tror inte att jag någonsin gick och fikade på den tiden. (Ja, bortsett från hemma eller hos någon.) Under mina år på universitetet senare hände det enstaka gånger. Att gå på stan och betala dyra pengar för fika är något jag betraktar som lyx och något jag börjat se som normalt först de senaste åren, som vuxen med stabil inkomst. Och fortfarande är det ganska ovanligt att jag gör det.

Och cigg?! Ja, det om något är ju dyrt och obegripligt att lägga pengarna så är det cigaretter. Speciellt om man har ont om pengar. Men så har jag ju aldrig förstått det här med rökning.

Jag kan väl säga att både smink och godis också var extremt små budgetposter för mig.

Jag kände mig ändå som att jag hade ganska gott om pengar på den tiden, eller i alla fall inte fattig, för jag hade ändå mycket mer pengar att bestämma över än vad jag nånsin hade haft innan.

Ringa och boka tid

Jag avskyr att ringa och boka tid. Tandläkare, läkare, massör – eller vad det nu kan tänkas vara, det kvittar. Hantverkare också för den delen.

Det är inte ringandet och pratandet i sig som är problemet.

Men jag vill ha en tid som passar mig. Som inte krockar med annat (jobbmöten, träning, hämta barn). Som inte hackar sönder arbetsdagar (tider i hemkommunen vill jag ha tidig morgon eller sen eftermiddag, annars blir det så hopplöst eftersom jag jobbar några mil bort). Som inte hackar söner lediga dagar (en tid mitt på dagen en ledig dag låser ju upp hela dagen).

Samtidigt vill jag inte ställa till med för mycket besvär. Föreslår de en tid som jag faktiskt KAN, även om det inte alls är så lyckat för mig, så står jag inför det svåra valet att acceptera eller fråga efter en bättre tid. Och om du inte den tiden heller är vettig, så känns det ännu svårare att be om ett tredje alternativ.

Mer än tre alternativ känns det inte som att jag kan fråga efter, annat än om alla faktiskt är helt omöjliga. Då får jag helt enkelt ta en av de erbjudna tiderna. Och oftast accepterar jag lösning ett eller möjligen lösning två. Och har en jätteobekväm känsla i kroppen av att ha gjort fel.

För samtidigt så inser jag ju att det mycket väl kan finnas en mycket mycket bättre lösning. Det stör mig så in i vassen! Jag vill ha överblick, kunna se alla alternativ och välja det bästa.

Och det är till stor del vetskapen om den där obekväma känslan som får mig att dra mig för att ringa och boka tider.

Deltid och arbetstidsförkortning – utan småbarn

Jag arbetar deltid, 75 procent. Jag har barn under åtta år och har alltså laglig rätt till det. Jag har jobbat deltid större delen av tiden sedan jag fick barn.

Redan på mitt förra jobb, för tio år sedan, innan jag hade barn, jobbade jag deltid. Tjänsten var på 80 procent. Jag fick frågan på intervjun om det var ett problem för mig. Nej, det var det inte alls. Jag har så mycket annat jag vill hinna med än att jobba här i livet – tid är mer värt än pengar.

Det pratas ju till och från en hel del om det där: om att downshifta. Gå ner i arbetstid, hinna med att leva. Tidningarna skriver om människor som gjort det valet och som mår bra av det.

Och jag vill fortsätta att jobba mindre än 100 procent. Jag mår bättre av att inte jobba för mycket. Mindre arbetstid ger mig mer tid att förkovra mig i saker som intresserar mig och engagerar mig: renovering och trädgård, politik, hantverk – och för den delen bara läsa och umgås med människor. Jag blir en helare människa. Och risken att jag ska köra sönder mig själv, braka samman i depressioner och ångestperioder och bli sjukskriven, minskar. Bättre både för mig själv, min familj och min arbetsgivare.

Men om några år är mina barn för stora, och jag har inte längre laglig rätt att arbeta deltid. Och jag vet att min arbetsgivare har som policy att inte gå med på deltidsarbete annat än för småbarnsföräldrar och personer som väldigt snart ska pensioneras.

Det ser jag som ett problem. Jag vill inte behöva jobba 100 procent under större delen av min återstående ”karriär”.

Det finns många andra som vill jobba 100 procent. Så bra för dem. Men jag skulle verkligen önska att det fanns en laglig rätt att välja att gå ner i arbetstid, bara för att man själv tycker det är en bra idé.

Idag…

…vaknade lillplutt innan halv sex på morgonen (normalt är det nästan omöjligt att väcka honom före sju), pigg och alert.

Ikväll har han varit sur och grinig igen.

Hur nyttig är glasslunchlådan?

Vi är sådana där nitiska plastburkssparare. Burkar och hinkar som innehållit glass, yoghurt, skaldjur, delikatessallader och liknande diskas och sparas. De används sedan till allt möjligt: förvaring av kritor och modellera, skruv och spik, blandning av färg i olika nyanser och en hel massa annat. Men framför allt används de till matrester och infrysning av lunchstorkok.

Visst, man kan köpa oanvända plastburkar. Men de är ofta mindre stabila och mindre praktiska än glassburkar och yoghurthinkar. Och dessutom: burkarna man köper kostar en hel del. Ibland nästan lika mycket som glassburken inklusive glass. Och då är ju inte valet så svårt…

Det jag dock ibland undrar över är om de är hälsomässigt sämre. Eftersom det är matvaror som förvaras så antar jag att det ska vara OK att ha mat i dem igen. Men vad händer med glasslådan när man värmer eller tinar matrester i burken direkt i mikron? Börjar den släppa ut farliga ämnen då? Eller när den körs i diskmaskinen? När man stoppar i mat som fortfarande är varm? Det är ju inte en gång det händer, utan många många gånger. Blir det värre med tiden? (Kan kanske några av producenterna tänka sig att svara på detta? Till exempel Sia, som gör god ekologisk och förhållandevis närproducerad glass?)

Den enda egentliga nackdelen med att spara glass- och yoghurtburkar är att nyköpta burkar ofta är genomskinliga, medan ”påköpetburkarna” är ogenomskinliga. Genomskinliga burkar underlättar när man ska hålla koll på vad det egentligen är för olika rester man har i kylen.

Om nu glassburkar och liknande är okej ur hälsosynpunkt, så kanske jag kan få önska lite produktutveckling?

Dels skulle jag alltså önska att själva burken är genomskinlig. (Locket får gärna vara färgat.)

Dels skulle det vara smidigt med en liten färdig skrivyta: en tom vit del av locket som är lite matt, där det lätt går att skriva med en blyerstpenna vad man stoppat i burken och när.

Här finns fantastiska utvecklingsmöjligheter, i att redan från början anpassa burken så att den ska vara extra användbar efteråt. Definitivt ett mervärde för kunden – och därmed ett försäljningsargument. (Självklart så länge det inte innebär att tillverkningen blir mer resurskrävande.)

Gratistidningar i brevlådan – en dålig ursäkt för att få dela ut reklam

Direktreklam – alltså oadresserad reklam i brevlådan – kan man säga nej till.

Adresserad reklam kan man säga nej till.

Men sådana där jävla gratis skittidningar, som egentligen bara är en blandning av stora mängder annonser och små mängder förtäckt reklam i form av ”redaktionellt material” av dålig kvalitet (Vi i villa, Villaliv och annat sådant), dem går det inte att säga nej till på något vis alls – de har fri lejd in i våra brevlådor.

Curryfisk en trött dag

Det här var vad jag improviserade ikväll. Storebror tyckte det var gott och vill ha det fler gånger. Jag mer.

Ett fryst fiskblock (sej) läggs i mitten av en ugnsform.

Två tredjedelar av en purjo fyrdelas på båda ledder (kapas och klyvs) och läggs runt fiskklumpen.

Två paprikor (röd plus gul) skärs i stora ”tärningar”, sprids på.

Champinjoner skivas och läggs på.

Ett gäng frysta skalade räkor slängs på.

Salta.

Blanda 2½ dl grädde med curry, gurkmeja och mango chutney till lagom smak. Häll på.

200 grader, 40 minuter i ugn.

Servera med kokt ptatis.

Verkligheten

Kommer hem med båda barnen efter jobbet; mannen är på annat håll.

Jag är trött så att jag vill kräkas, känner mig som en urvriden disktrasa. Jag har mens, och det får vissa gånger (som den här) effekten att jag blir helt slut, både mentalt och fysiskt. Ingen fysisk ork, men känner mig dessutom totalt korkad och lätt deprimerad. Som att varken blod eller signalsubstanser finns i tillräcklig mängd i huvudet. Jag står på benen och kan reda ut det nödvändigaste, men detär inte mycket med mig. Jag har lyckats få hem barnen, lyckats handla med dem i affären, lyckats få hem oss, och har en plan för mat.

Treåringen vill att jag ska ta av honom skorna. Jag säger att han ska ta av dem själv. Det är gympaskor med kardborreband. Ofta hjälper vi honom, men jag vet att han ibland tar av dem själv när han kommer till dagis på morgnarna.

Han säger att han inte kan själv. Jag säger att han i alla fall sk försöka själv. Han säger att han inte kan.

Han säger att det inte går. Han gör inga egentlig försök. De hoppar inte av av sig själva. Jag vidhåller att han ska försöka själv. Tänker att här ska inte curlas och skämmas bort.

Han ligger på golvet och skriker.

En lång stund skriker han. Jag försöker laga mat men håller på att gå upp i limningen och skriker till slut att då lagar jag väl ingen mat.

Storebror går och tar av lillebror skorna.

Ungarna sätter sig i soffan och glor på TV och får varsin lliten skål flingor att tugga på så länge (storebror fixar); jag lagar mat.

När maten är igång sätter jag mig också i soffan en stund. Lillplutt är hängig och klängig.

När maten är klar vill han först att jag ska skala en potatis åt honom, men sedan vill han inte att jag ska lägga upp annan mat, och han vill inte ha potatisen heller. Han vill bara vara i min famn. Klagar över ont i magen. Och lite diffust allmänont.

Jag lyckas få honom att i alla fall äta lite citronfil. Sedan sitter han i min famn igen. Han känns lite varm. Jag lyckas knappt få äta. Till slut går han med på att lägga sig i soffan och vila lite. Storebror har ätit klart och sätter sig bredvid honom i soffan.

Jag äter klart. Ställer undan några saker, gör någon annan sak som tar nån minut innan jag går bort till soffan och tänker sätta mig där.

Då har lillplutt somnat. Klockan är halv åtta. Det är en och en halv timme innan han brukar somna.

Han sover fortfarande.

…och så inser jag att när jag skrivit texten på min lilla bärbara och sedan flyttar in den hit

så ser både apostrof och accent fel ut. Gah!