Monthly Archives: oktober 2012

Presenter med tidsbegränsning

Apropå gårdagens funderingar på barnkalas och presenter: Kan man inte ha presenter med någon sorts tidsbegränsning?

De flesta saker man ger ett barn är ju trots allt bara intressanta under en begränsad tid – låt säga max fem år – för sedan har barnet vuxit ifrån. Efter det kommer sakerna att vara ett problem. Åtminstone här. För mina barn känner en väldigt stark äganderätt till saker de fått. Typ ”javisst, jag är för gammal för den och har redan alldeles för många sådana och har inte använt dem på flera år, men den är MIN, så jag tänker inte ge bort den”.

Om man istället gav presenterna med tidsbegränsning – den här är din, men max i fem år, sedan måste du ge den vidare till någon yngre – så skulle man slippa problemet. Och öka toleransen för att ge begagnade saker.

Kanske skulle det dessutom göra att de faktiskt uppskattade sakerna mer under den tid som de hade dem? Som en lånebok som man läser ut för att man vet att man snart måste lämna tillbaka den, eller som man umgås intensivare med någon som rest långt och är på besök några dagar.

Bara en tanke.

 

Bajs

Hur kommer det sig egentligen att bajs är så tabu? (Utom möjligen småbarnsföräldrar emellan – och då gäller det också bara just småbarnens bajs.)

För alltså, alla bajsar ju. Och bajs är inget konstigt, och i normalläget inget farligt heller.

Och visst, må vara att folk inte vill diskutera färg, form, konsistens och lukt närmre. Det kan jag förstå, även om det inte bekommer mig så mycket.

Men jag fattar inte det här med att folk liksom inte ens kan kännas vid ATT de bajsar. Det här med att man liksom inte ”får” säga att ”jag bajsade”, utan att i den mån man alls måste säga något så används omskrivningar som ”jag gjorde nummer två” eller ”jag behövde göra stort” eller andra liknande varianter.

Varför då, liksom?

Eller det här som man läser om ibland med folk som lägger papper i toaletten för att det inte ska höras att de bajsar, eller som låter bli att bajsa under arbets- eller skoldagen för att de inte vill att det ska höras och alltså håller sig tills de kommer hem (hur är det ens möjligt?).

Jag fattar inte.

Och jag tycker det är idiotiskt. Kan vi inte bara sluta? Kan vi inte bara lägga av med att trassla till det så mycket? Det är ju verkligen ingen big deal, liksom.

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta ”billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två ”lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

Det där med hösten…

Det är höst.

Och som vanligt på hösten är det lite för stressigt.

Egentligen är det alldeles hanterligt stressigt. Stressigt med huvudsakligen kul saker. Stressigt där jag egentligen inte är ytterst ansvarig för så mycket. Fullt hanterligt. Inget jag mår dåligt av.

Men ändå. Stressigt. Så där så att jag raskar på och försöker hinna det som måste hinnas och sopar undan en massa annat som jag inte hinner bry mig om, just nu. Det får bli sen.

Tänka och känna får också bli sen. För jag hinner inte nu. Och jag orkar inte nu.

Det märks inte minst på tåget hem. Den där stunden när jag normalt sett sätter mig och skriver ihop ett blogginlägg som legat halvfärdigt i huvudet. Jag gör inte det för tillfället. Huvudet orkar inte igång. Inte hjärtat heller. Jag spelar patiens på datorn istället. Det stör mig, för jag vill göra saker som ger mig nåt, och det gör inte patiensen, men jag orkar liksom inte blogga. och samtidigt är jag för rastlös för att bara sitta och göra ingenting. Fast jag säkert skulle behöva det.

Ekorrhjul. Eller, jag försöker hinna för mycket. Tar för lite hand om mig själv. Värnar inte min egentid. Min kväll i veckan ska vara just min. Även när jag kommit hem från träningen. Men barnen kastar sig över mig så fort jag kommer hem, vill att jag ska svar på ditten och göra datten, läsa för båda och sitta hos båda när de somnar och så vidare, och jag är för trött, och det dåliga mammasamvetet tar över och får styra och jag ägnar mig åt dem fastän jag egentligen inte orkar och inte borde.

Missförstå mig inte. Jag mår ganska bra. Tror jag, i alla fall. Och jag är enormt tacksam för sertralinet, för det ger mig balans, hindrar mg från att falla i ångest, hjälper mig att balansera och inte stressa upp mig.

Men det är ändå höst. Det påverkar mig ändå med hösten i kombination med brist på vila.

Och jag står där på träningen, i slutet av andra passet, och inser att nu måste jag gråta. Att tårarna börjar välla ut, rinna ur ögonvrån. Hulkandet. Och jag låter det komma, lite tacksam över halvmörkret i träningslokalen. Mn framför allt tacksam, och lite stolt, över att jag numera så väl vet att kommer gråten, då ska jag släppa ut den. För då behövs den. Och det hjälper att gråta. Få loss spänningar. Att jag gråter betyder att jag fått loss något. Men om jag stänger av och hindrar gråten som blir det med tiden bara värre.

Gråta är svårt. Åtminstone när man behöver det. Ja, alltså att lyckas komma i sådan sinnesstämning att gråten kan komma när problemet är att man spnner sig och stänger av så mycket att man likom aldrig får den kontakten.

Så jag är stolt över gråten. Stolt över att jag låter den komma.

Jag vandrar genom höstliga gator i delar av Malmö jag aldrig varit i förut. Och på något vis får det mig att hamna på höstliga gator i Malmö för tretton år sedan. Tillsammans med någon som oftast var långt långt borta. Intensiva känslor. Bruna temuggar. En balkong i ett kollektiv. Lasse Winnerbäck som ett soundtrack till hela tillvaron.

Det är märkligt hur hösten på samma gång liksom får mig att stänga av känslor och komma närmre dem.

 

Vad betyder egentligen 100 procent?

Låt oss anta att det står ”100% bomull” i tröjan du har på dig. (Det är ganska stor sannolikhet att det står så. Om det inte gör det, så har du säkert någon annan tröja där det står så, så du kan ju låtsas att du har den istället.) Vad betyder då det?

Ja, svaret är inte så självklart som det kan verka. Det betyder i alla fall INTE att tröjan består av 100% bomull. Det betyder 100% av textilråvaran är bomull.

Förmodligen är betydligt mindre än 100% av tröjans vikt (eller volym) bomull. Däremot har jag ingen aning om hur stor procent det egentligen handlar om (men om du vet får du hemskt gärna berätta!).

Det är ju egentligen ganska självklart, om du tänker efter. Sannolikt är din tröja färgad – färgen består ju inte av bomull (om du inte har en tröja av färgväxande bomull, men det slog liksom aldrig särskilt stort, tyvärr). Kanske har den till och med ett tryck. Trycket kan vara av ganska olika typ, allt från något så tunt att det knappt känns till flera millimeter tjockt av något som känns gummiaktigt. Trycket är inte heller av bomull. Fråga mig inte vad det är eller hur miljö- eller hälsofarligt det är, för det vet jag inte.

Grejen är just den: jag vet inte. Jag får ingen information om vad tröjan innehåller, utöver själva textilråvaran.

När det gäller mat finns det krav på att ange vilka ingredienser som ingår. Både råvaror (griskött och vetemjöl) och tillsatser (bakpulver och E-nånting). Dessutom anges om det kan finnas spår – alltså extremt små mängder av att det hanterats i samma rum – av ämnen som en del människor är extra känsliga för.

Sådana krav finns det inte alls för kläder eller textilier. Det behöver inte på något vis anges vilka kemikalier (”tillsatser”) – färgämnen och annat – som ingår i produkten. Inte heller vilka ämnen som använts i produktionen och som det därför kan finnas spår av.

Ja, det finns människor som är överkänsliga mot en del av de här ämnena. På det där mer direkta viset, att de får klåda och utslag och mår dåligt. Och många av ämnena är sådana som är dåliga för oss alla i längden.

Men som sagt var, för kläder och textilier finns inga krav på ordentlig innehållsförteckning. Jag gissar på att det skylls på att vi inte äter kläderna? Men vi har kläderna på oss, mot vår hud. Och huden är jättebra på att ta upp och släppa in små ämnen. Jag gissar dessutom på att svett och fett från vår kropp underlättar i att få kemikalier att lossna från kläderna och komma i kontakt med och in i huden. Små barn (och även större)  har dessutom ibland en tendens att tugga och suga på kläderna.

Visst, som småbarnsförälder har jag ”fått lära mig” (inte den officiella vägen) att man bör tvätta kläder och annat innan barnen får använda dem första gången, åtminstone när barnen är små, för att bli av med det värsta av kemikalierna. Men är det inte ganska vansinnigt att det ska behövas?

Eller är det bara jag som är konstig när jag tycker att det borde framgå av lappen i tröjan hur mycket ”tillsatser” eller kemikalier den innehåller?

Att skiljas är att dö en smula och visst gör det ont när sängar säljas

När åttaåringen var 20 månader fick han överta min gamla växasäng. Nejdå, inget jag haft sedan barndomen; den skaffades när jag redan flyttat hemifrån för att ha i mitt gamla barndomsrum, så jag har ”bara” haft den några somrar. Men ja, en vettig furuutdragssäng, med bäddmått 80×200 i maxutdraget mått. Han har sedan haft den fram till ganska nyligen, när vi bytte till en säng som funkar bättre för en nästanungdom med föräldrar som ska läsa godnattsaga och också sitta i sängen.

Så igår fick vi sålt den gamla växasängen.

Det är inte för pengarnas skull vi sålde den. Men det är inte rimligt att en bra, fullt användbar säng står och samlar damm, eller kanske snarast står och ruttnar på grund av dålig förvaring. Saker är till för att användas. Hushållning med resurser innebär att färre saker ska in i systemet och att de som kommit in i systemet ska användas tills de är slut. Typ. Alltså ska saker man inte har nytta av längre och inte heller kommer att få nytta av inom överskådlig framtid, säljas. Och vi har inte plats att ha en säng ståendes.

Men det har gjort riktigt riktigt ont i åttaåringen av att behöva skiljas från sängen. Även sedan han fått den nya sängen, och gillar den, så har han haft väldigt svårt för det här att vi ska sälja den gamla. (Han har över huvud taget svårt med det här att skiljas, till exempel när någon som hälsat på ska resa hem igen eller så.)

Och jag tänker att även om många människor inte visar sina känslor så tydligt som honom, så är det nog många som fungerar på liknande sätt, och att den där nostalgiska sidan ofta är ett hinder för begagnatmarknaden. Det är helt enkelt för svårt att göra sig av med saker som man fått en känslomässig koppling till, även om de inte fyller någon funktion längre.

Ja, även jag är nostalgisk och sparar saker som inte är vettiga att ha kvar. Definitivt.

Vi är så hopplöst långsamma

Läser om andra som tagit ledigt en dag från jobbet och tapetserat om ett rum. Tänker att vi måste vara ruskigt långsamma. En dag, liksom? Riva bort det gamla, fixa till underlaget så att man kan tapetsera på det, och så vidare, innebär bara det jobb för ett antal dagar.

Ja, det är väl olika förutsättningar. Ja, jag vet!

Men ibland får det mig att känna mig ganska inkompetent. Eller långsam och lat.

Gipsputs

Här har man gått och längtat efter att få lov att göra det uppbyggliga arbetet (istället för bara nedrivandet), och så lagom tills det är dags så har det ryggonda alltså återvänt.

Ja. Dags för gipsputs på väggarna. För att jämna till underlaget, dels eftersom den nu delvis frilagda kalkputsen är grovkornig/skrovlig, dels för att det bitvis sitter tjocka lager tapet och/eller spackel och det därför behöver bli jämntjockt.

Eftersom min rygg bråkar så har jag inte vågat gå ut och ställa mig i regn och kyla och blanda bruket (vilket jag annars finner kul – ja inte regnet och kylan men brukblandadet), utan det har min man fått göra. Men putsandet har jag klarat av.

Ja, jag gillar att putsa.

Jag är inte proffs, absolut inte. Men det blir helt okej. Typ rätt snyggt. Tillräckligt snyggt för att jag ska tänka samma sak som jag tänkte när vi putsade våra första väggar, med kalkbruk, i kontoret för nio år sedan: det här måste vi göra ”på riktigt” i något rum sedan, så att vi får riktiga synliga putsväggar.

Och jag gillar putsandet i sig. Att smeta på bruket. Känslan av att arbeta med massan. Att hitta tekniken – som liksom aldrig stämmer med det som står beskrivet, känna mig fram, hitta ”den rätta knycken”, i hur jag hanterar bruket och slevar och brätten. Och se den snygga ytan växa fram. Se den långsamt torka, övergå från en sorts grå till en annan och slutligen ljusna och torka.

Nu har jag tagit en liten paus för ryggen. Snart får jag förhoppningsvis te, och sedan ska jag göra av med det sista bruket i hinken för idag.

Jävla rygg (igen)

Och så ”plötsligt” slår det ryggonda till igen.

Ja, det känns plötsligt och från ingenstans. Men börjar jag tänka efter hittar jag assor med möjliga bidragande orsaker.

  • Stress/mycket att göra. Då spänner jag mig. Och glömmer ta pauser.
  • Det här med diskmaskinen – så att man plötsligt står och handdiskar igen (det är inte ryggen van vid)
  • Kylan som kom nu ett par dagar, och säkert hösten i största allmänhet
  • Övningar jag inte är van vid på träningen
  • Mens den gångna veckan (min kropp är alltid ömtåligare då – de gånger jag skadat mig har i princip alltid varit när jag har mens)
  • Allmän hösttrötthet

Jag tror det var minst två saker till jag tänkte på nyss som jag redan glömt igen.

Det började komma krypande lite i torsdags, lite igår. Och idag har jag stelnat till och det ökat på under hela dagen.

Jag vill inte alls!

Skolan måste lära barnen veta HUT! (Hållbar utveckling, alltså)

Det pratas ibland om att skolan har en viktig roll i att lära barnen om miljöfrågor. Det håller jag helt med om (och jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att förklara för barnen). Men det är viktigt att komma ihåg att hållbar utveckling i skolan inte bara handlar om att lära ut de teoretiska resonemangen, de kemiska, fysikaliska och biologiska orsakerna till miljöproblemen eller för den delen att lära barnen de klassiska lösningarna (res med tåg, släck efter dig och ät ekologisk mat, typ) att rabbla utantill som gamla historiska årtal. Kunskapen är viktig som bakgrund. Men för att få riktig effekt så behöver barnen också lära sig vad det konkret innebär i vardagen (det gäller förstås vuxna också) och göra. Praktiska färdigheter. Mycket handlar ju om att ändra vanor, och när det gäller barnen kanske man kan hindra dem från att skaffa sig alltför många miljödåliga vanor eller i alla fall bryta dem innan de fastnat för hårt.

Det handlar om praktiskt kunnande i slöjden. Att kunna laga saker som går sönder – kläder, möbler och så vidare. Men också kunna skapa och tillverka av det som blir över. Av ett antal restlappar av tyg kan man sy en barnklänning. Av ett gammalt lakan en skjorta. Gamla utslitna jeans ger lappar till att laga andra jeans. Men då krävs att man 1. tänker tanken och 2. vet hur man ska göra och 3. har provat något liknande och därför vågar prova. Med lite kunskap kan man våga sig på att piffa till gamla saker som loppisfynd och liknande så att de istället blir kul och förnyande. Byxlappar kan få en kul form, ett hål i kappan kan lagas med ett snyggt broderi, och t-shirten som börjat bli sjaskig i färgen kan färgas om. Den som skaffat sig syvana kan sy egna personliga tygkassar att ha med till mataffären istället för att köpa plastkassar.

(Över huvud taget behöver den kreativa verksamheten inom skolan bli mer inriktad på saker som faktiskt kan ha någon funktion. Eller i alla fall komma ifrån massproducerandet. Som det är nu kommer barnen hem med oändliga mängder saker som måste sparas till tidens ände under en konstant dammsamlande. Fram för mer kreativitet där man samtidigt försöker tillverka saker som fyller någon sorts funktion! Det ger dessutom en annan sorts stolthet.)

De behöver plocka isär saker, se hur de är byggda, hur de fungerar, och också prata om hur de olika delarna tillverkats, och vilken påverkan de haft på miljön när de tillverkades och vilken påverkan de kommer att ha när de till slut blir avfall. De kan testa att bygga solpaneler och titta på att man själv kan producera el till cyellyset med en dynamo. Och skolan kan ordna bytardagar där barnen själva kan byta bort leksaker och annat de tröttnat på (för säkerhets skull förankrat med föräldrarna, antar jag…)

I hemkunskapen behöver de lära sig att laga god klimatsmart mat. Det är bara om man känner sig bekväm med de kloka råvarorna som man ger sig på att laga dem (eller, det gäller åtminstone för många). Det man är van att laga lagar man. Om man lärt sig laga god vegetarisk mat och vant sig vid vegetarisk mat som en normal företeelse ökar sannolikheten att man också äter det ibland. Bara det faktum att man själv har lagat maten ger en stolthet som kan få en att våga smaka saker man annars aldrig skulle våga eller gå med på. De behöver lära sig resurshushållning: att ta tillvara alla delar av ett djur, koka buljong, etc. De behöver lära sig att tacokrydda inte är ett färdigt pulver som växer i färdiga påsar utan något man kan blanda själv av riktiga kryddor. Och det är jättebra om de dessutom kan få prova på att odla en del grönsaker själva i skolans regi.

Eleverna kan ägna sig åt ”grävande journalistik” (kanske som ett samarbete mellan svenska och SO-ämnen?) och fråga i affären var maten kommer ifrån och hur den transporterats dit, eller ha veckovis ansvar för att se till att lampor släcks och dörrar inte står öppna för länge.

Det finns helt enkelt möjlighet till ungefär hur mycket hållbart lärande som helst i skolan :-)

Det handlar om attityder och värderingar. Det kan bli hippt och coolt med lagade kläder och begagnade prylar, även bland barnen. Barnen behöver lära sig att värdera att någon lagt ner arbete på en sak istället för att det ska handla om nyaste och flesta prylarna. Där har skolan deifinitivt en viktig roll, både i att bemöta jämförelser och kommentarer i vardagen och i att arbeta med långsiktiga värderingsövningar.

Det handlar mycket om att knuffa i rätt riktning och att se till att det helt enkelt är enklast att göra det som är rätt och bra, eller inte ens bara enklast utan att det helt enkelt bli självklart. (Det kallas visst för nudging.)

För övrigt ska jag be om ursäkt för rubriken. Hållbar utveckling förkortas ofta HUT, och jag kunde inte låta bli. Speciellt med tanke på att jag tänkte att kanske någon som aldrig annars skulle läst texten gör det nu.