Category Archives: Reflektioner och tankar

Hänsyn

Plötslig insikt:
Jag har lärt mig att alltid visa hänsyn till alla andra.
Jag har lärt mig att aldrig förvänta mig att andra ska visa hänsyn till mig.

Jag har lärt mig att om jag förväntar mig att andra ska ta hänsyn till mina behov, då är jag krävande och besvärlig. Om jag desperat påpekar att det här är viktiga behov för mig som behöver beaktas för min skull, då är jag arg och tar för mycket plats.

Och då anses det att jag inte visar hänsyn till andra – bara genom att jag ber att det ska visas hänsyn till mig.

Och att värna ”tredje persons” behov – i form av exempelvis Jordens behov – har för övrigt för det allra mesta setts som att se till mitt eget personliga.

Jag föddes inte sån här. Jag föddes med en självklar känsla för att värna min egen rätt att vara jag.
Tyvärr tror jag det inneburit att omvärlden känt ett ännu starkare behov av att lära mig av med det.

Du ska fan inte tro att du är värdefull som du är.
Du ska fan inte tro att andra ska anpassa sig till dig.Det är fanimej du som ska anpassa dig till alla andra.

Så har jag istället lärt mig att be om ursäkt för mina egna behov. I alla upptänkliga situationer.

Förlåt för att jag är människa.
Förlåt för att jag inte är precis som alla andra människor.
Förlåt för att jag inte gillar samma mat eller musik eller kläder som du.
Förlåt för att jag blir trött av sånt som du blir pigg av.
Förlåt för att inte klarar eller vill spela med i spelet att vara som alla andra.
Men jag håller mig här på min kant där jag inte är i vägen, där jag stör så lite som möjligt.
Jag har på mig mina konstiga kläder när ingen ser – om jag tillåter mig att minnas att jag gillar dem – och lyssnar på min musik när ingen annan hör.

Och när någon klampar på på sätt som får mig att må dåligt så har jag lärt mig att hålla inne impulsen att säga ”Nej”. För att inte störa, inte vara besvärlig, inte göra någon arg.

Jag tar hänsyn till motparten och tar själv den jobbiga smällen inombords.
För det är så jag lärt mig att man ska göra. Om man ska accepteras.

Ändå hänger vi upp oss på små skillnader

Jag bakar tårta till nyblivne elvaåringen.
Det blir sockerkaksbotten, hallonsylt emellan, marsipanlock (köpt), och så grädde överst. Ja, utanpå/ovanpå marsipanen. Eventuellt även grädde under marsipanen, men det ska vara grädde ovanpå marsipanen också. Det är så han vill ha den.
Det är inte så jag skulle välja. Men det är inte min födelsedagstårta.

Jag funderar på det där. På de små skillnaderna. Små detaljer som kan göra jättestor skillnad för att glädja en person eller få omständigheterna att passa bättre för en viss person och hens smak eller personlighet eller behov.

Vi människor är så lika när det kommer till så väldigt mycket. Ändå hänger vi så ofta upp oss på de små skillnaderna och tycker att alla ska vara så som vi själva är.

Man ska ha ”rätt” intressen, se ”rätt” ut, fira ”rätt” saker, fungera på samma sätt som alla andra i skola och arbetsliv. Och ha sin marsipan ytterst på tårtan.

Men att han vill ha grädden ytterst betyder inte att du också måste ha det. Man kan göra olika och ändå leva i samma samhälle.
Enda gången du behöver ÄTA tårtan med grädden ytterst är om du är här och äter tårta på hans födelsedag. Och t o m då kan du låta bli om du vill.

Tillit

Litar du på andra människor?

Det är en vanlig fråga i olika undersökningar, och det dras alltid en massa slutsatser av svaren man fått in. Men vad är det egentligen folk svarar på? Eller, vad menas egentligen med frågan?

Jag skulle nog säga att jag överlag litar på att människor omkring mig vill gott. Att de flesta människor vill vara goda, vara snälla, inte vill skada sina medmänniskor, och så vidare. Så överlag litar jag på människors goda intentioner. Jag antar att det betyder att jag antas svara att jag litar på människor?

Ändå skaver det att svara ja på frågan. Dels skaver det för att det liksom är lite fult att inte lita på människor. Dels skaver det för att min brist på tillit inte handla om intentioner utan om genomförande.

Som sagt var, de allra flesta vill väl. Även människor som skadat mig och mina barn djupt på känslomässiga plan har velat synnerligen väl och haft de bästa intentioner. Det hindrar inte att de åstadkommit stor skada. (Ibland beroende på att dessa personer litat för mycket på sin egen förmåga att bedöma vad som är rätt för andra istället för att lita på att vi själva förstår vad som är bra och dåligt för oss.)

Men även när det gäller människor jag tycker om på riktigt, människor som känner mig och vet och förstår vad som är bra eller dåligt för mig, så har jag svårt med tillit. Ofta är det kopplat till att människor är mänskliga. Människor vill väl och lovar att göra saker, men sedan hinner de inte eller orkar inte. Eller glömmer. Eller så visar det sig att det de sagt att de kunde är något de i själva verket inte alls kan. Eller så slänger de bara ur sig det allmängiltiga ”säg till om det är något jag kan hjälpa till med” fastän de egentligen inte har tid eller ork eller möjlighet och egentligen bara ville säga ”Fan så jävla skitjobbigt du har det!”.

Och… människor ska vara mänskliga och ska få lov att vara mänskliga. Det kan jag inte klaga på, får inte klaga på. Men.. det gör ändå något med min tillit. I alla fall när det blir många gånger, från många människor. För samtidigt som det ständiga budskapet, i teorin, är att man ska be om hjälp och att människor gärna hjälper till, så är budskapet i praktiken att till syvende og sidst så är det upp till mig själv. Om saker verkligen ska göras, om det verkligen är viktigt, så kan jag ändå inte lita på att någon annan ska göra det, utan då behöver jag göra det själv. I de allra flesta fall. Inte i alla fall, absolut inte med alla personer. Men så pass ofta att det ändå påverkar.

Så: jag litar på att de flesta människor, överlag, vill mig väl – även om det finns undantag. Men det är sammantaget rätt få människor jag litar på fullt ut när det kommer till kritan.

”Saknar sjukdomsbeteende”

Det ligger en text och skvalpar i nitt huvud. En text som inte riktigt vill komma loss och ut ”på papper”/ut i bloggen. Mest av allt för att det är en krävande text. En text som består av många delar. Är det något jag inte har nu så är det det fokus som krävs för att fånga ihop många olka bitar och skriva ner dem och strukturera. Och risken är att jag ger upp och postar som enskilda stycken, allteftersom jag lyckas skriva klart något. Det vill jag inte i det här fallet. Jag vill ha det samlat. Men risken är att jag ger upp innan dess. (Dessutom vet jag ju egentligen att längre texter dessutom minskar sannolikheten att någon ska orka läsa.)

Men jag gör ett försök. Vilket innebär att i bästa fall så har jag redan suttit och skivit på den här texten vid ett antal tillfällen när jag slutligen publicerar den och du kan läsa den.

Nå. Vi tar avstamp i rubriken. ”Saknar sjukdomsbeteende.” Det är ett konstaterande och omdöme från den läkare som skrivit mitt senaste sjukintyg – och hans förklaring till att FK inte tycker jag ska ha sjukpenning fastän jag har rejäla kognitiva problem pga utmattning, ångest och depression.

Jag saknar sjukdomsbeteende, säger läkaren. Det betyder att det inte syns och märks på mig hur jag mår. Jag är samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig – det som kommer ut ur mig när jag berättar (framför allt muntligt) är en liten avskalad slutsats som inte visar något kaos, någon ångest, någon depression.

Jag håler med läkaren. jag saknar ”sjukdomsbeteende”. Anledningen är att jag lärt mig att hålla ihop. För att det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet.

Det är det jag tänkte försöka bena i. Eller i alla fall förklara. Rada upp de orsaker jag själv ser till att det blivit så.

Och jag är själv rädd att jag kommer att missa eller tappa bort flera av dem. För jag minns – och sedan glider det under horisonten och jag får inte fatt i det och sedan har jag tappat det. Det är en bit i hur jag mår och funkar för tillfället. Uselt närminne – och om jag försöker anstränga mig och få fatt i det igen så lyckas jag inte men däremot anstränger det hjärnan ofantligt.

Men man kan väl börja med att konstatera att grunden är diskrepansen mellan vem jag EGENTLIGEN är och hur jag vet att man ”ska” vara. Och det låter ju förstås jättedumt – var och en ska väl få vara vem den är? Och alla som känner mig vet att jag inte har några problem (eller i alla fall oftast ganska små problem) med att ha andra åsikter eller annan smak än andra.

Däremot är det inte lika lätt att funka på andra sätt än andra. Det är långt mindre accepterat att till exempel visa känslor spontant i ”fel” situationer än att tycka om en viss sorts musik eller eller ha ett visst ideologiskt engagemang (i alla fall till en viss gräns).

Och jag har ju lärt mig utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så så bemöts jag på sätt som tydliggör att så där ska jag inte göra. Och då slutar jag göra det. I alla fall utåt. Jag visar inte upp det. Jag stänger till om det. Men det som händer, reaktioner i mig, de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen, och därmed får jag inte heller någon hjälp eller lättnad.

Så var ska jag börja? Jag tror jag börjar med det här med att visa känslor?

Egentligen är jag en person med mycket känslor, och det naturliga för mig är att visa dessa känslor. Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir glad, och jag blir det med besked. Eller brukade bli. Jag brukade bli arg när jag blev arg – och det brukade synas på mig, höras på mig. Jag brukade bli ledsen och besviken.

Men jag har också i alla tider fått veta att det inte är okej. Jag har fått höra att jag pratar för högt, när jag tycker jag pratar normalt. Jag har fått höra att jag höjer rösten när jag inte alls tycker att jag gör det. Jag har fått höra (och får fortfarande ibland höra) att jag låter arg när jag inte ens är arg. Jag har tydligt ftt höra, igen och igen och igen, att mitt naturliga sätt att yttra mig, till och med i helt odramatiska situationer, är för mycket. Att jag måste lägga band på mig när jag inte ens tycker att det handlar om något alls, när jag inte ens tycker att jag visar några känslor.

Och de gånger jag verkligen visat känslor, spontana känslor i situationer som varit starkt känslopåverkande, så har det varit långt värre. De flesta tillfällena minns jag inte, jag har väl förträngt och jagat undan dem. Men jag minns definitivt fortfarande den där gången på högstadiet på en kemilabb när en kolv med något i gick sönder. Det stora känslosvallet med många sorters känslor – ilska, ledsenhet, besvikelse, och dessutom ogrundade anklagelser mot mig. Och jag minns de hånande skratten riktade mot mig för att jag visade känslor. Hånskratt för att jag visade vad jag kände.

Det man lär sig av sånt är just att inte visa känslorna. Att man till varje pris måste låta bli att visa känslorna – bli arg, bli ledsen, skrika, svara emot – för visar man känslor så används det som ett skäl till att trampa på en.

Som sagt var, det är fler tillfällen, det vet jag, även om det bara är det tillfället som ligger kvar så tydligt att jag kan plocka upp det.

Till detta har vi också alla tillfällen när jag som barn blev stoppad av vuxna från att säga min mening bara för att jag var barn. Oavsett om jag var mer påläst eller hade bättre koll så skulle jag hålla käft ust för att jag var barn/ungdom. Och gjorde jag inte det så sågs det dessutom som att mina föräldrar var dåliga för att jag pratade.

Så, alltså: Visa inte vad du känner Sanne. Visa inte att du är arg, för det är fult. Visa inte att du är ledsen. Och visa för guds skull inte att du är glad! Allt detta kan användas emot dig, till att trycka ner dig och tala om på vilka sätt du är dålig. (Fast känslorna finns ju kvar ändå. Inuti. Instängda. Avstängda. Bakom masken. Eftersom de inte får komma ut så ger de sina effekter inuti istället.) Och om du är glad, är du helt säker på att du är glad för något som är motiverat att vara glad för? Eller något det är okej att vara glad för? Eller att du gillar något man inte får gilla? Fel musik? Fel böcker eller filmer? Eller rentav… fel person?

Ja. Kärlek är definitivt ett sånt där område. Det var uppenbart en väldigt viktig sak – för alla andra – från strax efter att man blivit typ tio år. Både vuxna och jämnåriga var oerhört nyfikna. Det antogs att man skulle vara intresserad av och kär i killar. Det antyddes och frågades jämt och ständigt, och hela tiden med en retsam underton, ett hånfullt retfullt skratt. Det var tydligt att det var fel att inte vara intresserad, men också att det var nästan lika fel om man inte var kär i eller intresserad av rätt personer eller av rätt skäl – samtidigt som man ändå skulle svara. Det fanns inget sätt att göra rätt, du kommer alltid att göra fel. Men risken att trampa i klaveret var större om man var intresserad av fel personer än om man inte alls var intresserad – eller det var i alla fall lättare att hantera att svara i det senare fallet. Och det krävdes liksom ofta att man kunde svara kategoriskt för att folk skulle bli tysta och lämna en ifred. Och trots detta lider jag fortfarande av en incident från när jag nyss hade bytt skola pga flytt, i femman. Tjejer i den nya klassen frågade mig om pojkvänner. Jag svarade att nej, jag hade aldrig haft någon pojkvän – men det var väl ingen brådska, jag var ju inte ens tolv år ännu? Och strax därefter visste alla att hon den där nya hon hade tydligen någon sorts princip om att hon inte skulle ha pojkvän förrän hon fyllt 12 år. Nej, det sa jag inte!

En annan känsla man inte heller får visa är besvikelse. Man får inte bli besviken – på inställda planer, på saker som inte blir av, på människor som lovat att göra saker som de sedan inte gör. För det finns alltid skäl. Man får inte ha förväntningar på andra människor, och absolut inte ställa krav. Den enda man får ha förväntningar eller krav på är sig själv. Så är man besviken så är det sig själv man måste rikta besvikelsen mot. Ännu fler känslor man inte får visa utåt utan bara hantera inåt alltså.

Nå. Så känslor ska man inte visa och helst inte prata om heller. Med andra ord får vi hålla oss till fakta. Och tja, på det området delar jag förmodligen erfarenhet med många tjejer/kvinnor: det ställs oerhört mycket högre krav på tjejer/kvinnor att ha stenkoll och vara ordentligt påläst för att få lov att uttala sig – och till och med när man faktiskt är påläst och har stenkoll så blir man ändå tilltalad med lilla gumman (och inte sällan får man dessutom svar som ändå handlar om att man skulle fört fram känsloargument – oavsett hur saklig man varit).

Men i alla fall. Nu har vi byggt en Sanne som vet att hon ska undvika att visa känslor och som vet at hon måste vara saklig och påläst och framföra faktaargument. Och det gäller att tänka och agera rationellt och göra rationella val!

Fast jag är en ambivalent människa. Inte vad gäller allt – i en del sammanhang vet jag snabbt och enkelt vad jag vill och tycker. Men i andra sammanhang kan jag vara väldigt ambivalent. Och att vara påläst och ha koll på fakta – vilket jag ju dels ofta är för att jag tycker fakta är intressant men också för att jag ju lärt mig att jag måste det – innebär mer ambivalens. För ju mer man vet desto mer finns det att ta hänsyn till. Olika aspekter som ska vägas in. Hänsyn till människor omkring mig, hänsyn till miljö, hänsyn till ekonomi, hänsyn till hälsa, hänsyn till tid, och så vidare – självklart beroende på vad det handlar om.

Ja, den där ambivalensen har ett överlapp med min ångest. Ett påtagligt överlapp.

Man ska göra rationella val där man väger in alla faktorer. Och mitt huvud går varv på varv på varv med att väga samman. Men man ska inte slösa tid och energi på det sånt där! man ska vara snabb och rationell och bara bestämma sig! Inte lägga en massa tid på att vela och ha sig. Det är ju inte vettigt till något. Och ja, det vet jag, för det har jag fått höra på den tiden jag yppade något om mina tankar, mina velanden. Att vara ambivalent är definitivt inget fint. Man ska kunna ta snabba enkla beslut och inte vara så jävla omständlig och krånglig. Bestäm dig nu, Sanne!

Så jag säger inget högt om alla de där varven mitt huvud far runt. Vare sig det handlar om att jag står i affären och funderar över vilken mat jag ska köpa eller om det handlar om att sonens axel gått ur led och jag funderar över olika sätt att kontakta vården, olika sätt att hantera eventuella runtflyttningar i schemat för att jag inte kan vara på vårdcentralen och jobbet på samma gång samt olika scenarion om hur mycket skada som åstadkommits på axeln. Jag ska tillägga att det här är en väldigt förenklad bild av det där kaoset i mitt huvud. Det är ett stort garnnystan av trådar åt alla håll och kanter. Och jag VET att om jag började berätta om alla de där trådarna på riktigt så skulle jag bli avbruten innan jag ens hann halvvägs. Folk orkar inte höra klart. När jag kommer en bit så kommer jag att bli avbruten och få veta att så där kan man ju inte hålla på, så kan man ju inte tänka, nu får du ta och släppa det där. Gör nu bara så här.

Mm. Ja, jo. Fast att du säger åt mig att så där kan man ju inte hålla på och tänka nnebär ju inte att jag slutar tänka och fundera så där. Det innebär bara att jag slutar säga det högt. Hade jag fått säga det högt och fått respons när jag fått chans att prata klart så hade min hjärna spunnit mindre och tanksnurrorna hade haft chans att avbrytas. Men om jag inte får prata klart utan bara fortsätta samtalet med mig själv så fortsätter det varv på varv på varv, tills hela hjärnan håller på att brinna upp.

Det är därför skrivandet är en sådan stor hjälp för mig. För när jag skriver så får jag prata till punkt. Jag får möjlighet att följa alla spåren utan att bli avbruten. Då kan jag uttrycka det jag behöver uttrycka.

Men om jag pratar, muntligt, så kommer jag sannolikt att bli avbruten långt innan jag är klar. Eller så slutar motparten lyssna. Eller rentav börjar prata om något annat för att hen tröttnat.

Så jag har ju lärt mig att inte göra det. Inte berätta vad som verkligen tynger mig, alla de där tankespåren som ger kaos. Istället ger jag den sammanfattade, extremt korta versionen. Istället för axeln och läskigt och sjukvårdsupplysningen och akuten och åka in nu? och ringa direkt imorgon bitti och telefonköer och röntgen och arbetstider och flex och mötet jag skulle på och läskigt och fem minuter till av kaos så sammanfattar jag och säger att axeln gått ur led och att vi måste lösa det. Jag låter oerhört samlad och strukturerad och som at jag har stenkoll på läget. Och ingen fattar att jag har panik, både känslomässigt och belastningsmässigt och organisationsmässigt.

Det är det det innebär: ”Saknar sjukdomsbeteende.” Kaoset syns inte utåt.

Men kaoset pågår ändå inuti. Känslorna. Resonemangen. Ambivalensen. Samtidigt som jag ställer krav på mig själv. Att vara rationell. Att inte slösa tid på beslut. Att inte slösa tid på ältande eller lägga tid på att vela. Att inte slösa med tid och tankar. Bara gör nu Sanne! Bara bestäm nåt! För det är så man ska göra.

Och om jag nu ändå faktiskt sätter mig och berättar, berättar om det som oroar mig, förklarar varför det oroar mig, förklarar hur min oro ser ut, så får jag alldeles för ofta respons som ändå förvärrar läget för mig.

En variant är att folk faktiskt tar min oro på allvar – fast på fel sätt. Jag med min ångest kan ju suga åt mig vilka ”faror” som helst. Många gånger är det verkligen helt irationellt och orimligt. Och då behöver jag få höra det – på ett snällt och vänligt och resonerande sätt. Tålmodigt. Någon som förklarar för mig i lugn och ändå lyssnande ton att sannolikheterna för det jag tänker mig är helt absurt låga. Det är så min ångest behöver hanteras. Men istället får jag väldigt ofta höra ”Ja, du borde verkligen gå och kolla upp det!” (eller vad som nu är den relevanta varianten beroende på ämne). Det vill säga istället för att mota bort ångesten så matar man den. Jag vet vad det gör med mig. Jag vet så väl att det är en dålig idé så jag låter hellre bli att berätta om ångesten om jag inte känner mig alldeles säker på att det inte är de svaren jag kommer att få.

”Du borde verkligen kolla upp det!” kan för övrigt sägas vara en specialvariant på att komma med oönskade råd. Väldigt ofta när jag faktiskt bara skulle vilja berätta om det som rör sig i mig, allt som far runt, allt som är jobbigt, så lyssnar folk inte klart utan börjar istället komma med diverse råd. Ofta råd som de skulle ha fått veta varför de inte är relevanta eller varför jag inte tänkt göra så OM de bara hade lyssnat klart, låtit mig prata till punkt, låtit mig berätta klart, istället för att avbryta. Dessutom kommer olika personer med helt motstridiga råd. Och det innebär att plötsligt så har jag en drös råd jag måste förklara för folk varför de inte funkar, jag har fått ännu fler trådar att rumstera runt i mitt huvud, men jag har fortfarande inte berättat allt det jag behövde berätta för att den jag berättar för ens ska kunna veta vad som pågår i mitt huvud.

Kontentan av detta är förstås att jag väldigt ofta inte säger något. För risken är att om jag säger något så kommer det att landa i att jag mår ännu sämre efteråt. Och därför landar det ofta i att jag möjligen, på sin höjd, berättar att igår var det en väldigt jobbig dag när jag var tvungen att hinna både den här saken och den här saken och dessutom hände den här saken. Och jag låter möjligen trött men som att jag har stenkoll på läget och inte alls är mentalt påverkad av det.

 

Nu har jag skrivit allt det jag kommer på och minns att jag skulle skriva. Förmodligen har jag missat flera aspekter som jag ville ha med. Så nu borde jag dels läsa igenom det jag redan skrivit, dels spara utkastet och sova på saken och låta det gå några dagar innan jag postar ifall jag vill komplettera.

Men läsa igenom orkar jag inte – struktur och genomtänkthet är inte sådant min utbrända hjärna pallar, och det är mycket jobbigare att läsa igenom än att skriva. Och bloggen/det skrivna är trots allt ett område där jag lyckats behålla spontanitet: jag skriver och trycker på knappen och så får det bli som det blir.

Så jag postar väl nu. Och så får jag väl lägga till sen om det behövs.

 

Tillägg 20190626:

Det dröjde förstås inte ens en timme efter publicering innan det började dyka upp aspekter som jag tyckte/tycker borde vara med och som jag förstås borde inväntat innan jag postade :P och ännu fler kom när jag hade gått och lagt mig igårkväll. Och nu när jag kommit på dem så borde jag förstås arbeta in dem i ovanstående. Struktur och logik och läsvänlighet och så där. Nå, jag har inte den kapaciteten i nuläget. Så jag lägger till här. Och risken blir väl att det blir överlapp. Det får vara så nu.

Den första biten jag vill lägga till handlar om att det här med att hålla ihop och vara på det sätt som omgivningen förväntar sig/kräver förstärks av att vara ensamstående mamma. Det finns större krav på att vara den sansade förnuftiga som reder ut och klarar av när man är förälder. De kraven blir skyhögt högre när man är enda förälder. Och de blir ännu högre när man är enda förälder (mamma) till ett barn som inte passar in i mallen (särbegåvad och med asperger). Jag måste på något outtalat sätt hela tiden bevisa att jag är en tillräckligt bra förälder och att det inte är mitt fel att mitt barn inte mår bra eller inte passar in och är ”som folk”. Och jag måste reda ut en massa situationer som det bara finns jag som kan hantera eftersom det inte finns någon annan. Jag har inget annat val än att hålla ihop och hantera och vara rationell. Även om det kokar inuti mig så finns inget utrymme för att göra annat än att agera och lösa. Sjukdomsbeteende förutsätter att jag har utrymme att släppa annat.

Så, nu kommer blandade nedslag och tillägg som jag stör mig på att jag inte orkar stoppa in ovan:

När jag berättar för någon om det som rör sig i mitt huvud så så utvärderar och anpassar jag liksom redan när jag berättar. Friserar på olika sätt så att jag ska lyckas undvika att få de reaktioner jag inte orkar med (goda råd, påspädd ångest av typen ”du borde kolla upp”, etc). Förutom att det friserar och kortar ner det jag berättar så är det förstås ansträngande i sig – och blir ytterligare ett skäl att inte berätta. Likaså krävs det att jag strukturerar min berättelse för att inte bli avbruten för tidigt. Det är också krävande. Därför skriver jag hellre.

Ytterligare en aspekt av det där att bli avbruten eller inte få prata klart eller få reaktioner innan jag hunnit säga tillräckligt eller att samtalsämnet – där JAG höll på att berätta om det som faktiskt ger mig panik – plötsligt glidit över på att någon annan berättar om något som hen kom att tänka på och som knappt ens kan sägas vara vagt relaterat, är knepigheten när man redan har svårt att själv tycka man själv är viktig nog att lyssna på. Ibland skulle jag vilja skrika ”Men hallå, låt mig prata färdigt här, jag hade något viktigt att säga!”. Men dels GÖR man inte så – folk blir upprörda om jag gör så. Och dels: om jag kräver att få prata färdigt så hävdar jag ju att jag är viktig. Det får man inte. Och jag har fått höra SÅ många gånger i livet att jag tar för mycket plats. Så jag försöker låta bli att ta för mycket plats. och då kan jag ju inte säga ”hallå, men jag behövde prata klart om det här”. (I frustrationen över att inte få prata klart så sitter jag sedan på nålar av allt det outsagda – och sedan undviker jag i ännu större utsträckning att ens försöka prata om något väsentligt.)

Angående det här med att vela kring saker – ska jag göra si eller så, med tusen flervalsalternativ som hänger samman – gäller förstås inte bara akuta saker som sjukvård och sånt. Det gäller allt. Och ofta är det nog svårare för folk att förstå när det gäller små vardagliga saker. Om jag försöker berätta högt om det som rör sig i mitt huvud så tycker folk verkligen att jag är alldeles för omständlig och jobbig. ”Ja men bara bestäm dig!” är den uttalade eller outtalade reaktionen. Folk vill inte höra mitt velande, mina långa harangor om att göra si eller så, träna eller inte, välja den dagen eller en annan. Folk tycker det är jobbigt. Och fel. Man ska inte vara så. Man är jobbig. Var inte jobbig Sanne! Var som man ska vara så att folk står ut med dig. Du är konstig nog ändå. Folk orkar inte. Jag är jobbig. Och jag vill ju inte vara jobbig. Jag är ändå jobbig och konstig och fel på så många sätt jag inte kan göra något åt, så de saker jag kan göra något åt – genom att helt enkelt hålla tyst och inte vara så besvärlig – de gör jag något åt. Förstås.

Och… det här med att välja är ju i någon mån alltid en fråga om att prioritera. Hur jag än prioriterar så har jag dåligt samvete. Skippar jag, som idag, träningen för att det blir stressigt (vilket får mig att må dåligt) och för varmt så har jag dåligt samvete för at jag inte tränar eftersom jag vet att jag mår bra av träningen och dessutom har läkaren påpekat att det är viktigt för min återhämtning att träna.

Och så just ja, det här med kärlek och sånt… Jag vet att jag tyckte fel killar var snygga, att jag tyckte fel saker var attraktiva etc. Jag vet att jag svarade fel saker på de frågor som ställdes om viktiga egenskaper i den så kallade sexualundervisningen på högstadiet, både enligt läraren och jämnåriga. Så jag lärde mig att jag var fel, tyckte fel – och att det var bättre att hålla tyst om allt sånt. Och de allra flesta gånger jag varit kär i livet så har ärligt talat ingen fått veta något alls. Jag har inte berättat. För varför berätta om den sortens sköra och viktiga och känsliga saker när man ändå bara riskerar att få höra att man har fel? Varför blotta sitt innersta, det där man knappt vågar lita på, när man ändå bara riskerar att få höra saker som sårar en?

Tillägg 20190627:

Efter kommentarer jag fick på annat håll igårkväll så inser jag att här behövs ytterligare förtydliganden (och med tanke på hur texten missuppfattats så undrar jag nästan om jag borde ta bort den helt, men nu gör jag så här).

För det första så kan man tydligen tolka texten som att jag blev ledsen över att läkarens formulering att jag saknar sjukdomsbeteende. Så jag vill tydliggöra: jag blev inte alls ledsen av formuleringen. Tvärtom. Det var ett begrepp eller uttryck eller förklaringssätt som vi diskuterade gemensamt, både jag och läkaren och sedan jag, läkaren och min chef och personalenhetsrepresentanten. Uttrycket gjorde mig inte alls ledsen, tvärtom var det i hög grad användbart och konstruktivt att diskutera och gav mig tankar vidare som är värdefulla för att fundera vidare på varför det blivit som det blivit. Efter att ha pratat vidare med chefen, och med andra, så har jag insett att det här inte bara är frågan om läkarbesök, det här är större än så. Chefen har konstaterat att det brukar gå att uppfatta när någon inte mår bra, att hon brukar kunna ana när saker är på väg åt ett dåligt håll, men att med mig gick det inte att se. Hon är själv synnerligen förbluffad över att ha missat det så totalt. Och vi letar sätt att förbygga att det blir så igen. Sätt att kunna upptäcka signalerna som jag så effektivt gömmer för både mig själv och omgivningen.

För det här handlar inte bara om den akuta situationen nu. Det handlar inte bara om hur jag agerar och reagerar i utmattningen, det handlar snarast om hur jag agerar och reagerar i stort. Det är inte ett symptom på nuvarande situation, det är en av många bidragande orsaker till att det blivit så här. Och därför är det viktigt att åtminstone beskriva det och klargöra hur det funkar. För att öka chansen att hitta strategier som motverkar det här. Jag lär ha svårt att rakt av bli någon annan, men kanske kan vetskapen om att det är så här jag funkar, och vad som gjort att det blivit så här, underlätta för folk i min omgivning att se att det som verkar lugnt på ytan kanske inte är lugnt inombords. Och det hjälper mig själv att se att jag måste tillåta mig att visa paniken även utanpå.

Och tydligen behöver jag också betona att det här inte är ett gnällinlägg. Det är inte frågan om att säga att ”alla är dumma mot mig, det är därför det blivit så här!”. Det är inte en inlägg där jag klagar över att inte bli sedd, hörd eller trodd. Inte alls. Det är inte en klagotext, det är en förklaringstext. Poängen med inlägget är att beskriva och förklara hur jag (re)agerar på helt vanliga saker, vilka strategier jag kommit att använda under livet – och vad de lett till. Vilket ju inte bara beror på andra, utan minst lika mycket på mig själv. En viktig bit i det är att jag ofta lär mig mina läxor ”för hårt” och ansträngt/anstränger mig för kraftfullt för att undvika att dåliga saker händer igen. För att känslan av att misslyckas och göra fel är så jobbig och gör att jag blir så arg på mig själv… och därför vill jag undvika att hamna i det igen. Och det jag försökt beskriva här, i den här texten, är hur det i praktiken stänger av och avgränsar i min (muntliga/visuella) kommunikation med omvärlden. Och det leder till att människor omkring mig väldigt ofta inte alls vet hur jag mår, och därmed blir jag både ensammare och folk missar att se hur det ÄR.

Poängen med inlägget är inte heller att säga att det minsann bara är jag som har det så här. För det är säkerligen fler i världen som funkar så här eller som reagerar eller agerar liknande. Det är i så fall inte något skäl som talar emot att beskriva det här – tvärtom: även om jag själv har nytta av att försöka sätta ord på mina tankar så brukar det också finnas en tröst i att det jag skriver kanske kan vara till nytta för någon annan i form av igenkänning. Men ändå: min poäng här är ändå att försöka bena i varför det blivit så här. Hur det kan komma sig att jag ältar sönder inombords men folk ändå ser en person som tycks ha full koll på läget.

Jaha. Återstår att se om det här gör det tydligare – eller om det rentav visar sig att nnu fler egentligen läser något helt annat än det jag försökt skriva ;-)

Jag kan inte ägna mig åt människans kommande undergång när jag själv riskerar att gå under redan i nuet

Det fladdrar förbi ett inlägg i mitt facebookflöde. Från en mamma, en av de mammor jag varit ideellt engagerad tillsammans med gällande klimatet. Ett inlägg om ångest och förtvivlan, över hur bråttom det är och hur stor maktlösheten är, att det inte räcker med de små saker vi var och en kan göra, och att mänskligheten ligger väldigt illa till med nuvarande utveckling – och så en avslutande fråga om vad just DU gör.

Jag stannar till. Funderar på om jag ska skriva något om min situation. Om att jag som det är nu har kört slut på mig själv så till den grad att det är jobbigt för hjärnan att räkna ut vilken buss jag borde ta om jag ska vara framme en viss tid, att jag alltför länge gjort långt mycket mer än vad jag egentligen har kapacitet för, och att en nalkande katastrof tjugo år bort är mer hanterligt än att klara mig och barnen genom nuvarande dagar, givet hur jag mår och givet hur ena barnet mått och givet hur tunga de senaste åren varit.

Men jag skriver inget. För det hjälper ju ingen att jag håller på och ursäktar mig.

En bit senare i flödet kommer ett avgrundsvrål, värre än mina egna från de senaste veckorna, från en annan mamma. En mamma som liksom jag har npf-barn, barn som inte passar i mallen, barn som – tillsammans med sina föräldrar – bollas mellan olika instanser som inte vill hantera problemen, och därmed körs både barn och föräldrar sönder.

Jag läser inte inlägget ordentligt. Behöver hålla distansen, inte släppa in, för att kunna hantera eller begränsa ångesten, inte trilla ner i hålet. Försöker hålla fast vid de bra sakerna, den hjälp vi trots allt får, de saker som trots allt är på väg i rätt riktning – och försöka glömma nederlag och instanser som inte vill hjälpa utan rentav stjälpa. Försöka hålla ångesten och de djupa svarta hålen på avstånd. Klara av att leva lite utan att gå sönder mer. Försöka att inte engagera mig i alla andra som har det jobbigt, för att jag går sönder tillräckligt av min egen börda och har kämpat längre och mer än jag kan med den.

Jag sörjer att mänskligheten kör den här planeten i botten. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att förbättra oddsen, men det känns som att mina och kollegornas insatser möjligen skjuter det lite på framtiden, inte mer än så. Jag har ingen aning om vad som mer borde göras, och de idéer jag möjligen skulle ha handlar om att skrika på barrikaderna på ett sätt som kräver den kapacitet jag redan bränt på annat.

Jag kan inte fokusera på katastroferna tjugo år bort. Jag kan inte. Inte längre. Jag får lägga den kraft jag har på ”de dagliga katastroferna”. Här och nu. Gör jag inte det så finns ändå inte jag om tjugo år.

Tyvärr har vi ett samhälle där alltfler av oss tvingas göra just så: prioritera överlevnad för dagen. För att den dagliga situationen inte är hållbar. Inte socialt hållbar eller inte ekonomiskt hållbar. Det där håller oss fångna. Hindrar oss från att mäkta med att förändra samhället i grunden på det sätt som skulle krävas.

Om varför det är rimligt att ungdomarna klimatstrejkar och varför det är fel att säga åt dem att utbilda sig och lösa problemen sen

Många som har invändningar mot ungdomars klimatstrejker säger saker i stil med:
Gå istället klart skolan, utbilda er, och jobba sedan med att lösa problemen.

Jag är 43 år. Född 1975. Jag lärde mig om klimatförändringar (växthuseffekten) och andra miljöproblem nör jag gick i högstadiet, i slutet av 1980-talet.

Jag, och många i min generation, gjorde just det: utbildade oss inom miljöområdet och jobbade sedan inom området.
Jag, och andra som var unga samtidigt som mig och som också brydde sig om miljöfrågor, har alltså arbetat hela* vårt yrkesverksamma liv med att försöka lösa problemen.

* med reservation för att många inte fått jobb inom området hela eller delar av tiden.

Vi har åstadkommit och åstadkommer en hel del, absolut. Värdefulla steg på väg mot omställning. Hade inte vi gjort det vi gjort så hade läget varit betydligt värre på många områden.

Men:
– Det behöver göras mycket mer. Allt vi gör behöver göras i större mångdubbelt större skala.
– Det behövs mer genomgripande förändringar också. I grunden alltså.
– Det är fortfarande alldeles för stor del av samhället som strävar åt FEL håll.

Vi har hållit på med det här i decennier, och ändå är mycket av det vi gjort bara att vi krafsat på ytan. Inte för att vi som gör jobbet gör ett dåligt jobb, men för att skalan är alldeles för liten.
Det behövs mycket mer resurser. Så att fler kan jobba med det. Så att mer kan göras snabbare.
Och det behövs större förståelse, fler människor som fattar och röstar på partier som satsar på det här.

För ja, det kostar pengar att göra saker. De som jobbar behöver ha lön. De investeringar som behöver göras kostar pengar. Och så vidare.
Resurser i form av pengar och personal är en evigt återkommande bärande punkt i att det går för långsamt. (Det finns fler förstås.)

Att utbilda sig inom miljöområdet för att man vill lösa miljöproblemen och sedan gå arbetslös för att det inte finns några jobb har tyvärr varit vanligt i min generation.

Det som behövs för att tillräckligt mycket ska kunna göras är att det finns en tillräckligt stark opinion för att göra de förändringar som krävs. Det är det ungdomarna som skolstrejkar bidrar med.

När jag var ung så var det fortfarande rimligt att hävda att utbilda sig på området var den rimliga lösningen för att tackla miljöproblemen.
Men med tanke på hur lite som åstadkommits på den tiden, och med vetskap om hur bråttom det är, så är det cyniskt att säga åt dagens tonåringar att göra det.

För det som behöver göras, det behöver göras NU. När den som är femton år idag är färdigutbildad är det försent.
Den som säger åt femtonåringar att de ska utbilda sig för att lösa problemen säger egentligen rakt ut att det är viktigare att ungdomarna gör som de vuxna har bestämt, för att det ska vara så, än att det ska finnas en framtid.

Det är som att säga åt en cancersjuk att du måste gå klart skolan först innan vi startar din behandling.

”Alla kvinnor vill” – borde inte du om någon fatta dumheten i ett sånt uttalande?

I dagens Sydsvenskan finns en lång intervju med Fredrik Ekelund/Marisol. En transa som tydligen nyligen kommit ut. Författare, som skrivit en efter vad jag förstås huvudsakligen självbiografisk bok om sin process och sina upplevelser.

(Här finns intervjun.)

Det är fint och bra på alla sätt och vis. Folk ska få vara vem de vill.

Så jag läser, till mitt söndagsfrukostkaffe. Men på sista sidan i artikeln fastnar jag på några meningar.

Det stör  mig. Stör mig att jag fastnar. För jag vill inte behöva störa mig, jag vill vara välvilligt inställd. Och ändå stör det mig så mycket att jag faktiskt inte kan släppa det, att jag måste kommentera det.

Så här står det:

– Jag har några gester där jag gör mig till väldigt mycket. Min kvinna [Alice i boken] tycker att det är otroligt fjantigt, hon säger att ingen kvinna gör så. Då säger jag, möjligtvis inte, men alla kvinnor vill göra så.

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg när jag sitter och skriver av de där meningarna nu.

”… alla kvinnor vill…”?! 

Det finns inget ”alla kvinnor vill”! Hela mitt liv har jag fått kämpa mot fördomar om hur en kvinna är, vad en kvinna vill, för att jag inte stämmer in på stereotypen. För alla kvinnor är inte på ett visst sätt. Och jo, jag är kvinna. Definitivt. Jag är kvinna även om jag inte är stereotypen.

Det är störigt nog i vanliga fall att folk – män eller kvinnor kvittar – har en idé om att alla kvinnor är på ett visst sätt. Men det stör extra mycket när någon som dels ganska nyligen släppt fram sina kvinnliga sidor efter att ha levt hela sitt liv som man, och dels på grund av detta lever i en ganska utsatt situation där hen bör ha alla möjligheter att förstå att det verkligen inte finns saker som stämmer för alla personer av ett visst kön.

Och ändå, ändå kommer detta kategoriska uttalande, där hen anser sig veta vad alla kvinnor vill.

Ja, vi kan dra till med alla förmildrande grejer om att hen säkert inte alls menade så, att hen inte tänkte sig för, och så vidare.

Ändå. Ja, det stör mig massor. Även om mitt huvud kämpar med att försöka känna sympati, så känner min mage och min själ att hen kan dra åt pipsvängen.

Ingen ska deklarera för mig vad jag vill. Och speciellt inte baserat på mitt kön.

Tankar inför kommande EU-val i en komplicerad värld där folk vill ha enkla sanningar

Idag tänker jag på EU-valet. På att det är ett knappt år tills vi ska välja Sveriges representanter till Europaparlamentet. (Valet är den 26 maj 2019.)

Har du koll på våra parlamentariker? Vad de gör, vad de tycker, hur de röstar, vilka som jobbar för vilka frågor i praktiken?

Det är långt ner till Bryssel, inte huvudsakligen i fysiskt avstånd men kanske främst mentalt. Det som görs därnere är svårtillgängligt. Komplicerade saker, komplicerade turer, svårt att hänga med i. Det räcker liksom inte att kunna de faktiska sakämnena, för väldigt mycket handlar också om att förstå de lobbyistiska spelen där olika organisationer försöker driva sin linje, efter vad jag tror ofta på sätt vi knappt skulle betrakta som rumsrena.

Nej, jag kan inte heller mycket om EU-politiken egentligen.

Men jag sitter och tänker på detta, nu efter den svenska valrörelsen. Det är tydligt från vår svenska valrörelse att det som ger utdelning är INTE att vara en politiker som är ordentligt insatt i komplicerade frågor och arbetar enträget med att åstadkomma mesta möjliga på ganska osynliga arenor – även om det ofta är det som behövs för att åstadkomma resultat. Att vara insatt och ha koll verkar snarast ses som en nackdel. Det som går hem är istället att servera enkla ”sanningar” och ”lösningar”, oavsett att de inte är realistiska. Och att ha koll på hur vår statsskick ser ut ses tydligen av många som en nackdel.

Detta tänker jag på när jag idag läser Max Anderssons debattartikel i Sydsvenskan:

”Låt inte lobbyisterna bestämma upphovsrätten.”

I slutänden handlar det inte bara om internets, utan även om demokratins framtid, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Och jag tänker på det inte utifrån ämnet för artikeln utan utifrån komplexiteten.

För jag läser texten. Och det är morgon och jag är trött och jag orkar inte riktigt ta in det som står där. Det är för komplicerat. Och att det är komplicerat och jobbigt beror egentligen inte på att jag är trött utan just på att det är komplicerat. Jag orkar inte sätta mig in i det. Fast jag tycker att jag borde.

Det är ju så: vi lever i en komplex värld. Det är i princip omöjligt att vara insatt i allt. Och vilka ämnen som intresserar oss och vilka ämnen vi har lättare att förstå avgör vilka saker vi sätter oss in närmre i. Det är okej. Alla kan inte vara experter på allt.

Men med det kommer behov av att lita på att de som kan sina saker också gör bra saker. Att de säger rimliga och kloka saker.

En del människor hanterar det här genom att bli fientligt inställda mot alla som är mer insatta än de själva. Genom att kalla de som satt sig in i hur saker fungerar och ansträngt sig att kunna göra det bästa utifrån systemet för ”elit” och ”etablissemang”. Man hanterar sina egna brister och sitt eget ointresse genom att nedvärdera de som haft ambitionen att åstadkomma förändring. Och på samma sätt ifrågasätter de personer som sitter på kunskap inom ett område och kommer dragandes med sina egna hemsnickrade teorier och anser att de minsann vet bättre än forskare som jobbat ett helt liv med en fråga.

Nej, det är ingen vits med att jag babblar mer om detta.

Det jag vill komma till är egentligen det här:

Vi lever i en komplicerad tid. Vi kan inte allesammans veta allt. Vi behöver lita på andra – även om vi inte ens begriper allt de säger.

Och det är nu en bra bit mindre än ett år till EU-valet. Därför är det läge att börja fundera över vilka av Sveriges representanter du tycker gör ett bra jobb. Hålla lite koll på vad de egentligen säger och gör, vilka ämnen de väljer att lyfta, vilka sammanhang de märks av i.

Och fundera över hur lättsmälta sanningar de presenterar. Med tanke på hur komplicerade saker är så skulle jag nog generellt hävda att ju enklare sanningar som presenteras desto mindre tillförlitligt är budskapet och lösningen.

Jaha, nu är visst sociala medier av bara av ondska igen?

Jaha, nu är vi där igen. En av mina kontakter på facebook – en person jag aldrig skulle ha träffat på om det inte vore för sociala medier, en person jag nog aldrig ens träffat i verkligheten men ändå samarbetat massor med i ideella sammanhang – länkar en artikel i DN. En artikel jag inte kan läsa, för den ligger bakom betalvägg.

Men min facebookvän sammanfattar det så här:

Viktig läsning. Om hur sociala medier tar fram det sämsta i människan, hur sociala medier påverkar val, förändrar/söndrar hela samhällskittet, programmerar om oss (ja ni läste rätt) och hur du kan återupptäcka ditt riktiga, trevliga jag om du loggar ut!

Vi ses IRL

Jag har skrivit om det här så många gånger förr, så just ikväll orkade jag bara svara så här:

Tja, artikeln kan jag inte läsa. Men jag kan säga att givet min livssituation så är sociala medier min möjlighet att ha ett socialt liv över huvud taget – och därmed att inte gå under.

Och för mig, som ofta trivs mycket bättre med skriftlig kommunikation än med muntlig, och som dessutom började mitt liv med att alltid vara den udda fågeln i alla sammanhang men som tack vare nätet hittat många människor som jag tycker mycket om, så är sociala medier en enormt positiv grej. Och i många situationer tycker jag att sociala medier tar fram det bästa i människor.

Väldigt många av de människor som är viktiga för mig idag har jag lärt känna via nätet. Jag skulle inte vilja vara utan det eller dem.

Och kategoriska uttalanden om det som är en mycket positiv sak för mig och många andra gör mig ledsen.


Tidigare inlägg om sociala medier:

2011 – Sociala medier – en social möjlighet för oss som faktiskt inte hinner vara sociala

2013 – Tankar om den moderna tekniken – och mig

2016 – Kontakt med omvärlden

2016 – Sluta nedvärdera det skrivna ordet

2016 – FULT

2016 – För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

2016 – Ibland tror jag att allt som får människan att stå ut är dåligt

2016 – Älskade twitter

2016 – Att våga visa svaga sidor

2017 – Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

2017 – Bow to no one

2017 – Anonymitetens goda sida

Ja, det var visst några stycken. 

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det verkar som att det behövs ett basic uppföljande inlägg till det förra jag skrev. För på twitter fick jag den här kommentaren:

att köpa saker är inte fel, folk lever på att vi handlar, jag är en dålig konsument själv, jag handlar lite, så jag försvarar inte mitt handlande

Och jag svarade:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det där är det korta förenklade svaret förstås. (Eller ”Sanne pallar inte skriva så långt på telefonen”-svaret.)

Så vi tar det lite längre här:

Allting vi människor producerar och konsumerar innebär att det går åt resurser. Naturresurser. Sånt där vi hämtar från naturen. Dels råvaror, dels energi. (Det kan mycket väl vara samma också.)

Vissa naturresurser finns bara i en begränsad mängd och kommer inte att nybildas. Andra nybildas – men ytterst få nybildas i den hastighet mänskligheten gör av med dem.

Det finns en begränsad mängd resurser vi kan använda. Vi gör ständigt av med långt mer än denna begränsade mängd.

Förhoppningsvis fattar du det utan att jag skriver det, men för säkerhets skull skriver jag det ändå: DETTA ÄR ETT PROBLEM!

Eftersom vi gör av med mer resurser än de som finns att tillgå så behöver vi göra av med mycket mindre resurser. Och det rimliga då är förstås att först av allt luta med onödig konsumtion. Alltså: att inte köpa saker vi inte behöver. Som oändligt med kläder.

https://www.facebook.com/naturvardsverket/videos/311668016266928/

 

Men… vi börjar från andra hållet också, va? ”folk lever på att vi handlar” från kommentaren ovan.

Nä, folk lever på lönen de får för att vi handlar. Och ja, det är ett systemfel: vi har byggt ett samhälle där folk behöver ha jobb för att få en lön och där det ur den enskilda personens perspektiv kvittar vilken skada det där åstadkommer utmed vägen.

Ta en tröja, en sådan där billig tröja som någon köper och använder en eller ett par gånger. Förenklat:

  • Någon odlar bomullen och skördar den
  • Någon preparerar bomullen – spinner, färgar, producerar tyg
  • Någon syr kläder
  • Någon utvinner olja som kan agera bränsle
  • Någon tillverkar lastbilar och båtar
  • Någon transporterar tröjan över halva världen
  • Någon säljer den i Sverige

Av de ovanstående är det sannolikt bara den som säljer i Sverige som tjänar en rimlig lön och har vettiga arbetsförhållanden. En massa andra människor riskerar sin hälsa i underbetalda förhållanden. Ja, och så miljöbiten. Den där lilla :P Nä, den där bärande. Är det verkligen onödiga saker vi ska satsa de begränsade naturresurserna på?

Tänk dessutom om alla de som ägnar sitt liv, all sin tid, åt att producera, frakta och sälja saker som inte behövs istället kunde använda den tiden till något som bygger hållbarhet!

Folk lever inte på att vi handlar. Inte egentligen. Men vi har byggt ett samhällssystem där folk måste göra dumheter – som skadar dem själva OCH vår värld – för att ha råd att äta. Det är jävligt dumt.

Därav mitt svar:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Och visst, ta formuleringen med en liten nypa salt. För behov kan definieras olika. Jag hoppas vi kan få till en värld där vi kan unna oss lite mer än mat så vi inte svälter och textil som skyler oss på överlevnadsnivå. Men ändå. Prioritera för bövelen! ;-)

Hörni, vi passar på att ta några grundläggande relaterade saker när vi ändå är igång!

Generationsmålet

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.
– Riksdagens definition av miljömålet

 

Miljöpolitikens fokus och miljömålens precisering

  • Ekosystemen har återhämtat sig, eller är på väg att återhämta sig, och deras förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster är säkrad.
  • Den biologiska mångfalden och natur- och kulturmiljön bevaras, främjas och nyttjas hållbart.
  • Människors hälsa utsätts för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas.
  • Kretsloppen är resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen.
  • En god hushållning sker med naturresurserna.
  • Andelen förnybar energi ökar och energianvändningen är effektiv med minimal påverkan på miljön.
  • Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.

Konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp inkluderar utsläpp i tidigare led

Konsumtionsbaserade utsläpp inkluderar en produkts alla utsläpp som sker i alla led innan den konsumeras, oavsett var dessa utsläpp sker.

Allt som produceras i en ekonomi ingår i nationalräkenskaperna som tas fram av SCB (häri beräknas bland annat BNP) vilket ligger till grund för beräkningarna av de konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen.

Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser, i Sverige och i andra länder

Här finns fler relevanta diagram om konsumtionsbaserad utsläpp.

Här finns mer bra info.

Och så kan du läsa alla mina inlägg som är taggade med konsumtion.