Tag Archives: badrum

Försommar

Klockan är över halv tolv på kvällen. Himlen är fortfarande orange i nedkant och ganska ljus längre upp.

Jag hör grodor kväka från en damm längre bort. Jag hör fåglar jag inte vet namnen på.

Försommar.

Det gör mig ingenting alls att behöva gå till utedasset.

Livet rusar på

Stoppade bönor i jorden i lördags; majs och lite ärtor till i söndags. Hoppas jorden är varm nog nu – eller snarast att den förblir det. Lagt fiberväv på på en del av det.

Det har kommit upp även ett par skott av Gijnlimsparrisen.

Nästan all potatis har kommit upp.

Jag och fyraåringen jagar sniglar och vindor.

I badrummet har hantverkarna hunnit så långt som till att lägga ut golvvärmelingor.

*mumlar nåt om hantverkare*

Är det nåt jag har svårt för så är det när när hantverkare gör saker utan att fråga gällande saker vi inte alls diskuterat och jag sedan får ta konsekvensen.

Väggen mellan hallen och badrummet är en trävägg. Reglar, spontade brädor på var sida, isolering emellan. På hallsidan satt det tidigare tretex och sedan tapet. När de nu sågat upp ett nytt dörrhåll där, försvann tretexen förstås också och revs upp på delar av väggen i övrigt. Så bra, tänkte jag, då river vi bort resten av tretexen och så sätter vi pärlspontspanel. Pärlspont har vi redan i trappan upp, som liksom fortsätter runt i hörnet, alltså i förlängningen av den här väggen. Och vi har tidigare diskuterat att det kunde vara snyggt med pärlspont i hallen, men det har fallit på blandade väggmaterial – och på att vi ändå skulle vänta med det rummet. Nu kunde vi passa på – ja, efter att badrummet är klart, förstås.

När jag kom hem idag hade hantverkarna rivit bort resten av tretexen och satt gipsskiva utanpå hela den väggen. Ja, i hallen – inte i badrummet.

Och jag kunde köpa det om det var något som behövdes av fuktskäl i badrummet. Men med tanke på att de satt masonit på motsvarande plats i skafferifarstun (alltså motsvarande träsponten) så kan det ju knappast vara frågan om det. Dessutom är det mot skafferiet det behöver fuktsäkras, för det är där badkaret är; väggen mot hallen är ju liksom typ borta från fuktzon. Så det kan knappast vara skälet.

Så förmodligen har de alltså bara satt gipsskiva för att de tyckte att det är så man gör. Fastän ingen bett dem renovera hallen. Och utan att fråga om de skulle eller om vi ville; de bara gjorde.

Så det verkar som att vi har två saker att välja på. Antingen låter vi gipsskivan sitta kvar. Och då får vi mycket mer trassel med att få rummet i ett snyggt och önskvärt skick sedan, alternativt får det på ett sätt vi inte vill. Eller så tar vi bort gipsskivan igen. Och då får gipsskivan kasseras – tillsågad gipsskiva för vissa mått och med ett dörrhål mitt i är ju inget som kommer att kunna återanvändas. Och då kommer gipsskivan att alltså kasseras helt i onödan, vilket gör mig till en miljöbov (förstöra saker så där bara för fåfängas skull!).

Det gör mig sur och putt och på allmänt eländigt humör. Ja, jag blir rejält irriterad på sånt här. Och jag tycker det är extra märkligt med tanke på att de ju faktiskt frågar om hur vi vill ha en massa andra saker. Men inte det här.

Dessutom snodde de mina möjligheter till husarkeologi i rummet. För på den där tretexen satt det spännande tapetlager kvar som jag ville undersöka. Som jag låtit bli och väntat på under tio år – och nu berövade de mig chansen. Ja, de har redan kört iväg med skräpet.

För övrigt borde jag anat oråd redan iförrgår när de började ta upp brädgolvet i hallen. Det skulle ju vi plocka upp, och plocka upp på riktigt sätt, en bräda i taget, för den eventualiteten att det faktiskt delvis skulle gå att återanvända. Men de bara satte en såg i och sågade rätt genom alla brädvarven mitt i golvet. Så något återanvänt smalbrädigt originalbrädgolv blir det inte i det rummet – heller.

Kvällen ikväll ägnar vi åt att lägga nytt brädgolv. Vilket alltså blir med ungefär dubbelt breda brädor mot innan. Mer av salsgolv än enkel hall. Men lägga golv är alltid kul. Och det är ju en väldig fördel att hantverkarna i alla fall i det fallet gjort grov-/tråkgörat, det vill säga lagt bjälkarna (fäst, lagt i våg, etc) – för det är ju just det att det är förlängningen av samma bjälklag som badrummet och därför måste göras i ett svep.

Så vi använder överblivna brädor från fjolårets matrumsgolvsbyte. Kompletterat med ett paket till. Samma tillverkare, samma dimensioner. Men spont och fjäder har hamnat i en annan höjd, så det blir en del fullösningar (eller: stämmande i noten) för att få till det. Och en del trixande med att få in brädor under trappan till ovanvåningen, som för stunden bara hänger fast med skruv i bjälklaget en våning upp… men som tur var kan man i alla fall gå ner i källaren för att hjälpa till underifrån :-) Och eftersom vi använder restbrädor så lägger vi nu faktiskt för första ett växlat brädgolv. Det känns i alla fall rätt och bra på nåt vis.

Så tja, nu har vi nästan lagt nytt golv i hallen, så där på en kväll. Fattas bara den jobbiga trixiga sistabrädan. Och barnen lagade mat för att vi skulle kunna jobba på.

Kill your darlings (det blir inget fönster i badrummet)

Vårt badrum har ingen yttervägg. Visserligen ligger det nästan längst bort i ena ändan av den huskroppen. Men på en sida har det skafferifarstun, på nästa sida trapporna och på tredje sidan hallen. Alltså finns det inga fönster i badrummet.

Jag hade en idé, en förhoppning, en önskan, en möjlig lösning: Ett fönster ändå. Ett litet fönster i väggen mot skafferifarstun. Där är det typ bara en meter brett vidare till ytterväggen, där det också sitter ett litet fönster. På det sättet skulle man få ljusinsläpp i badrummet. På det sättet skulle man kunna ha båda fönstren öppna och känna vinden fläkta när man ligger i badet. Och om man öppnar dörren åt andra hållet så skulle man kunna få tvärdrag och vädra ut ordentligt vid behov.

Jag insåg att det förstås kunde bli svårt, krångligt, besvärligt. Eller väldigt dyrt. Jag var beredd på att hantverkarna skulle säga nej rakt av (möjligen med tillägget “är du dum i huvet?” ;-) ) Men när vi förde det på tal sa han inte alls så. Han tyckte det skulle gå bra. Bara vi inte valde ett runt fönster eller nåt sånt, för det skulle bli så krångligt med kaklet. Men nädå, nåt runt tänkte vi inte satsa på. Ett litet enkelt öppningsbart; ett 5×5 eller ett 6×4 (liggande). Så vi letade på nätet, kollade upp vad vi borde skaffa hem, hann ställa in oss på att få det där fönstret.

Men till dagen efter hade han fått kalla fötter. Ett fönster ovanför badkaret… det innebar ju trots allt en ganska påtaglig fuktrisk. Han ville nog helst inte det. Visst, det fanns förstås bättre och sämre varianter på att lösa det där, men ändå… nä, helst inte.

Så nu bearbetar jag. För ja, jag förstår ju. Inser att det förstås är sant som han säger. (Men visst hade vi badkar med fönster ovanför hemma när jag var mindre?) Vi har bestämt nu att det inte blir nåt fönster, eftersom det verkar vara det kloka vettiga valet. Men det är jobbigare att ta det nu när vi liksom fått ett ja först…

Sommarkänning

Byggdammet lägger sig över världen, eller i alla fall över allt i vår närhet. Det är ett tydligt sommartecken. Den där lätt torra, dammiga känslan, var man än trampar, vad man än petar på. Byggdamm. Damm från saker som rivs bort, slås sönder. Uppstartsfas.

Jodå, visst renoverar vi under andra årstider också, men vissa saker väljer man gärna, av flera skäl, att göra sommartid.

Dessutom har vi nu utedass. Blir man kissnödig så får man smita ut till utedasset – ja, bajamajan, då, men det är ju samma sak – vid gaveln därute. Även mitt i natten. Att spring ut till utedasset är ju sommar och semester så det stänker om det. I alla fall för vår generation, som har lyxen att inte behöva bo så annat än när vi själva vill och det inte är plågsamt.

Vi har nu inget badrumsgolv. Det är hål rakt ner i källaren. Det gamla badkaret, toalettstolen och handfatet ligger därute. Halva hallgolvet är uppsågat och upplockat.

Vad vi hittade under hallgolvet? Åh, en jävla stor välförgrenad blekgroddad men helt klart levande vinda. Förstås.

Sista dagen med badrummet

Imorgon kommer hantverkarna och bajamajan. Dagen idag har vi ägnat åt att tömma matkällaren och hallen.

Från matkällaren har vi bland annat burit upp oändliga mängder tomburkar och tomglas. Det blir ju så. Vi är två hamstrar med höga ambitioner (?) vad gäller husliga saker som saftande och syltande. Det vill säga vi sparade länge typ alla burkar. Men småbarn och renovering har gjort att vi inte hunnit sylta och safta så mycket som vi skulle velat. Och matkällaren är fuktig, samt utan ståhöjd och belysning av vettigt slag. Så burkarna har stått där nere och samlat damm. Eller, för att vara mer precis, de har sakta täckts av ett mer eller mindre tjockt lager av smulig nedrasad puts och fått ett växande lager av svartmögel (? I alla fall “mikrobiell påväxt”) på insidan av locken. Så när burkar och flaskor idag burits upp i köket så vidtog stora utrensningen. Det vill säga alla lock som såg ut att inte vara lämpliga att försöka få rena – och deras tillhörande burkar – fick gå till återvinningen. Det blev mycket glasskräp kan jag säga…

De burkar och flaskor som passerade nålsögat ställde jag sedan ut i uthuset (där deras hyllor får står under badrumsrenoveringen). Det var en lyxig känsla att kunna stå och ställa burkarna, rak i ryggen och med dagsljus.

Bland mycket annat fixande och donande har jag bräckt golvlister i hallen. Ja, som förberedelse för att det där golvet ska kunna plockas upp. Golvupplockandet lär väl hamna på vår lott – men det är ju kul :-) Liksom listbräckandet. Att arbeta med två bräckjärn successivt bakom en brda gör mig alltid glad :-) På köpet hittade jag lite gammal död förtorkad vinda bakom en av listerna. Och så rev jag bort lite av den lossnande tapeten. Den har lockat mig i tio år, men nu finns liksom inga skäl att låta bli längre.

Annars känns det huvudsakligen skönt att det här projektet är någon annans huvudvärk. Det är någon annan som får ta ställning till vad som behöver göras och hru och hur man ska lösa de komplikationer som kommer att uppstå längs vägen. Jag kan titta på det och fundera, men jag behöver inte komma med en lösning, jag behöver inte bedöma vad som är bäst.

Barnen har tagit ett sista bad i det befintliga badkaret. Jag har duschat och tvättat håret. Nu ska vi klara oss utan duschmöjligheter på hemmaplan i en dryg månad enligt planen.

Lite märkligt känns det. Eller mest ogreppbart.

Femtonspel med kakel

Nu börjar femtonspelet igen. Den där flyttkarusellen som nog de flesta renoverare är bekanta med.

Om en vecka kommer hantverkarna som ska renovera badrummet. Och då kan man ju tänka att det som behöver flyttas på är just de saker som finns i badrummet, och lösöret därinne är förstås rätt så begränsat.

Men nä, fullt så enkelt är det nu inte.

Vi bör förstås flytta på de saker som finns i skafferiet som än så länge är genomgångsrum för att ta sig till badrummet. Det där lilla smala utrymmet där vi har all återvinning, alla plastburkar, en hel massa stora grytor och liknande, och så vidare. Det bör flyttas, för att inte var i vägen eller bli dammigt.

Och så är det källaren. Den där lilla matkällaren som vi har saft och sylt och diverse annat i. Och en halv miljon tomma glasburkar och flaskor. Plus en massa annat på hyllor på vägen ner: kylväska och städprylar och annat. Varför vi ska tömma matkällaren? Jo, för den är delvis under badrummet. Och golvet i badrummet ska göras om. Nej, inte bara ytskiktet. Golvet i badrummet har visat sig bestå av ett gammalt vanligt bjälklag, alltså golvbjälkar, som man sedan fyllt betong i, och sedan har bjälkarna ruttnat där inuti. Ännu har inget blivit dåligt. Men det där är inget man gör ett nytt badrum på. Golvet ska göras om. Helt. Alltså måste matkällaren tömmas.

Och så är det hallen. Hallen på anda sidan badrummet från farstun sett. Hallen som dörren till badrummet ska vara i, när badrummet är klart. Men också hallen vars golv vilar på de där bjälkarna som fortsätter ut från det där gjutna badrumsgolvet. Så det golvet behöver plockas upp. Och då måste ju rummet tömmas. Ett par byråar upp på ovanvåningen. En hylla ut till uthuset. En massa andra saker som portioneras ut på diverse håll.

Trappan upp till andra våningen är fäst i bjälklaget mellan bottenvåning och ovanvåning, samt vilar på golvet i hallen. Det där golvet som nu måste upp tillfälligt för att bjälkarna är de dåliga i badrummet. (Att bjälkarna under hallgolvet är dåliga är dock i sig ingen nyhet – det golvet har gungat sedan vi flyttade hit.) Trappan måste alltså på något vis pallas upp.

Så vi flyttar runt saker. Tänker tankar om andra spännande överraskningar som kan komma att dyka upp. Hur mycket av de gamla väggarna i rummen kommer att kunna bli kvar?

Samtidigt känns det konstigt overkligt. Inte riktigt på allvar. Inte riktigt så nära i tiden som det verkligen är. För det är inte vi som ska göra det. Det är inte vi som måste lösa alltsammans. Den här gången är det hantverkare som ska göra i princip allt. En entreprenör som ska vara ansvarig. Så då går det lättare att knuffa det ifrån sig. Och svårare att ta till sig att det är SNART.

Om en vecka kommer bajamajan som ska vara vår toalett i en månads tid.

Vi ägnar oss åt att försöka komma fram till vad vi ska prioritera när det kommer till handfat, eftersom inga uppfyller alla våra önskemål. Det är ju egentligen lyxproblem jämfört med allt det där andra som handlar om hållfasthet och fukttätning och bortplockande av eternitrör. Fast samtidigt handlar det om vardagsfunktionalitet av det väldigt viktiga slaget. Ett handfat som funkar kommer att vara viktigt många dagar, om man säger så. Och även på detta område så kommer jag till den märkliga insikten att det finns hur många som helst men ändå väldigt få som gör det de ska enligt min uppfattning ;-)

Ja, vi ska renovera badrummet. Det kommer sannolikt att bli en del inlägg om detta framöver. Ja, jag vet att vi bör minska konsumtionen för miljöns och vår egen överlevnads skull. Alltså ska man bara renovera om det verkligen behövs. Jag gör bedömningen att det behövs. Och ja, jag har ändå ruskigt dåligt samvete. Mer om detta: Badrumsångest.

Badrumsångest

Ja, vi ska renovera badrummet nu på försommaren. Om allt går som det ska. Om banken tycker att huset är värt tillräckligt mycket för att vi ska få lov att ta mer lån. (Det bör inte vara något problem, men man ska aldrig ropa hej i förväg och så där.)

Som jag tidigare har beskrivit så är badrummet verkligen i behov av renovering. Förmodligen har man aldrig gjort något åt badrummet sedan det först gjordes en gång i tiden. Och redan då var det förmodligen lite av en fullösning. Hantverkarna som varit här och tittat konstaterar att golvet är gjort genom att man fyllt cement i det gamla trägolvet som låg där, och att bjälkarna var av dålig kvalitet redan då. För ja, det som är badrum nu har varit något annat innan. Exakt hur det sett ut innan är förstås svårt att veta, men det skåp/hylla vi hittat baksidan av när vi bytt trappen till ovanvåningen antyder att utrymmet tidigare kan ha varit någon sorts skafferi. Fast då förmodligen med väggarna placerade på lite annorlunda ställen, i alla fall delvis.

Ja, det är ett märkligt bygge.

Och badrummet har som sagt var stått oförändrat i rätt många decennier. Och det är inte bra med glipor mellan tapeterna i ett badrum. Det är inte heller jättebra med en toalett som är på väg att lägga av – och som för den delen kommer från en tid långt innan någon hade kommit på begreppet snålspolande. På det hela taget finns det god skäl att uppgradera det här badrummet till något som känns “fuktsäkert”, innan det blir dåligt.

Men ja, det ger mig ångest. För vi måste alla minska konsumtionen. Vi måste alla minska förbrukningen av Jordens resurser. Tänka klokt och förståndigt. Inte göra onödiga saker.

Vad som är onödigt beror förstås på vem man frågar. Sett ur u-landsperspektiv har vi förstås ett lyxigt badrum. Skulle vårt badrum däremot ligga i ett hyreshus där det finns en aktiv hyresgästförening så finns det väl en risk (?) att tidningarna skulle skriva om hur förfärligt det var att hyresvärden inte åtgärdade det.

Samtidigt hör jag kollegor prata om att bygga nytt hus. Människor som också jobbar med miljöfrågor.

Och jag har dåligt samvete för att vi bygger ett rum “nytt”.

Vi renoverar och ser till att ett gammalt hus fortsätter att vara funktionsdugligt. En långsiktig investering, planerad för att fungera i många många år.

Det är ingen lyxrenovering. Hela golvet ska göras om; rummet ska vändas så att vi slipper gå genom gamla farstun/nuvarande skafferiet och källarnedgången för att komma till badrummet. Förhoppningsvis en dörr som går att låsa till badrummet. Ett litet badkar, en toalett, ett handfat, en handdukstork. Och kakel och klinker.

För detta har jag en ångestklump i magen. Jag skäms. Känner mig som en lyxlirare. Känner mig som att jag borde låta bli, för planetens skull.

Badrum och vår

I lördags var vi på Hem&villamässan i Malmö och stångades med en massa andra människor. Inte för att vi egentligen tyckte att det var kul, utan för att trots allt inhämta lite tankar och inspiration för den badrumsrenovering som börjar bli nödvändig. Och givet det faktum att det är ett litet rum, i konstig vinkel, så gäller det att tänka till för att få det så vettigt som möjligt. Vi bokade en av tiderna med gratis badrumsplanering och fick bekräftat att den lösning vi själva funderat oss fram till förmodligen var den enda vettiga. Och det kan ju tyckas som bortkastad tid, men det var faktiskt väldigt bra att få det bekräftat.

Och så köpte vi en jordtermometer, lite sättlök (gul, röd och schalotten) och en roottrainer också.

I söndags gjorde jag och nioåringen årets första besök på den lokala plantskolan. Det blev några penséer, mmen framför allt tre påsar sättpotatis: Princess, Mandel och Timo. Timo och Princess har jag lagt fram till att förgro. Detsamma har jag även gjort med en del av de konstiga sorter jag köpte som sättpotatis på ekorundan i höstas. Tyvärr hade en del av dem redan fått långa “dåliga” groddar – det har nog inte varit så mörkt som det borde i matkällaren alltid. Alla är dock inte lagda på groning ännu, eftersom jag inte har hittat tillräckligt med bra saker att lägga allt i ännu.

Renovering kan betyda så olika saker

När man berättar att man renoverar hus, så reagerar folk så väldigt olika.

En del tycker det verkar väldigt jobbigt. De fascineras (en del av dem tydligt av artighet) över att man kan, och orkar, och vågar, och så vidare. Men mest verkar de tycka att det är ganska obegripligt att man frivilligt ger sig på sånt där och dessutom står ut med att leva med det, dag ut och dag in. En närliggande grupp, om än delvis motsatt, är de som tycker att nåja, så svårt kan det väl inte vara – hur kan det ta så fruktansvärt lång tid, blir ni aldrig klara?

Andra upprörs (oftast inte så öppet), eftersom de klumpar ihop allting som kallas renovering i det de betraktar som lyxrenovering, det vill säga det här att slänga ut fullt funktionsduglig inredning och sätta in ny, för att man tröttnat på den gamla eller inte tycker den är tillräckligt modern eller för att man helt enkelt vill ha nåt häftigare.

Själv betraktar jag inte “lyxrenovering” som renovering. Renovering för mig handlar om att åtgärda det som faktiskt är slitet, trasigt eller inte funktionellt. Det handlar huvudsakligen om sådant som man skulle kräva om man bodde i hyreslägenhet – sånt som folk skulle klaga högljutt på om hyresvärden inte skötte. Jag har tidigare skrivit om detta under Renoveringshysteri?. Men även om vi håller oss till det jag tycker är rimligt, och som vi som goda husägare faktiskt bör göra för att huset ska kunna stå länge och fortsätta vara ett funktionsdugligt hus, så får jag ändå dåligt samvete när folk klagar på att folk renoverar en massa onödigt (fastän jag också klagar på att folk lyxrenoverar). Jag känner ett behov av att försvara mig – varför tror du jag skriver det här, liksom? ;-) Köket vi hade innan hade en meter bänkskiva, nästan inga skåp, tre plattors spis och ett pyttelitet kylskåp som förmodligen drog löjliga mängder el. Badrummets glipor mellan tapetvåderna ger mig ont i magen när jag ibland tittar på dem och oroar mig över att det ska gå fukt i väggarna, och det skulle vara smidigt att inte behöva gå genom skafferiet och halvvägs till källaren för att komma till badrummet, att ha dörröppningar med normalhöjd och en möjlighet att låsa dörren till toaletten. Och de dåligt lutande taken på uthusen är en tickande katastrof: ruttnande undertak, och ovanpå det eternittak som riskerar ramla ner. Det är inte fråga om lyxrenovering – väl?

Men sedan har vi de andra renoverarna. De där som, precis som vi, köpt ett gammalt hus av något dödsbo eller av människor som sedan länge är för gamla för att klara av att göra mer än att håla sig levande. Hus som inte fått den omvårdnad ett hus faktiskt behöver för att må bra. Hus där vi, trots att vi jobbar på, kommer att ligga efter med det som andra betraktar som underhåll men som i våra hus varit eftersatt under så lång tid att det blir fråga om just renovering, att det kommer att ta decennier att komma ikapp. Men samtidigt hus som är unika och som renoverare ser potentialen i.

Renoverarna förstår. De vet vad som tar tid. De ser potentialen. De ser vad vi åstadkommit istället för det som är ogjort. De pratar samma språk. Och de är helt klart roligast att gå husesyn med :-)