Jag har så dåligt samvete jämt.
Det finns en massa saker jag vill göra. Eller, det finns en massa saker som behöver göras, och det finns en massa saker jag vill göra.
Till den förra kategorin hör jobba, diska, laga mat, tvätta, handla, betala räkningar, plocka iordning i vardagsrummet, vattna tomaterna, putsa om fundamenten på verandan, måla fönster och måla väggen i tvättstugan. Till den senare kategorin hör putsa om fundamenten på verandan, måla fönster, måla väggen i tvättstugan, vattna tomater, testa några av de sömnadsidéer jag har, bygga en hylla, läsa en tidning i lugn och ro, dricka en kopp te på ljugarbänken och gå och lägga mig i tid på kvällen. (Och jobba – i alla fall ibland ;-)) För att bara nämna några.
Väldigt få av dessa saker är vad barnen tycker jag ska göra. Någon enstaka gång kan de tänkas vilja vattna tomater. Eller laga mat.
Och problemet för mig är att väldigt få av sakerna är absolut livsnödvändiga. Eller livsnödvändiga att göra just då. Även om vi bortser från saker som bara tillhör vill-kategorin och håller oss till behöver-kategorin. Det är inte livsnödvändigt att laga mat. Vi kunde äta mackor och spara in en massa disk på köpet. Vi behöver ju ingen veranda för vår överlevnad – det är ”bara” frågan om att det vore trevligt om den gick att använda och var snygg istället för fallfärdig (som den faktiskt inte är längre) och att huset skulle må bättre. Vi skulle inte dö av att fönstren inte blir målade. De håller några år till, och det som händer sedan är ju bara att träet murknar och det blir kallt i huset (förmodligen inte förrän barnen är stora och flyttat hemifrån, för övrigt). Tomater behöver vi inte odla några alls egentligen – det är ju bara lyx, för att det är gott och kul. Vi skulle säkert överleva även om jag inte jobbade. Och så vidare.
Och eftersom inget av allt det där är livsnödvändigt, utan bara saker som vore bra att göra eller saker jag vill göra, så kan jag ju egentligen låta bli och istället göra något som barnen vill. Som att köra varv på varv på varv med Briotågbanan (gudsåtråkigtdetär!) eller titta på onödiga obegripliga plastprylar i en prylkataloger och kämpa med att komma på snälla och intressanta kommentarer om saker jag tycker är vedervärdiga utan att ljuga. För det är viktigt att barnen känner att jag lyssnar och har tid och inte ignorerar dem. Att de inte känner att jag hellre ägnar mig åt oviktiga materiella ting som renovering och tvätt än åt att umgås med dem.
För det var ju det man alltid tänkte själv som barn. När jag blir stor och får barn ska jag HA TID med dem.
Så jag har ständigt dåligt samvete. Kämpar på med att hävda att jag faktiskt inte kan vara med dem hela tiden, för att jag har annat som måste göras, eller för att jag faktiskt vill göra något för bara min egen skull. Men med en orosklump i magen och stresspända axlar.
Jag inbillar mig att det vart lättare förr. När det var livsnödvändigt att gå ut och mjölka kon, ta hand om odlingarna och laga kläderna.
Eller hade föräldrar förr bara inte den här sortens anlag för dåligt samvete? Eller inte fått lära sig lika mycket om hur viktiga barnen är. På den tiden kanske man fortfarande fick lov att tro att man själv var lika viktig som barnen?
(Ja, vi är två föräldrar. Nej, min man drabbas inte på samma sätt – han har inte samma dåligtsamveteläggning som jag. Han drabbas ändå, fast på annat sätt.)
